Späckat veckoslut

Veckoslutet präglades av vatten. Nästan så fort som vi kom till torpet så fick pumpstrulet från veckoslutet innan fortsättning. Vår pump har några delar av hårdplast som med tiden blivit sköra. Jag gissar att pumpen stått och väntat på en stöt och nu då vi tog tag i den brast det.

Det är otroligt hur vardagen påverkas snabbt då någonting inte fungerar som det ska. Att hushålla utan rinnande vatten är jobbigt även om det går. Som det stora teknikens underbarn jag är var min andra åtgärd att ringa min bror och fråga om råd. Det första jag gjorde var att häva invektiv över odågan till pump. Pumpen går kanske att reparera, men jag återkommer till det.

Det var tur att vi hade klippt en stor del av gräsmattan på fredag kväll. Lördagen regnade det precis hela dagen, men tappra trädgårdsmänniskor låter sig inte avskräckas. Vi var uppe tidigt och åkte iväg till Billnäs för att ta del i en bytesmarknad för perennplantor. Vårt bidrag var stora pelargonplantor. Min sambo visste att vi inte hade tillräckligt med pelargoner och hade därför förberett sig med en börs full av en- och tvåeuros mynt. Vi hade bakluckan full av plantor då vi åkte iväg hem.

Min rabatt (som fick sin början förra helg) har nu fått tillskott och kan bland annat stoltsera med en vit pion med det nobla namnet Duchesse de Nemour. Hertiginnan har dubbla doftande blad och uppenbarligen en gul mitt, men jag tror inte att hon kommer att belöna sin vårdare med några blommor den första sommaren.. Nånstans läste jag att hertiginnan, som alltså funnits på riktigt, var kusin med drottning Victoria. Månde drottning Victoria går igen som pion också? I varje fall, jag tycker att pionen är väldigt fascinerande. Tidigare användes den som medicinalväxt och den har fått namnet av läkaren Paion i den grekiska mytologin.

Nåja, tack vare allt regn fanns det ingen fara för att plantorna skulle torka. Tvärtom, vi fick lov att lyfta en del krukor under tak för att de inte skulle översvämmas.

Mot kvällen klarnade det upp och då vi gick till bastun färgade solnedgången furorna mörkröda. Då vi klockan halv tolv på natten promenerade från bastun till torpet imponerades vi av den gröttjocka dimma som uppstått ur intet medan vi badat.

Söndagens program var också späckat. Vi fick trädgårdslandet i skick, hallonsnåren som så gott som slukat vinbärsbuskarna är nu borta och bordsytan i storstugan är vaxad med Osmo-color.



Dessutom fick jag äntligen vinden städad. Nästa gång vi åker till torpet ska jag ännu torka golven och ställa möblerna på plats och sen kan vi inkvartera åtminstone fyra personer på vinden.

Den blomstertid nu kommer

Och inte helt utan lust och fägring heller. Rosenkvitten är bland det vackraste som växer i vår trädgård.



Åtminstone tills min nya rabatt kommer igång på riktigt. Jag har nu kommit halvvägs med att gräva bort ytskiktet av gräsmattan där min rabatt kommer att prunka. Det är hårt jobb då man också måste avlägsna alla rötter i jorden. Och ändå kommer jag nog ganska lätt undan eftersom jordmånen är god och full av daggmask. På fotot nedan syns den östra ändan av rabatten. Jag blandade in två säckar med Biolans svarta mylla i den egna mullen. Vet inte om det nu egentligen har så stor betydelse, men det kändes rätt.



Jag kom redan nu igång med att plantera några perenner, men största delen kommer nog i jorden först nästa veckoslut. Men det betyder att jag nu har en vecka på mig att fundera på vad jag vill ha i rabatten. Min tanke är att färgskalan ska bli blå-vit-gul. Förslag mottages med tacksamhet!

Sju franska streck får sammanfatta veckoslutet och avsluta det här inlägget:
- vi klippte gräset för första gången.
- jag bongade en snok som försökte komma undan gräsklipparen. Den verkade inte alls farlig, men att den sen plötsligt bara försvann mitt i gräsmattan kändes otäckt.
- jag skrämde iväg en uggla som sov i vedlidret utanför bastun. Snälla, kom tillbaks och ät upp alla sorkar! (Om du fortfarande är hungrig så kommer jag nog inte att sakna snoken heller)
- pumpen strejkade, hoppas det inte är något större fel med den.
- jag målade matbordet.
- dessutom borstade jag gårdens enda klippa ren från unkiga mossor (dom var på riktigt fula, halvdöda och sura - inte alls fina som mossor ska vara). Hos oss är det taklök som gäller. Mera om "stenpartiet" senare.
- hann aldrig dammsuga och städa vinden trots att vi fått låna en jättehäftig dammsugare för industriellt bruk. Däremot hann jag prova den då jag dammsög bastun och bastukammaren.

Från svart till vitt

Jag kan från mitt köksfönster se innergården i vårt kvarter. Varje gång jag går till kylskåpet spanar jag in fågelboet i trädet utanför. Redan i slutet av mars, kanske var det början av april, blev jag glad då jag insåg att vi skulle få ett kråkpar till granne. Kråkhonan höll på i flera dagar med att rätta till kvistarna i det nya boet.

Men så försvann kråkorna. I stället hade vi en hyperaktiv skata som höll vakt över innergården och jagade bort alla som kom nära. Skatans svartvita skrud är så mycket vackrare än kråkans helsvarta så det går lika bra, tänkte jag. Även om kråkan är mera sympatisk än skatan.

Nu inser jag att jag tagit ut glädjen i förväg. Skatan är borta. Istället har vi nu en mås som malligt breder ut sig i boet. Hon tycks ha lagt sina ägg redan så jag misstänker att vi får stå ut med att hennes skrik ekar över innergården och ända ut i portgången. Trots att hennes gråvita fjäderskrud egentligen hör hemma på ett skär, inte mitt inne i stan.

Vad lär vi då oss av det här? Jo, det att Helsingfors bostadsmarknad går på högvarv och att det gäller att ha vassa armbågar om man hittar drömhemmet med utsikt.

Sieben, sieben

Vi gav upp en helg på torpet för att uppleva den Eurovisions hype som trappats upp på gator och torg i en hel vecka före finalen i lördags. Ja, inte var vi med på Hartwall Arenan, men vi hade goda vänner som ordnat med festlokal, buffetmiddag och schlager på storskärm. Med tanke på att det här antagligen var den enda gången vi hade möjlighet att uppleva detta under här hemma i Helsingfors så var det definitivt värt det.

Jag ser väldigt lite på tv, men i år hade jag av en händelse råkat sitta framför tv:n då den samnordiska juryn såg på schlagerbidragen före själva finalveckan. Den här juryn består av en person från varje nordiskt land, som i tur och ordning presenterar bidragen och sen kommenterar dem. Finland representerades i juryn av Thomas Lundin. I varje fall, de här programmen är den bästa underhållning som jag sett på tv. Någonsin. Det låter banalt, men så är det. I varje fall så kunde jag nu säga att jag var lite påläst inför Schlagerfestivalen. Eller åtminstone tillräckligt bekant med bidragen för att våga ha en åsikt.

Finalkvällen började med en förfest på fel sida om långa bron, men champagnen flödade och det var kul. Senatstorget lär ska ha lockat 25000 schlagervänner, men vi anade inget av denna publiktillströmning då vi åkte taxi via Norra stranden till Skatudden vid 21-tiden.

Min segertippning gick delvis åt skogen, men vi fick vara med på en rolig fest. Om jag hade slagit vad utgående från de bidrag som fick de mesta applåderna på festen hade det blivit två rätt av tre. Publiken tyckte nämligen bäst om Ukrainas, Serbiens och Finlands bidrag. Nåja, vi vet att Finland slog Sveriges segertippade bidrag, vilket man i bästa landskampsanda kan glädja sig över. Om vi dessutom hade fått tre poäng mer än Kanada hade vi varit världsmästare i hockey också.

Istället får vi vara nöjda med YLEs suveräna schlagerarrangemang. Värdparet Mikko Leppilampi och Jaana Pelkonen såg bra ut och Krisses blonda humor gick hem hos alla. Däremot tycker jag att man kunde ha tonat ner hårdrocken en aning. Överlag var det ett fint veckoslut och nu kan man glömma allt vad schlagerfestivalmusik heter till våren 2008 och finalen i Serbien.

Kan man slänga andras minnen?

Flera gånger de senaste veckorna har jag varit tvungen att ta beslut i situationer där jag hellre låtit bli. Det gäller vinden på vårt torp. Varje gång vi varit ute på torpet den senaste tiden är jag uppe på vinden den sista timmen före vi åker hem. Målet är att tömma vinden på överlops bråte i tid för sommarsäsongen. Med rishögen som vi brände vi påsk så brann mängder att gamla bolster, malätna filtar och söndertuggade dynor.

Efter det har jag packat säkert tjugo sopsäckar fulla med avlagda vinterstövlar, söndersmulade julprydnader, gamla gardiner, kopiösa mängder av plast- och plåtburkar. Det i sig är ganska lätt och resultatet är tillfredsställande. Det som däremot är svårt är att stöta på låda efter låda med de tidigare ägarnas privata korrespondens, barnens skolteckningar och handarbeten samt annan egendom som sparats eftersom de är fulla av minnen. Vad ska man ta sig till med andras brev? Jag vill inte ha dem själv, men det känns fel att slänga dem. Och de tidigare ägarna var mycket tydliga: det enda dom vill ha (förutsatt att vi hittar den) är en tilläggskrok till den fina takkronan som tidigare hängde i storstugan.

Trots klart besked kan jag inte låta bli att undra om dom kommer att ringa om ett halvår och försiktigt höra sig för om gamla brev och barnens påskteckningar. Jag vet att min egen Mamma sparat dessa och skulle bli superolycklig om nån brände dem i brasan.

Men nu då tåget har kommit igång är det svårt att stoppa det. Nästa vecka har jag tillgång till en skåpbil och då bär det av till avstjälpningsplatsen med den gamla hetekan och de murriga resårmadrasserna. Det är bara några trasmattor och fina filtar som jag sparar.

Överlag är det rätt skönt att röja och städa. Inspirationen fanns kvar då jag sist återvände till stan och följdaktligen röjde jag i garderoberna. Nu har jag en stor plastsäck i hallen med kläder till Frälsningsarmén. Bland dessa kläder finns den första kostymen jag köpte då jag tog steget in i arbetslivet. Det känns lite vemodigt att avstå från den, men den har hängt med på nåder så länge nu att tiden definitivt löpt ut.

Filtarna och bolstren på torpet får däremot ingen prövotid. Trots att det knappast är filtarnas fel att en massa möss har sprungit omkring och skitit i varje filtveck. Men jag är obeveklig. Om jag tvivlar på att jag själv skulle vilja sova på eller under bolstret/filten så är domen fällande.

Långvägatulipaner

Min sambo deltar aktivt i ett diskussionsforum för grönfingrar på internet. Forumet är en guldgruva av information och utbyte av råd och erfarenheter. Och alltid är det nån som är på jakt efter något, vilket betyder att en viss handel med frön, skott och plantor uppstår. För vår del betyder det här bilfärder till när och fjärran för att hämta olika klorofylliga skatter. Senast i eftermiddags blev det ett litet avbrott i trädgårdsarbetet tack vare (eller på grund av) en kommunikation som innehållit ett löfte om vilda skogstulpaner.

Hundra kilometer är en kort sträcka då det gäller skogstulpaner. Speciellt som vi fick se ut mycket speciell och vacker trädgård då vi kom fram. Det som en gång varit en havsvik och ännu för 25 år sen övervuxen av björkar och aspar var idag en särdeles utsökt oas full med vårlökar, tulpaner, ormögon, gullvivor, scillor, hyacinter och en hel del andra blommande små skönheter vars namn jag inte känner till. Jag får nog lov att hitta på nån ursäkt att ha vägarna förbi senare i sommar för att se vilka skönheter som då står och tränger sig i rabatterna.

Damen med trädgården hade bott i huset i ett kvartssekel. Med hårt arbete hade hon undan för undan erövrat mer och mer mark för sin trädgård och samtidigt skött förvärvsarbete och en stor familj. Jag är full av beundran. Och hela vägen hem kände jag glädje över att ha fått se en så vacker trädgård.

Väl hemma började jag själv se mig omkring med helt nya ögon. Hittills har trädgården varit min sambos domän, men jag har nu bestämt för att jag ska plantera en rabatt som är helt min. Kanske planterar jag klockranka i en spaljé. Här nedan finns två klockrankor, som står i storstugan och växer sig starka inför sommaren.

Sakta men säkert

I veckoslutet fick vi också en uppföljningskurs i hur man tämjer en Aito-kiuas. Vår Aito-kiuas låter sig inte tämjas med en eller två brasor. Det tog fyra timmar att locka anden ur "flaskan" så det var bra att vi inte hade bråttom lördag kväll. Det syns även att vi är lite ovana eller otåliga med spektaklet för helt perfekt var badet inte. Däremot presterade vi nog ett skolvitsord på ungefär 8,5 och bättre blir det.

Om jag borde gissa vilka människor som hamnar i skärselden skulle jag tippa på Hitler & han som hittade på att sticka in reklamlappar i tidskrifter till läsarens förtret. Dessutom röstar jag även på personer som skriver otydliga bruksanvisningar. I vår bastukammare hänger en gammal tallrikshylla och i den hittade vi de ursprungliga instruktionerna till vår Aito-kiuas. Efter att i julas för första gången och upprepade gånger sen dess ha försökt tyda dessa kryptiska instruktioner har jag kommit fram till att han som skrev texten först måste ha tuggat i sig ett tvättfat med dåligt förvällda murklor. Eller så finner han något perverst nöje i att vara lika dunkel och tvetydig i sina råd som oraklet i Delfi.

Men tji fick han. Utan vare sig guden Apollons svar på livets stora gåtor (som alltså förmedlades av oraklet i Delfi för en symbolisk ersättning motsvarande två dagslöner) eller enkla instruktioner från tillverkaren av Aito-kiuas vågar jag påstå att vi nu har bemästrat vår bastu-ugn. Länge tog det, men det vi lärt oss sitter nu i ryggmärgen.

Perfekt veckoslut

Meteorologen är ikväll min bästa vän. Weekenden har ur ett väderpolitiskt perspektiv varit helt perfekt. Först regnade det så mycket att vi igår på torpet vågade tutta på en enorm hög med ris och avklippta rosenbuskar. Hittills hade det varit alldeles för torrt, soligt och blåsigt för att man ens skulle våga tänka på det, men igår var vädret helt perfekt.

Och idag har det varit soligt och lagom blåsigt. Det har med andra ord varit skönt att kratta, klyva ved och sitta på farstutrappan och dricka te medan solen värmer ansiktet.

Fler såna veckoslut!

Tre saker

Jag har blivit utmanad av Maja

Tre saker som skrämmer mig:
Ormar
Inkonsekvent och osäkert ledarskap
Djupt mörkt vatten

Tre personer som får mig att skratta:
Min man
min kollega Anna-Kaisa

Tre saker jag älskar:
Långa promenader
Naturen
Bildkonst

Tre saker jag hatar:
Förtal
Arbetsplatsintriger
Att vara försenad och att vänta på nån som är det och inte hör av sig

Tre saker jag inte förstår:
Förtjusningen med filmerna Top Gun och Pulp Fiction – jag har försökt se filmerna upprepade gånger, men varit tvungen att avbryta tittandet då jag inte stått ut med skiten.
Varför vissa personer vandaliserar annans egendom
Kvinnoprästmotståndare

Tre saker som finns på mitt skrivbord:
En hög med papper
En mugg (med pennor) som jag fått i present av en Rotaryklubb för vilken jag en gång höll ett anförande
En musmatta från The House of Lords

Tre saker jag gör just nu:
Varvar ner efter jobbet, kom hem först vid åttatiden
Lyssnar på musik
Planerar weekenden på landet

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
Få många nya vänner
Uppleva nya äventyr
Besöka Venedig

Tre saker jag kan göra:
Lyssna
Säga nej (det har jag just lärt mig!)
Glömma oförrätter/förlåta

Tre saker jag inte kan:
Sy knappar och lappa en söm som brustit, åtminstone blir det aldrig av…
Titta på skräckfilmer och dokumentärer som visar äckliga sjukdomar
Använda alla våra fjärkontroller

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
Eric Saties gymnopedier med Pascal Rogé vid pianot
Fågelsång
Den vaknande naturen kort före soluppgången i juli ute på landet eller nånstans på en ö ute i finska viken

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
Att väva trasmattor
Att tala franska flytande
Att helt glömma mitt arbete på fritiden

Tre favoriträtter:
Pasta
Siskonkorvsoppa
Ärtsoppa och pannkaka varje torsdag

Ögonfröjd

De allra största fröjderna i livet är ofta de som kostar minst. Wow-faktorn ligger inte alla gånger på rekordnivå så det är en utmaning att stanna upp och inse vad vi har orsakatt fröjdas över. Min modersmålslärare från gymnasietiden hade för vana att citera någon klok som en gång sagt att a thing of bjuutti if a joy fåreeever.

I varje fall, den här skönheten växer hemma hos oss, men är det nån som vet vad hon kan tänkas heta på svenska?

Bara 51 dagar kvar...

Jag har alltid tyckt att det bästa med våren är att man utan större besvär kan vara ute och göra alltmöjligt. Min programförklaring inför vinteledigheten för en vecka sen var ambitiös, men jag inser nu att jag faktiskt åstadkommit det mesta. Det enda jag inte vågade göra var bränna ris eftersom det har varit så blåsigt.

Hela gårdagen gick åt då jag målade våra nya pinnstolar. Linoljefärgen är ganska rinnig så man måste vara noggrann om man inte vill att målningen ska rinna. Aldrig hade jag tänkt mig att det skulle ta en timme och 15 minuter att måla en stol, men nu vet jag att det kan vara så. Det fanns ett halvt dussin stolar och min enda tröst är att matbordet inte har anlänt ännu.

Mellan verserna hade vi besök av goda vänner. Det blev tal om skor. Min klasskamrat från gymnasiet hade räknat alla sina skor, men det blev nog aldrig riktigt klart för mig varför. Kanske för att hon har ambitioner på att bli ankdammens egen imelda.

Under studietiden i USA läste jag en kurs i antropologi. Vår professor var en gammal hippie som tyckte att dagens ungdom lever i ett osunt materiellt överflöd och för att bevisa någon poäng som förblev lite flummig gav han hela kursen i uppgift att göra en lista på alla våra klädesplagg, skor och accessoarer. För mig som hade största delen av mina persedlar på fel sida om Atlanten var uppgiften enkel, men jag är ännu idag förbluffad över att några av mina studiekompisar hade över 100 par skor!

Var förvarar man 100 par skor? Jag skulle bra gärna ha sett de garderober som rymmer sådana mängder sneakers, sandaler, stövlar, tofflor och skor. Själv hör jag till den (ovanliga??) skolan som tycker att skor inte får stå framme. En tambur full av skor är kanske inte det värsta som finns, men det bara måste strida mot en hel hop feng-shui lagar. Därför har jag två byråer hemma i tamburen som rymmer en stor del av de skor som vi har i daglig användning. Och de skor vi har ute på torpet kommer inom en snar framtid att gömmas under locket på en gammal kökssoffa som jag har ärvt. Men före det ska den få en omgång av samma havregrå linoljefärg som mina stolar.

Är det förresten nån som kan väva mattor? Eller känner nån som kan och vill väva mattor på beställning? Storstugan ute på torpet behöver nya trasmattor. Jag besökte häromveckan en affär på Fabiansgatan som säljer trasmattor. Och visst var urvalet helt överväldigande. Affärens alla mattor är handgjorda på mattvävt som man själv färgar och river för att kvaliteten skall vara den bästa. Jag hittade två favoriter, men kom aldrig så långt att jag skulle ha börjat fundera på färgkombinationer. Mina mattdrömmar avbröts nämligen av att jag såg meterpriset på de fina trasmattorna. Jag insåg genast att jag borde ha köpt ett mindre torp för storstugan kräver minst 3 stycken 5-meter långa trasmattor, helst 80-85 cm breda. Dessa mattor hade kostat 2000 euro. Så mycket är jag inte beredd att betala trots att den svenskspråkiga servicen var utsökt. Jag överväger att skriva in mig på Arbis och lära mig att själv väva mattor.

Men tillbaka till skorna. Hela vägen hem satt jag och funderade på att räkna mina egna skor. Jag tippar på ungefär 30 par, men dessa par är utspridda på fyra olika platser i svenskfinland, nämligen hemma i stan, ute på torpet, i mitt barndomshem samt på jobbet. Hur många par skor har du?

Ja, och rubriken berättar hur många arbetsdagar jag har kvar till sommarsemestern.

Magiska morgonstund

Morgonstund har sina belöningar. Idag kom den i form av tranedans på åkern utanför torpet. Jag promenerade till bilen då jag såg två tranor i pardans, lätt beslöjade av dimman som ännu ett ögonblick hängde kvar över åkern. Det kändes nästan som helgerån att klampa förbi. Tranorna brast ut i rop och samtidigt vittrade en vitsvanshjort i skogsbrynet min närhet och skuttade iväg. Det magiska ögonblicket var förbi lika snabbt som jag blivit medveten om det. Tydligen är det just före soluppgången man ska vara uppe för att få uppleva detta. Nästa gång vet jag att vara tystare och smyga mig förbi tranornas intima tête à tête.

Väntan är lång för den otålige

Den här arbetsveckan känns oändlig, men om den ändå skulle förbarma sig över otåliga lilla mig och ta slut så kan jag se framemot en 10 dagar lång vinterledighet. Då jag nångång i början av december avgjorde tidpunkten för årets vinterledighet så prickade jag in den så sent som möjligt. Med perfekt vårväder den här veckan och en nästan lika lovande prognos för nästa vecka hade jag knappast kunnat välja bättre.

Det är knappast svårt för någon att gissa var jag kommer att vara nästa vecka. Just det, på torpet! Jag brukar göra upp listor på allt sånt som ska göras. Min lista för nästa vecka börjar så här:

1. Besöka Byggnadsapoteket för att välja linoljefärg för matbord och stolar i gustaviansk stil. Antagligen blir det ljusgrått eller nån annan ljus nyans. Tanken är att jag ska måla pinnstolarna före vi åker iväg hem till stan så att linoljemålningens lukt får avdunsta under veckan då vi inte är där.

2. Bränna en hög med grankvistar och ris före det blir för torrt ute. Jag hoppas bara att det inte blåser för mycket, för då vågar jag inte tända på.

3. Transportera alla klabbar från skogen till carporten, som kommer att bli vårt nya vedlider. Det här är nog det absolut största jobbet, men det skulle vara viktigt att få så mycket som möjligt av det här gjort under ledigheten (som alltså ser ut att bli något helt annat än ledig tid).

4. Stämma träff med en arborist (heter det så?) som har lovat att komma och granska konditionen på våra askar och lindar. Jag hoppas att det inte blir en fällande dom för det sista vi behöver just nu är mera ved.

5. Röja hallonbuskar som växit upp runt våra vinbärsbuskar. Det här blir av om det är tillräckligt torrt. Senare i vår kommer vi att täcka marken med tidningspapper och strö på flis. På så sätt hålls området runt bärbuskarna så gott som underhållsfria i några år.

6. Kratta löv där det är tillräckligt torrt.

7. Rensa diket från dött gräs och löv som proppar till smältvatten. Det här är viktigt för smältvattnet rinner annars över vägen.

8. Smeta roundup på stubbarna som blev kvar då vi fällde aspar i vintras. Roundup är en (antagligen giftig) mönja som förstör trädets enzymer och hindrar en massa skott från att skjuta upp.

9. Njuta av våren.

10. Läsa en bok. Jag ska ta med mig Orhan Pamuks Snö och se om jag inte kan bli färdig med den.

Tjälföre och snödroppar

Torpet tog i morse emot oss i strålande vårväder. På en vecka hade så gott som all snö smultit. Den snö som fanns kvar var spröd och helt tydligt döende.

I en halv sekund hade vi tvekat då vi bestämde oss för att köra hela vägen fram till torpet. Vägen såg bra ut och var överlag i bättre skick än jag väntat mig. Däremot var de sista metrarna av uppfarten helt mättad av smältvatten. Marken var mjuk och jag misstänker att jag nu vet hur det känns att kliva i kvicksand. Bilen stannade nämligen med en gång och jag kände hur vi sjönk neråt i den av smältvatten mättade uppfarten. Den sista sträckan är egentligen mera gräsmatta än väg. Nu vet vi att det lönar sig att låta den torka innan man försöker köra över den.

Efter en och en halv timmes hårt arbete fick vi bilen upp på torr mark. Det kommer däremot att ta betydligt mera tid för oss att återställa uppfarten/gräsmattan i sitt ursprungliga skick.

Nåja, c'est la vie. Jag bestämde mig för att köra bilen ut på "stora vägen" och parkera den vid postlådan. Då jag promenerade tillbaks såg jag att tjälen håller på att gå ur jorden på väldigt många ställen. Med andra ord var vi nog lika dumma som alla galenpannor som ännu den här årstiden ger sig ut på isarna, men vem hade nu väntat sig att tjälen skulle gå ur jorden redan nu? Inte vi åtminstone.

Efter den här arbetsdryga lilla episoden var tillvaron betydligt mera behaglig. Solen sken från en klar blå himmel och vår lilla värld var full av vårtecken. Porlet i bäcken var konstant. Dessutom bongade vi dom första snödropparna och scillorna. Fåglarna kvittrade och jag såg årets första amiralfjäril. Blåsipporna blommar inte ännu, men bladen var fina. Torpet är för oss ännu så nytt att vi inte riktigt vet vilka blommor vi kan se framemot. Blåsipporna gläder mig nästan mest.

Vårt torp ligger inte vid havet eller ens vid någon sjö. Däremot har jag skämtat att vi kommer att ha egen strand då polarisarna smälter och havsytan stiger med 7 meter. Man börjar undra om det kan ske då man i slutet av mars kan kratta gården från fjolårslöven. Den östra sidan av gården var idag nämligen så torr att jag bra kunde kratta löven och de små kvistarna som fallit ur gårdslindarna. Dessutom inser jag nu att vi kommer att ha arbete för all evig framtid med all ved som ska klabbas, stapplas samt bäras hit och dit. Jag har gått och förklarat att björkveden spricker bara då det är flera grader kallt, men det stämmer nog inte. Åtminstone blev det klabbar hur lätt som helst av såväl björk som asp i plus 10 grader celsius, solsken och en svag vind från nordost.

grön(a)saker galore

Nu har det hänt! Krukorna och drivlådorna på våra fönsterbräden här hemma i stan är så många att min sambo inte längre kommer ihåg vad finns var. Och inte hjälper det med små lappar och skyltar heller då de är för många. Så många faktiskt att vi tar stormsteg mot att uppfylla de utmaningar som Finland ställdes inför då man skrev på Kyoto-avtalet.

Men medaljen har två sidor. Vi får tack vare den biologiska mångfalden visserligen njuta av lika syrerik luft som Yamomami-indianerna i Amazonas. Men avställningsyta kan vi bara drömma om. Häromdagen blev jag nästan av med mitt skrivbord, som utan mitt veto hade blivit parkeringsruta för pelargonplantor under vardagsrumsfönstret.

Apropå pelargoner så har vi ganska många. Det lär ska finnas 15 olika sorter, men antalet krukor med enskilda pelargonplantor känns oändligt.

I slutet av förra veckan var vi på Bauhaus. Egentligen hade vi inte behövt så mycket mer än ett slags superspackel, men min sambo har blivit bästa vän med Helge på trädgårdsavdelningen. På ett bord stod helleborus i svarta plastkrukor och blommade vackert. Jag försökte avråda eftersom min uppfattning är att importerade plantor inte är härdade för vårt klimat. Helge tog till det charmerande smil som säkert har vunnit honom Bauhaus stora förtjänstecken i guld och raderade all den tvekan jag drivit upp i min bättre hälft. Hur kan man argumentera mot nån som berättar att plantorna drivits upp på Åland? Vi hade med andra ord helleborus med oss hem. I vår planterar vi ut dem nånstans mellan huset och utedasset på landet.

Det känns lite tröttsamt med att hemmet förvandlas till ett drivhus. Vi har inga fönster somgår att öppna utan en större logistisk manöver. Nästan varje dag kommer det olika trädgårdsrelaterade försändelser på posten. Det är allt från automatiska bevattningssystem från Tyskland, fröpåsar från halvanonyma Leenor, Maijor och Sinikkor runtom i Finland till askar fulla av plastampuller fulla av pelargonplantor från England. Och eftersom webbsidor som marknadsförallt från större växthus och pergolor till lastbilslass med runda stenar finns bokmärkta på datorn misstänker jag att den stora tsunamin ännu inte har nått land.

Men aldrig har jag på så här nära håll kunnat följa med en amatör så hängiven och entusiastisk. Det handlar inte heller om att bara skaffa mera och flera av allt som står till buds trots att skenet kan bedra den oinsatte. Min sambo är metodiskoch diskriminerande. Allt antecknas noggrant i trädgårdsdagboken med pärmar av lakskinn. Nya sorter studeras noga, jämförs med andra och bokförs i detalj. I bokhyllan är vi innepå andra hyllmetern för trädgårdsrelaterad litteratur. Så om det här är en last är den en av få som förlänger livet och gör en lycklig.

Svar på utmaning

Hjäp! Jag har blivit utmanad att avslöja något om mig själv. Och jag som trodde att det räcker att man skriver om dittan och dattan. Mitt svar på utmaningen hittar du om du orkar läsa längre än reglerna nedan.

Regler:Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har ett förträffligt lokalsinne och hittar lätt rätt speciellt i urbana områden. Om jag dessutom har varit nånstans en gång hittar jag alltid tillbaks.

2. Mina mockarutor är dom bästa som jag någonsin har ätit. Hemligheten finns i glacyren, som jag rör ihop utan att följa något recept.

3. Jag kan måla utan att klotta. Sist som jag målade väggarna i vardagsrummet målade jag linjen mellan vägg och tak utan hjälpmedel. Att jag inte tycker om att måla är sen en annan sak.

4. Jag sover som en stock. För att somna räcker det oftast att jag lägger ifrån mig det jag läser och kryper lite längre ner under täcket. Det bästa som finns är att någon gång ta en tupplur mitt på dagen.

5. Har bra näsa för de mest prisvärda fynd på loppmarknader och i antikvitetsaffärer. I vanliga affärer har jag däremot en ofelbar förmåga att alltid tycka bäst om det som är dyrast.

6. Den här sista är svår, men jag är svårprovocerad och har ett gott tålamod i sociala situationer. Däremot kan jag ibland välja att själv provocera. Speciellt om jag märker att min kontrahent på ett osunt sätt är övertygad om att han har rätt.

Och nu då jag har svarat på dessa frågor utmanar jag alla mina sex läsare att tänka ut vilka egenskaper som gör just dig till den unika och speciella person du är.

Frågor och svar

De här frågorna plockade jag från Majas blog, som finns länkad här intill (Man lär så länge man har elever). På slutet lade jag till några frågor som jag fått anno dazumal och vars svar jag nu uppdaterat.

1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?
Visst, men lika gärna överlåter jag åtminstone punkteringen åt någon annan. Torkarbladen klarar jag av snabbt själv.

2. Hur äter du ett äpple?Vanligen utan att skala det först.
Om äpplet är utländskt och täckt med en äcklig film för att hålla bättre tvättar jag det först och gnider det sen rent mot en handduk.

3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
Nej. Däremot är jag rädd för lite större svarta "kryp" som helt saknar ben men ringlar sig fram.

4. Big Brother eller Sportnytt?
Båda låter som någotslags orättvist straff.

5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
Ledig tid, som jag kan förfoga över fritt.

6. Är du mörkrädd?
Nja, inte riktigt. Det är osannolikt att någon bulubisi skulle orka stå och valla i mörkret på att jag annan ska dyka upp. Däremot har jag hört om praxis inom vissa finska familjer att ha en "kakkakummi" med sig till utedasset.

7. Resmål som fascinerar?
Island. Härligt resmål med härliga människor. Jag rekommenderar trots att det är dyrt. Kapstaden var också en fin upplevelse.

8. Ditt senaste telefonsamtal?
Det var någon som ville veta något om en budget.

9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?Pascal Rogé får gärna komma och spela Saties gymnopedier på en stor Steinway flygel för mig. Fast nu är jag lite osäker på om han fortfarande lever...

10. Förrätt eller efterrätt?
Jo tack. För några år sedan hade jag helt säkert prioriterat efterrätten, men på senare tid föredrar jag allt oftare förrätten. Åldern kommer sällan ensam.

11. Bästa stunden på dagen?
Morgonstund har guld i mun. Speciellt om det är lördag morgon och jag har tid att ägna mig åt de två dagstidningar vi prenumererar på.

12. Tre saker du alltid har med dig?
Nycklar, mobil och plånbok.

13. E-post eller snigelpost?
Snigelpost är den bästa vardagslyx som finns. I denna era av evinnerligt mejlande bör en gentleman ibland ta tid på sig att producera ett handskrivet brev eller kort.

14. Den senaste komplimangen du fick?
Nån sa att jag är söt.

15. Senaste gången någon skällde på dig?
I eftermiddags. Jag skällde tillbaks, vilket är väldigt ovanligt.

16. Vad finns under din säng?
Dammråttor, men dom räknas bara i Borgå (har jag hört).

17. Vilken bok ligger på ditt nattduksbord?
Hah, den här frågan är som direkt från SFPs webbpresentation av riksdagsvalskandidater. Mitt svar: Henrik Meinanders Finlands historia samt Orhan Pamuks Snö. Dessutom finns där ett flertal tidskrifter.

18. Vem beundrar du?
Jag har väl gått och blivit cynisk då jag har svårt att svara på den här frågan. Man brukar visst svara Moder Teresa och Mahatma Gandhi, men jag kan nog bara säga att den här frågan ger orsak till eftertanke. Överlag beundrar jag personer som gör något de tror på trots dåliga odds.

19. När rördes du senast till tårar?
Hedniska lilla jag rördes till tårar senast då jag fick ett sms om att Borgå domkyrka stod i lågor. Jag blev själv förvånad och kommer därför så bra ihåg det.

20. Nämn något du inte är bra på.
(politiska) intriger och datorspel

21. Vilket motiv har screensavern på din dator?
En trädgård i Vichtis som jag aldrig besökt, men som jag hittade på webben.

Länge leve murgrönan!

Hmm, jag märker att det är en liten evighet sen jag skrivit sist. Är det månne nån som ännu orkar titta in för att se om jag fortfarande bloggar överhuvudtaget?

I varje fall så kan jag idag rapportera en glad nyhet! Minns ni den döda murgrönan? Nå den är fortfarande lika stendöd som sist, men jag har nu en ny murgröna i mitt liv. En generös person på min arbetsplats förbarmade sig över min sorg och gav mig en helt underbart vacker murgröna istället. Murgrönan mår nu bra hemma hos mig ute på landet, som du själv kan konstatera på veckans bild. Tack Elisabeth!



In other news: Arbetsveckan slutade med en timme långt meningsutbyte med min chef och jag var dessutom trött efter en lång och tung vecka. Men vi hade redan för ett par veckor sen bestämt att vi skulle ut till landet den här helgen. Vi kom iväg över en timme senare än beräknat, vilket betydde att det var kolmörkt då vi kom fram. Dessutom var det nästan kusligt dimmigt, men väl framme kändes det skönt. Kvällen gick snabbt medan vi värmde upp stugan inför natten. Mitt tips nummer ett för avstressande tillvaro är att sitta i sovrummets gungstol och stirra in i brasan. Och mera mysigt blir det med t.ex. Pascal Roge´ som spelar Eric Saties gymnopedier.

Det visade sig att vi valt ett perfekt veckoslut att åka ut till landet för såväl lördagen som söndagen var soliga och vackra. Fast jag måste nog medge att det kunde ha regnat småsten hela lördag förmiddag utan att jag hade märkt det. Jag låg nämligen och sov. Efter frukost gick jag och lade mig igen, mest för att värma fötterna. Jag vaknade vid halv 2 tiden och förstod nog först då hur utmattad jag var efter förra veckan. Nu sitter jag här och undrar när jag sist har sovit så länge. Och så fantastiskt gott!

Vi fick nog ett och annat gjort också, men det finaste med den här helgen var att vi njöt av tillvaron som bara riktiga mumintroll kan göra. Och då andan föll på klippte vi ner en och annan buske, städade lite i tamburen och bar en bänk upp på vinden.

Spår i snön

Det blev som jag gissade lördag kväll. Vi åkte med soluppgången söndag morgon ut till torpet för att fortsätta där det blev på hälft dagen innan. Fast lika mycket på hälft blev det trots att vi arbetade ännu hårdare och längre med veden på söndagen. Här ett foto då vi just har börjat.



Det känns i musklerna att jag klabbat hur mycket som helst, men att publicera ett foto på all den ved som ännu ligger och väntar på klyvyxan under snön vore för deprimerande. Istället bjuder jag på den här bilden med spår i snön. Trevlig arbetsvecka!

Klyvyxa som heter duga

De kallaste vädret har gett vika för en lite mildare luftfront, men björken som vi kapade i januari är fortfarande genomfrusen. Den är med andra ord lätt att klabba. Vi var ute på torpet idag och jag provade min nya yxa. Den som har försökt klyva färsk ved vet att björken kan vara seg som fan. Nu var situationen helt den motsatta. Klabbarna sprack med en gång. Inte ens för Obelix är det lättare då han klyver veden med sina bara händer. Men så har han inte heller Fiskars klyvyxa 2400, vars egenskaper heter duga.

Nu är vi hemma igen, men vi borde ha planerat att stanna över natten. Visst kunde vi ha stannat trots att vi inte hade förberett oss, men utan tandborste, torra byteskläder, lakan och pyjamas hade vi nog ruffat till det för oss ordentligt. Istället sover vi hemma och leker med tanken att åka ut igen så fort vi vaknar på morgonen.