Överlevnadskamp

Min murgröna för en överlevnadskamp här hemma i stan. Eftersom den har angripits av någonslags ohyra är den i karantän sen hösten. I praktiken betyder det här att murgrönan har förpassats till en konvalesens (efter flera potenta giftbehandlingar) i ett eget litet rum i trappuppgången. Där har den hittills fört en stillsam tillvaro i ett varmt inglasat utrymme mellan trapphuset och balkongen.

Då vintern äntligen kom hakade jag upp dörren mot trappuppgången för att varm luft skulle strömma in i murgrönans karantänsboning. Tyvärr finns det osynliga krafter som inte hyser stora sympatier för frusna murgrönor eftersom dörren mot trapphuset är stängd varje dag jag återvänder hem från jobbet. Ofta är det nån som stänger den igen på kvällen, men jag brukar kolla att dörren står på glänt före jag lägger mig och igen på väg till jobbet om morgnarna. Det låter ominöst med osynliga krafter, men det är ingenting ominöst alls med den spröda damen några våningar under som är misstänkt för denna försåtliga verksamhet.

Min vädjan är att murgrönan ska få leva. Den ser risig ut just nu, men även fula ankungar för med sig ett löfte om något vackrare. Ge min murgröna en chans!

En sjungande skogsvaktare

Min nya hobby är att samla pusselbitar. Trots att jag inte vet hur pusselbitarna ser ut så vet jag att den färdiga bilden föreställer skogsvaktaren som en gång bodde på vårt torp. Vi har naturligtvis aldrig träffat honom eftersom han med stor sannolikhet ligger på någon gravgård och skuffar prästkragor upp ur marken. Men pusselbitarna finns kvar. Och varje gång vi träffar bybor är det någon som skjuter fram en bit till. Konturerna är nästan klara och vissa detaljer kan urskiljas.

Till exempel vet vi att skogsvaktaren hade två söner, uppenbarligen en hustru också, men om henne har vi ingenting hört. Hans arbetsgivare bodde på en stor gård på andra sidan den stora skogen. Dom flesta pratar om Wikstén, men det var nån som påstod att han nog hette Wikstedt.

Då apostlahästar antagligen var hans snabbaste fortskaffningsmedel tog han sig ofta genom skogen från ett ställe till ett annat. Ironiskt nog lär han ska ha varit rädd för älgar. Han lär alltid ska ha sjungit hela vägen genom skogen för att skrämma älgarna på språng. Jag tror att man kan anta att han själv haft en rendez-vous med en älghona som misstagit sig om hans intentioner och instinktivt gått till attack för att försvara sina kalvar. Det kan få vem som helst att vilja sjunga sig genom den minsta av skogar.

Vi har också räknat ut att det torde vara Wikstén som planterat en del träd på tomten. Det hör nog till ovanligheten att ett torp av samma kaliber som vårt har fullvuxna lindar, askar, ädelgranar, ekar och lärkträn att ståta med. Men jag ser framför mig skogsvaktaren Wikstén återvända hem i skymningen efter att ha planterat ekalléer skrålande på någon nätt liten visa och med en liten planta i näverryggsäcken. Vi tackar honom för det. Likaså kan vi tacka de förra ägarna som i Wiksténs anda planterat bland annat hästkastanj och flera lärkträn.

I något skede erbjöd Wiksténs arbetsgivare att sälja torpet till honom, men han lär ska ha tyckt att det var för dyrt. Hans barn och barnbarn lär dessutom ska ha hälsat på hos de tidigare ägarna i något skede, men så mycket mer vet vi inte om dem. Likaså saknas pusselbitarna som skulle avslöja vart Wikstén tog vägen då han flyttade från torpet. Jakten på nästa pusselbit är dock ofta minst lika tillfredsställande som att finna den.

Vinter! Och mera skogsarbete

Vinterkylan har en helt egen speciell doft. Det är en fin doft. Jag vet, min gamle fysiklärare skulle säga att kylan inte kan ha någon doft eftersom det inte finns något sånt som kyla. Allt är värme. Ibland är det mera och idag var det mindre. Jag åkte iväg ut till skogsvaktarstugan idag långt före soluppgången. Hade nämligen anlitat en proffs för att såga upp den övertjocka björkstammen (på trädet som föll någon gång före självständighetsdagen) eftersom svärdet på min egen motorsåg inte är tillräckligt långt.

Förra veckoslutet fick vi kronan kapad. Då misstänkte jag att björken nog inte var så murken trots allt, men det var den visst det. Ju närmare roten stammen kapades ju finare var blommyllan som fanns inuti stammen. På Kekkilä hade man nog varit grön av avund.



Karln som sågade björkstammen tog en snabbtitt på de andra träden i närheten. En av de absolut finaste träden på tomten, en enorm ädelgran (Abies Sibirica), har en stor spricka, som åtminstone jag inte lagt märke till tidigare. Uppenbarligen tar de sydvästliga vindarna ganska hårt på träden i Västra Nyland för björken hade fallit mot nordost. Ädelgranen har pressats mot nordost av hårda och ihållande vindar. Och även om vi redan hade bestämt oss för att hugga lite fler träd på tomten, så hade den här ädelgranen gärna fått stå kvar. Nu ser det dessvärre ut som om vi måste kapa den. Eller vänta och se tills nån höststorm gör det.

Det var minus 10 grader ute vid skogsvaktarstugan. Nästan så det knäppte i trädtopparna, men inte riktigt. En riktigt vacker dag var det i varje fall. Här ser du solljuset reflekteras i sovrumsfönstrets iskristaller.

Skogsarbete på skogsvaktartorpet

Som jag redan tidigare beskrivit så gav en enorm björk på vår gård efter för höststormarna. På väg mot marken drog den med sig tre asptoppar, en ädelgran, en mindre tall och en halv rönn. Nästan hela weekenden gick åt till att röja upp efter det magplasket.



Och inte nog med det. Bettet på motorsågen var inte tillräckligt långt för rå på den tjocka björkstammen. Det betyder att vi inom kort och med lite hävare don får ta oss an stammen. Ja, i praktiken är det nån annan som kommer att såga upp stammen.



Trots weekendens snöslask och plotter var det skönt att fira veckoslutet ute på landet. Vi var dödströtta efter allt skogsarbete, men redan under arbetets gång började vi inse möjligheterna med den delen av gården som vi röjde. Kanske ännu i vår kommer vi att röja ytterligare. Avsikten är att öppna upp landskapet, göra det lite mera parklikt. Eventuellt anlägger vi en smal gräsmatta som slingrar sig fram mot bäcken och bastun, samt planterar rhododendron. Och det bästa är att vi kan göra precis som vi vill. Eller låta bli.

Vardagen kallar

Jag har längs med dagen hört vardagen kalla och imorgon bär det av mot saltgruvorna igen. Den här ledigheten har varit lång och ytterst välkommen. Först efter jul insåg jag hur fysiskt trött och andligt utmattad jag hade varit efter en tung höst på arbetet.

Förutom att vi redan går mot längre dagar är ett annat säkert vårtecken de tulpaner som lockar oss på spårvagnshållplatserna runtom i stan. Jag vill minnas att det här är tredje eller fjärde året som vi får glädjas över samma vackra planscher. Det är nästan så man vill gå till en spårvagnshållplats varje morgon även om arbetsvägen inte förutsätter det.

För ett nyårsfirande utan vansinne!

Årets största vansinne brukar börja nångång på eftermiddagen. Det börjar med tonårspojkar som tänder på små mattor av bomber som sen smattrar i parker, portgånger och i värsta fall trapphus. Kanonbomberna och raketerna kommer först på kvällen. I princip kunde man väl vänta sig att vuxna människor skulle ha tålamod att vänta tills vi närmar oss det nya året, men i takt med att folk smäller i sig kopiösa mängder alkohol brister hämningarna.

Det är sällan jag säger högt att vår lagstiftning är uppåt väggarna, men angående privatpersoners raketkonsumtion är den det. Alla kinabomber, papater, raketer och smällare borde förbjudas. Kanske med undantag för stadens eller kommunens eget fyrverkeri, vars arrangemang förbereds av nyktra experter.

Jag ser flera fördelar med att inga raketer säljs till privatpersoner. För det första skulle antalet exploderade ögon och förlorade fingrar minska drastiskt. För det andra skulle miljön tacka. Jag vet inte om någon gjort en miljökonsekvensbedömning av att tusentals raketer skjuts upp på himlen, men belastningen är uppenbar. Jag slår vad om att de tomma rakethylsor och bombflisor som förskönar våra parker den 1 januari är ett mindre hot mot miljön och vår hälsa än de tungmetaller och andra härligheter som ges fritt tillträde till min andningsluft. Som djurvän tycker jag dessutom synd om alla de tusentals hundar som lider av smällarna. Jag röstar alltså för ett nyårfirande utan vansinne!

Lyckligtvis kan jag dra mig tillbaka till skogsvaktartorpet, där luften är ren och oförstörd. Och även om jag har grannar är avståndet sådant att lukten på brännt krut hinner upplösas och blandas med syrepartiklar före den når oss.

Diatriben ovan till trots önskar jag er alla lika många spännande äventyr som jag själv ser framemot under det nya året! Enligt ett gammalt kinesiskt ordspråk ska man dricka sig full om man vill vara lycklig en kväll. Om man vill vara lycklig i ett år ska man gifta sig. Men om man önskar livslång lycka ska man bygga en trädgård. Jag kanske inte kan börjar från början, men väljer att bygga på min trädgård.
Gott Nytt År!

Trädgårdsdrömmar

Det största glädjeämnet så här efter julen är det att dagarna börjar bli längre. Det betyder att man kan börja planera trädgården. Eller medge att vi gör det. För om sanningen ska fram så är frökatalogerna för 2007 nog redan ganska fulla av vikta hörn och små gula lappar som sticker ut mellan sidorna.

Men vi står inför en stor utmaning. Hur stå emot frestelsen att beställa en av varje? Det skulle vara vettigare att först vänta och se vad som kommer upp i den stora trädgården. Det gamla paret som sålde torpet till oss berättade att trädgården är full av gamla perenner som riddarsporre (Aconitum), gråmalva (Lavatera thuringiaca), bondpion (Paeonia officinalis), gulplister (Lamiastrum galeobdolon), brinnande kärlek eller studentnejlika (Lychnis chalcedonica), stormhatt (Aconitum napellus L.) och jättevallmo (Papaver pseudoorientale). Men en perenn som uppenbarligen saknas är min favorit, rudbeckian (Rudbeckia laciniata). Rudbeckian, som också heter gullboll, är vacker i trädgården och kan med fördel användas som snittblomma. Jag tror att jag kan få min rudbeckia från en bekant i Östra Nyland.

Nåja, det finns nog många andra växter som jag vill ha också. T.ex. var det kärlek vid första ögonkastet då jag för något år sen för första gången stötte på jätteverbenan (Verbena boniariensis) i Bergianska trädgården i Stockholm. Och i det här skedet är det lätt att inte ens ägna en tanke på livets realiteter som heter rensa ogräs, vattna och vitsvanshjort, som alla på sitt eget lilla vis låter en förstå att man borde nöja sig med mindre.

Om det förresten är nån som känner en duktig träddoktor (SAOL känner inte till benämningen arborist!) så berätta för mig! Vi har nämligen två gamla askar (Fraxinus excelsior) som behöver tillsyn. Ja, det finns några andra lövträd också som verkar lite murkna, men jag har inte så här utanför växtperioden lyckats identifiera dom ännu.

Övningsboende

Julvistelsen på torpet innehöll mycket nytt. Vi övernattade för första gången på torpet, eldade i sovrummen för första gången, badade bastu för första gången och lagade mat på eldspisen i storstugan för första gången. Utöver julfirande blev det alltså lite mer övningsboende och inlärning än vad vi hade räknat med.

Vi återvände till stan alldeles nyss med lite mer röklukt i kläderna än vad vi tänkt oss. Det här med att elda i spisar som stått kalla i flera månader var inte det lättaste, men vi kan det nu. Speciellt bastuns "Aitokiuas" var lite svårare än vi tänkt. Vi hade öppnat spjällen, men ugnens specialkonstruktion förstod vi oss inte rikgtigt på. Följdaktligen kunde vi ha haft åtminstone lättrökt skinka till julmiddagen om vi haft lust. Inte förstod vi heller att bastun blir het först efter att man slutat elda, stängt en lucka och öppnat en annan. Till bastun gick vi sen längs en av marschaller upplyst stig, badet var ljuvt och jag som inte tycker om öl beslöt att fira med en Lapin Kulta efter bastun.



Det blev många nya intryck och jag delar med mig av dessa genom en tio-i-topp-lista:
1. Julgran från egen skog (se bilden)
2. Att vakna av att det är så tyst inne i torpet och utanför
3. Julnattens klara stjärnhimmel
4. Doften av granbarr inomhus
5. Matlagning på vedspis
6. Första övernattningen och lyckokänslan enbart husägare kan känna
7. Superbra bastu (nu då vi vet hur den fungerar!)
8. Snäll julgubbe
9. Trygghetskänslan som torpets hederligt härliga feng-shui inger
10. Överraskande naturobservationer

Men allt som allt var den här julen just så fin som man kunde ha hoppats. Vi hade tänkt vara ute i skogen då julfriden utlystes i Åbo, men istället satt vi i bilen på väg hem från Siwa-butiken i Fiskars. Julfriden kom till oss via bilradion. Och igen senare då vi vid midnatt stod med krökt nacke och stirrade på miljontals tindrande stjärnor ovanför oss.

Julfrid i torpet

Äntligen är alla arbetsuppgifter, julbesök och övriga plikter undanstökade. Vi åker om en alldeles liten stund ut till landet, där allt står färdigt inför vårt julfirande. Samtidigt som man i Åbo utlyser julfriden kommer vi att ta en promenad i skogen och önska en fridfull julhelg till alla älgar, vitsvanshjortar, grävlingar och korpar. Och under julen kommer jag att göra mitt bästa för att uppfylla det valspråk som vi valt för torpet och denna blogg - Pax et Plenus. Det önskar jag för alla och en var.

Njut av julen!

Kommentarer välkomnas!

Hej! Nu kan också du som inte är registrerad bloggare kommentera mina skriverier. Fint va! Jag framstår säkert som en stenåldersanvändare av det här publiceringsverktyget, men jag kan för mitt liv inte hitta tillbaka till stället där jag kan sätta in de länkar jag själv vill. Men jag har å andra sidan haft så bråttom på senaste tiden att jag bara inte har hunnit bekanta mig med alla finesser som den här bloggen erbjuder.

Min ursäkt är att jag har haft annat att tänka på. Genast då vi kom till torpet igår märkte vi att ett stort träd hade gett efter för höstvindarna. Ironiskt nog hade vi för en månad sen diskuterat trädet och dess ominösa lutning med säljaren, som gått och väntat på att tyngdkraften skulle vinna över trädet redan för 30 år sen. Jag tänker mig att det gamla trädet (som säkert har en diameter på nära 100 cm) insåg att det skett ett generationsskifte och nu gått kunde slappna av. Och vips fick vi en seg Betula som breder ut sin majestätiska krona över gårdstunet.

Vårt land!

Vad är bättre än att dra näsborrarna fulla av den friska luften som omger eget torp och tun!? Åtminstone för oss kändes det fint att spankulera omkring på egen gård så hår på Fosterlandets 89-årsdag. Glad självständighetsdag!

Pärlspont och spännpapp

Jag har ett litet dilemma. Efter att ha läst flera volymer om byggnadsvård vet jag att man med gamla hus borde skynda långsamt. Det är egentligen en väldigt vettig regel som alla nya ägare av gamla hus borde följa.

Problemet är att jag är otålig och genast skulle vilja bygga om tamburen samt trappan till vinden, bygga ett lusthus och täcka storstugans väggar med pärlspont och spännpapp. Dessutom går jag och drömmer om linoljemålade golv istället för de lackade ytor som jag nu polerar då jag i Mammas yllesockor valsar fram.

Det förtjusande gamla paret som sålde torpet till oss har gjort en kulturgärning värt en Pro Finlandia då dom sen 1973 så kärleksfullt skött om både torp och trädgård. Vi vill bevara den stämning och alla de kulturhistoriska värden som finns i torpet. Och samtidigt vill vi gå ett steg längre och försöka återskapa en tidstypisk interiör från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Utan att för det ge upp vissa bekvämligheter.

I praktiken betyder det här att vi inomhus försöker sudda ut den kontrast som uppstått då man använt inredningsmaterial som inte är tidstypiska. De tidigare ägarna berättade att dom renoverade torpet före det blev trendigt med byggnadsvård. Det utbud av tidstypiska gamla tapeter i nytryck, pärlspontpanel och linoljemålning i 1800-talskulörer som finns idag kunde man bara drömma om ännu för 10-15 år sen.

Det är slutligen ganska bra att jag just nu är mitt uppe i några hysteriskt stressiga veckor på jobbet. I annat fall skulle jag kanske inte ha råd med några julklappar efter ett besök på Byggnadsapoteket i Billnäs...

Sent i november

Vi har äntligen tagit skogsvaktartorpet i besittning! Nu är det vårt. Bara vårt! Och det känns jättefint.

Det är något speciellt med att åka ut till landet så här sent på hösten. Skogen var tung av regn och träden alldeles orörliga då vi steg ur bilen i morse. En korp hörde av sig från nånstans bakom trädtopparna. Allting är vissnat och dött, men vi hade nog inte varit på plats en timme innan min bättre hälft hade grävt ner tiotals tulpanlökar, ett dussin vintergäcksiris (Iris danfordiae), ett dussin jättelökar (Allium giganteum) och lika många berglökar (Allium Ostrowskianum). Med åtta plusgrader kan det hända och marken tung av allt regn kan det hända att detta otåliga trädgårdsexperiment lyckas. Jag hoppas det för entusiasmen för vår trädgård är stor.

Min Mamma hade åkt med oss för att för att besiktiga torpet. Vår förmiddag gick följdaktligen snabbt då jag stolt visade upp storstugan, sovrummet, pigkammaren och den stora öppna vinden. Belåtenheten var ömsesidig då dessutom diverse garn, tygstycken, stickpinnor, hattaskar och halvfärdiga handarbeten bytte ägare. Vi hittar nämligen hela tiden saker undanstuvade i skåp, på vinden och i olika skrymslen som man tycker att de förra ägarna rimligtvis skulle ha tagit med sig. Å andra sidan är vi väldigt nöjda över att inte behöva köpa allt nytt. T.ex. har vi alla kärl vi någonsin kommer att behöva. För att inte tala om alla dom sisådär 500 deckare (på engelska, svenska och finska), romaner och Kalle Anka pocketböcker som dom förra ägarna lämnat kvar med tanke på eventuella regniga dagar.

Det här med att röja sig igenom andra människors gamla saker är lite jobbigt, men samtidigt tillfredsställande. Det känns kul att verkligen se huset förvandlas till vår egen fritidsbostad. Men mera om det i nästa avsnitt.

För övrigt gav min Mamma oss fulla poäng för torpet, som förresten ser ut så här:

Torpdrömmar 2

Vi har betalat handpenningen för torpet och skriver på köpebrevet nästa torsdag. Efter det måste vi i värsta fall ännu vänta till månadens slut före vi får nycklarna. Det kanske är önsketänkande, men jag har för mig att säljarna kanske har hunnit flytta bort sina ägodelar före torsdagen.

Eller så försöker jag hölja min überotålighet i optimism. Jag hade nämligen inbillat mig att jag skulle slappna av efter att vi betalat handpenningen eftersom affären då blivit bindande för säljaren. Inte för att jag oroar mig över att drömstället kommer att glida oss ur händerna. Däremot är fötterna just nu långt ifrån marknivå vad beträffar alla mina drömmar angående torpet.

Jag vill inreda, bygga, plantera, bygga om, hugga, så, röja, måla om, putsa, ansa och renovera så till den grad att allt omöjligtvis får plats i den mest ambitiösa av femårsplaner. Kanske det att jag äntligen får stiga in under eget tak får mig att ta en dag i sänder. Dessutom brinner jag av lust att lägga ut åtminstone ett foto på torpet, men det kommer jag att ge mig till tåls med tills vi officiellt har skrivit på köpebrevet. Om inte annars, men av vidskepelse är det bäst så.

Torpdrömmar

I snart två år har vi gått och drömt om ett torp med trädgård. Drömmen gått ut på att ta över ett gammalt och mer eller mindre förfallet torp i vilket vi se skulle blåsa nytt liv. Allt skulle naturligtvis ske med alla konstens regler som går att läsa i t.ex. Byggnadsapotekets handbok.

Men ack. Det är sällan det går som man har tänkt sig.

För det första hade vi (jag och min bättre hälft) redan bestämt att vänta till våren. Vi hade t.o.m. utfärdat stränga förbud mot att surfa på olika fastighetsförmedlares hemsidor i jakt på ett sommarnöje. Men om det är något jag aldrig har kunnat motstå så är det en frestelse. För 8 dagar sen skickade jag iväg ett mejl till min sambo. I mejlet fanns en länk till en fastighetsförmedlare som sålde en gammal skogsvaktarstuga någonstans i södra Finland.

På mindre en vecka hade vi sen bokat tid för visning, konstaterat att torpet är precis vad vi vill ha, sovit på saken, lämnat en offert, sovit dåligt i väntan på svar, samt betalat en handpenning för huset.

Då vi om två veckor skriver på köpebrevet blir en stor dröm sann. Det i sin tur betyder att jag får lov och infria mitt löfte att börja blogga. Tanken var att jag skulle skriva om hur reparationerna av det förfallna torpet framskrider. Dessvärre är vårt (det är ju faktiskt redan nästan vårt!) torp inte förfallet, men jag hittar kanske annat att skriva om. Prövotiden för den här blogen är ett år. Efter det får vi se vad det blir.