Blixtar och dunder

Efter bastun bänkar jag mig på farstubron. En tyst spänning råder, naturen väntar på sitt kvällsbad. Av mörka moln och det muller jag hör någonstans sydost om torpet att döma blir det ingen lång väntan.

Allt och alla väntar.

Det kommer ett sms från en kompis i stan som berättar att han ställt in kvällens krogrond på grund av skyfall.

Nästan samtidigt slår de första stora dropparna mot skifferstenarna på gården.

Och plötsligt brister alla fördämingar. Regnet öser ner och drar en ridå för kvällssolens sista strålar i väst.

Men skådespelet tar ingalunda slut. Tvärtom. Åskan är här. Och blixtarna. Helt hänförd av det magiska under framför mig drar jag mig till slut in i torpets trygga värme. Men ännu efter att jag lagt mig ser jag blixtarna bakom slutna ögonlock.

Det blev alltsomallt 45+ millimeter under natten.

Dripp dropp, dripp dropp

Det regnar och jag vet att jag inte borde, men kan ändå inte låta bli. Jag sitter och suckar över att jag inte täckte över veden, som ligger under bar himmel och försöker torka. Då jag kommer fram till torpet imorgon kommer veden att vara sur och regnet slut, åtminstone för den här gången.

Men alltid för regnet med sig något gott också. Vi planterade dahliaknölarna i söndags och nu får dom dra i sig friskt regnvatten som blandats med Kekkiläs hönsgödsel.

Mina kolleger sitter och suckar över att detta är finsk sommar. Ifjol lär det också ska ha regnat mest hela tiden, men det kommer jag inte alls ihåg. Och jag tror inte alls på min kollegas påstående om att jag har selektivt minne. Åtminstone precis varje gång vi hade gäster på torpet var det fint. Så jag räknar med ett likadant arrangemang i sommar.