Torpet som parallell verklighet

På väg ut mot torpet lördag morgon insåg jag något viktigt. Avståndet mellan hem och torp är ungefär 100 kilometer och det behövs. Jag behöver dessa 100 km för att mentalt skaka av mig alla tankar om arbete och vardag. Längs vägen finns ett antal "vägmärken" som hjälper mig att bli kvitt t.ex. just funderingar som har med mitt arbete att göra.

Det brukar börja med att vi gemensamt kommer överens om att ej längre prata om arbete eller arbetskamrater efter en viss viadukt som går över vägen. I takt med att vi närmar oss torpet (och avståndet till stan växer) blir jag allt mer lugn och glad. Samtidigt glömmer jag allt annat medan jag är på torpet.

Här nedan finns ett kort på våra underhyresgäster, familjen Fladdermus af sömntuta.

Lågtryck

Fotot nedan har tagits från sovrumsfönstret, som har en vy upp mot skogen bakom torpet. Så här års kunde man vänta sig att naturen utanför skulle vara frusen och snötäckt. Men det är dimma á la sent i november som gäller.



Har varit ordentligt förkyld i flera dagar. Då nosen är snorig är det bäst att drömma sig 3-4 månader framåt i tiden då vårblommorna blommar och sommaren står i farstun. Det får en att glömma snuvan åtminstone för ett ögonblick.