Vita brevis

I trädgården påminns vi varje dag om att livet är här och nu. Det är speciellt perennernas uppgiftatt genom sin konstanta förvandling berätta för oss hur allt redan i morgon kan vara förbi.



Men samtidigt som man så här på hösten med vemod ser på frostbitna perennrester och dödsvärtade fröhus kan man också ana ett löfte i förändringen. Rhododendron har redan nu utvecklat nästa års skott, fast hos oss har hjortarna mumsat i sig skottet.



På sommaren blir man aldrig vemodig på samma sätt trots att det hela tiden är något som dör. Man märker helt enkelt inte förändringen på samma sätt eftersom det hela tiden är något nytt som sticker upp, visar den skönhet knopparna gömmer eller fyller luften med förföriska dofter.

Lotte Möller skriver i sin bok Tankar om Trädgården om vissa av trädgårdens växter som åldras fult och vissnar alldeles oanständigt länge. Hon ger rådet att dessa växter ska förpassas så långt bort från huset som möjligt. Men jag påstår att en blomma i förfall kan vara lika fager att beskåda som en i full prakt. Ett exempel är tulpanen. En tulpan i vas fascinerar mig mest i det skedet de flesta tycker det är dags att slänga den. Men före tulpansäsongen börjar ska vi njuta av amaryllisarnas prakt.

Vintern kan komma

Aldrig har väl ett veckoslut på landet varit så tillfredsställande som det här. Pumpen är bortkopplad och torpet väntar nu på vinterns ankomst. Det här fotot tog jag i eftermiddags. Järneken bakom huset är nästan det enda trädet som fortfarande har löven kvar.



Både igår och idag har vi bränt kvistar, brädstumpar och gamla störar som legat bakom lidret sen år ett och två. Jag tror att det bor en liten pyroman i varje människa. Åtminstone var våra veckoslutsgäster enormt fascinerade av elden. Själv märker jag att jag i bastukammaren kan stirra in i brasan hur länge som helst. Det är avkopplande att lyssna på en sprakande brasa och se eldtungorna slicka björkveden.



Fast minst lika tillfredsställande är det att bli av med de rishögar som drällt på vår brasplats nere vid bäcken sen våren. Brasan hade brunnit ut och det var lite glöd kvar då vi skulle åka hem. Helst av allt hade jag velat låta den döende brasan värdigt ligga kvar och pyra ifred, men det sitter en liten neurotiker på högra axeln och viskar i mitt öra alla hemska (om än oändligt osannolika) saker som kan hända om man inte häller en massa vatten på brasan före avfärden. Följdaktligen gav jag efter för neurotikern och släckte askan med sputkannan, som jag fyllde och tömde hela åtta gånger. Till sist lade jag ännu iskakan från fågelbadet på den våta askan.

Då vi åkte iväg kändes det som om vi nu inte behöver åka ut till torpet på ett par månader eftersom allt är nu så väl förberett inför vintern. I verkligheten kommer vi att vilja åka ut ren nästa helg, eller senast helgen därpå.

Veckoslutsförväntningar

Nu börjar det vara dags att ställa i ordning torpet inför vintern. Det är mycket som ska göras och hittills har vi inte velat se sanningen i vitögat. Bl.a. har vi dahliaknölarna fortfarande i jorden. Det kan hända att det är för sent att ta upp dem för övervintring. Men jag hoppas på det bästa.

Vattenförsörjningen kommer också att försvåras då vi kopplar bort pumpen och lyfter in den för vintern. Men samtidigt går vi in mot en lugnare period på torpet. Naturen väntar på vintern och invånarna trälar på helt någon annanstans.

Men före vintern ska ännu ett andra parti på 600 lökar grävas ner. Min sambo hade svårt att stå emot frestelsen då det kom ett erbjudande för ett parti med nästan 80 procents rabatt. Efter att vi fått (måste jag delta??!) dessa nergrävda kommer förväntningarna inför nästa vår att vara enorma.

Bloggaktion för miljön

I dag firar vi den internationella Blog Action Day då bloggare världen över uppmanas dra sitt strå till stacken för miljön. Var och en gör det på sitt eget vis.

Personligen önskar jag att jag kunde stoppa polarisarna från att smälta bort under tassarna på alla fina isbjörnar, vars existens hotas. Och jag önskar att jag kunde drastiskt minska på belastningen av Östersjön så att vi ska ha ett levande och välmående hav även i framtiden. Ja, det är mycket jag önskar...

Men dom viktigaste valen för och emot miljön sker närmare min egen vardag och verklighet. Det är våra alldagliga val som väger tyngst. Därför har jag tagit fram en hustavla för miljövänliga konsumentval. Den är ingalunda heltäckande, men jag välkomnar nya förslag för att komplettera hustavlan.

Jag lovar att

1. Välja mat som är producerad nära mig. Med andra ord kommer jag att i allt större grad välja inhemska frukter och grönsaker, spannmåls- och köttprodukter. Samtidigt väljer jag bort t.ex. honung från södra Europa, äpplen från Asien, morötter från Mellanöstern. Som stor vän av husmanskost njuter jag av traditionella finska maträtter oftare än jag köper långväga ingredienser till exotiska maträtter. Likaså försöker jag äta mera frukt, grönsaker och rotsaker istället för kött.

2. Återanvända och reparera saker då det går. Jag kommer att tänka efter två gånger innan jag köper något nytt. Det här är viktigt speciellt då man lockas köpa en ny elektronisk grunka som har en förhållandevis kort livslängd. Tänk bara efter på alla onödiga prylar som finns i de flesta hem, som t.ex. brödmaskiner, äggkokare, voffeljärn och diverse motionsapparater.

3. Köpa begagnat. Det här är lätt för mig, för jag har redan länge i hemmet föredragit föremål av god kvalitet med en tidigare ägare. Det är trendigt med retro och loppis, kanske för att det ofta är billigare än att köpa helt nytt. Men att förlänga livslängden på ett föremål är också i bästa fall ett miljövänligt val. Om du är tvungen att köpa nytt är det därför bäst att välja föremål av hög kvalitet.

4. Semestra i hemlandet. En stor miljöbov är flygindustrin. Istället för att åka till Thailand, Mauritius eller Kanarieöarna väljer jag Lappland, torpet i Västra Nyland eller ursköna Åland. Jag vet, det här är ingen uppoffring eftersom jag har gjort det här valet tidigare. Men om du aldrig har semestrat på t.ex. Åland eller i Uleåborg så vet du inte vad du har gått miste om. Jag rekommenderar varmt båda resmålen.

5. Välja miljövänligare presenter. Allt är relativt. Det kan vara svårt att hitta en gåva som inte tär på miljön överhuvudtaget, men det är ej heller poängen. Istället för ett rödvin från Nya Zeeland kan du ge bort en flaska hemgjord svartvinbärssaft. Istället för en sak kan du ge bort av din egen tid. Min brorsdotter har redan i många år fått teaterbiljetter istället för Barbiedockor och cd-skivor. Den gemensamma upplevelsen är ofta lika mycket en gåva till dig själv. Men om du vill ge en riktig present så blir det sällan fel om du väljer något man kan äta, dricka eller bränna. Då kommer presenten med största sannolikhet inte att stå och drälla i något hörn, bortglömd av alla.

6. Aldrig köpa en lövblåsare. Det finns alldeles för många helt onödiga grunkor och produkter som personer med anlag för lättja faller för. Lövblåsare är en sådan. Genom att kratta förbränner du dessutom kalorier istället för fossila bränslen. Hos oss på torpet är det gamla hederliga krattor som gäller.

Nu har mitt blogginlägg handlat ganska lite om just torpet, men det tillåts kanske i miljömedvetenhetens namn. Ikväll ska jag dessutom fortsätta firandet genom att leva som jag lär och gå på teater med en god vän till mig.

Ny skala: härligt - förfärligt

Efter att i mitt tidigare inlägg ha spytt galla över ölandstok och brudspirea får jag nog överväga att införa en skala. I ena ändan har vi nirvana, fulländad skönhet och underbar perfektion. I andra ändan finns skärselden, sura uppstötningar och fasansfull fulhet. Ölandstoken ligger på fel sida om mitten.

Ännu längre in på fel sida om mitten ligger hungriga hjortar och råddjur som äter precis allting. Här har man försökt välja sånt som inte ska ätas upp med en gång, men se nej! Nu visar dom jäklarna ingen hänsyn. Och det som inte tuggas av grävs upp då de vispande vita rumporna sprätter iväg hit och dit. Igen helt utan hänsyn till amatörträdgårdsmästarens ansträngningar.

Hm, nu får jag det igen att låta som om hela weekenden har varit en enda lång frustration. Så här lugnt och fridfullt var det fredag kväll:



På lördagen hade vi besök av en snickare. Vi diskuterade ett projekt för vilket han uttryckte intresse att ta sig an. Han lovade fundera på någonslags budget för projektet. Det verkar lovande, men jag återkommer till detta senast då jag kan visa före och efter foton. Söndagen var tillfredsställande likaså. Jag fick äntligen inspiration att måla två nattduksbord och en gammal kökspall. Det är fortfarande Allbäcks lineoljefärg som gäller. Här ett lite vardagligare stilleben på samma bord som stillebenet ovan.



Vi har hela tiden vetat att det finns möss i vårt hus. Det har alla små svarta peplor på vinden avslöjat för oss. I natt vaknade jag att det var livlig trafik på musebahn bakom spännpappen i sovrummet. Det var första gången på ett helt år som jag hört mössen. Men det är väl inte så underligt, mössen söker sig inomhus då det blir svalt ute. Med mig hem till stan hade jag i varje fall en stor del av all mat som funnits i skafferiet. Det som blev kvar är instuvat i glasburkar, i mikron och på andra ställen där den är svår att komma åt. Men mössen stör mig inte. Trots det är också dom på fel sida om mitten på min skala härligt - förfärligt. Och det är inte bara för att dom skiter inomhus.

Gränsdragningar

Vi för en ständig dialog om gränsdragningar i trädgården. Dialogen är en slags kamp mot det oändliga habegär som vi upplever då vi besöker handelsträdgårdar, järnaffärer och plantskolor.

Själv har jag försökt låta bli att säga nej då min sambo köper perennplantor, vårlökar och hela träd som sen ska stuvas in i vår bil. Mer än en gång har jag anlänt till torpet med löven från ett äppel- eller körsbärsträd kittlande i nacken. Men trädgården är stor och mångfalden är välkommen. Trots det finns det vissa växter som är portade från vår trädgård. Dessa kan delas in växter som inte hör hemma i vår natur (t.ex. lupin och kaukasisk jättefloka) och i växter som hör hemma i rabatten utanför ett ämbetshus från 1970-talet (t.ex. brudspirea och ölandstok). Ja, och så vill jag inte ha något som breder ut sig alltför mycket.

Dessutom är vi lyckligtvis ganska långt överens om att det är just träd, buskar och perenner som gör en vacker trädgård. En och annan trädgårdsmöbel tillåts. Likaså stora krukor och gjutjärnsgrytor. Däremot är alla prydnadsföremål i plast och målad metall förbjudna. Det betyder att inga gardentomtar, krusidulliga rabattstaket eller mackapärer som pinglar med vinden är tillåtna.

Och nu är det inte så att jag/vi känner habegär inför trädgårdstomtar i gips. Men jag tror starkt på att man ska bestämma sig för en linje i trädgården och följa den. Eftersom vi har en ganska stor trädgård försöker vi ha stora rabatter med få sorter, men desto fler av just de få sorter vi väljer. För att undvika ett plottrigt intryck. Jag vet inte om vi lyckas varje gång, men vi försöker.

Men vad tycker du? Var går gränsen? Lämna en kommentar och berätta vad du inte vill se i din trädgård!

Änglavakt i höjden

Det är märkligt hur det vackra och varma höstvädret sätter fart på en. Inspirerad av 46 tranor som vilade upp sig på åkern utanför torpet har jag varit högt över marken hela dagen. Tranorna är alldeles kolossalt försiktiga och medvetna om sin omgivning. Jag smög tystare än Hiawatha, men kom bara så här nära:



Men det var tillräckligt nära för att få mig på gott humör.

På eftermiddagen trängde solen genom molntäcket och det var +19 grader Celsius i skuggan bakom torpet. Och där i värmen trivdes både jag och min egen lilla skyddsängel. För en sån hade jag nog med mig idag.

Jag fick ett infall att klättra upp på taket för att borsta bort mossan som växer på takteglen. Det var förvånansvärt tungt och efter en timme på taket var jag helt slut men bara halvfärdig med det jag börjat. Jag var nästan färdig och stod redan på stegen som står lutad mot taket och borstade bort den lösa mossan från taket. Detta moln av mossmulor for iväg över takkanten och hälften kom med en gång upp tillbaks med en oväntad luftström. Total oberedd som jag var fick jag ögonen fulla av mossa och tappade nästan balansen. Jag håller tyst om det här för min sambo för annars blir jag nog portad från taket.

Som du ser har tegeltaket mossa på norra sidan, men inte på den sidan som vätter mot söder. Antagligen är norrsidan tillräckligt fuktig medan solen gassar mot södra sidan mest hela dagarna och gör livet surt för mossorna som vill slå rot.



Och så här ser mossbeståndet ut på nära håll. Är det nån som vet hur man blir av med mossan? Eller måste man verkligen med jämna mellanrum klättra omkring på taket med en rotborste i handen för att bli kvitt mossorna? Google föreslår att jag dränker mossan i bensaltensid. Det lär ska vara biologiskt nerbrytbart och hålla mossorna borta i fyra år. Jag undrar om det inte låter lite för bra för att vara sant. Är det nån som vet? Berätta!



Ja och då jag var klar med taket klättrade jag upp för en annan stege för att kapa toppen på ett träd. Det var en gammal lind vars grenar kapats helt fel nån gång för länge sen. Grenarna hade följdaktligen murknat och släppt in en massa vatten i stammen. Hela trädet var en fara, men jag fick rådet att kapa kronan och låta 2,5-3 meter av stammen stå kvar. Den är nu ganska ful, men jag ska låta den stå kvar på nåder över nästa sommar. Om den får en buskig och frodig ny krona får den kanske stå kvar ännu längre.

Hurra för pigavdrag

Just nu känns det skönt med höst och lågsäsong för torpliv. Jag tror att det närmast beror på en lyckad och på många vis tillfredsställande sommarsäsong.

Med 10 månaders perspektiv inser jag att vi med köpet av skogsvaktartorpet inledde ett kanske livslångt kapitel i våra liv. Jag kände mig nog lite osäker inför köpet, men resonerade bort osäkerheten med tanken att vi alltid kunde sälja om det inte funkade. Just det torpet vi fallit för kändes helt rätt, men jag kände mig osäker över att äga och ha ansvar för en fastighet i största allmänhet.

Nu känner jag inte den osäkerheten längre. Visserligen har jag massor att lära mig ännu, men det kommer att gå vägen. Dessutom är det väldigt tillfredsställande att bygga och reparera och inse att tummen inte ligger precis mitt i handen. Även om det känns så ibland.

Dessutom är det inte meningen att vi ska göra allt själv. Om vi ser ett år fram i tiden så kommer vi åtminstone att anlita en snickare för att bygga om vår tambur och en träddoktor som kommer och trimmar några övervuxna träd samt en plåtsmed som tillverkar och installerar "mössor" på skorstenarna. Och för allt detta får vi hushållsavdrag (här i Finland kan man i beskattningen dra av en del av kostnaderna för arbete utfört i hemmet, pigavdrag tror jag det kallas i Sverige).

Över hälften vunnet

Narcissplanteringstalkot på lördagen var inte någon publiksuccé att tala om. Trots om inbjudan som gått ut i tid (yeah, right!) och lunchlöfte. Vi hade vädergudarna på vår sida och belönades belönades av härligt solsken, medan regnet uppenbarligen stod som spöt i backen här i Helsingfors. Och att plantera 300 lökar var inte riktigt så hemskt som jag hade tänkt att det skulle vara. Nu har vi bara ca 200 tulpanlökar kvar, men de ska inte planteras riktigt ännu.





Min metod var alltså att gräva ett stort hål, placera ut lökarna på botten och fylla igen hålet. Det gäller att hitta rätt plats för dessa hål eftersom det lätt blir fult där man grävt. Jag valde exempelvis att klippa bort rabarberbladen och plantera lökarna i gropar som var åtminstone 50 cm från rabarberplantan. Dessutom grävde jag en 4-5 meter lång och 20 bred grop längst bort i trädgården. Jag återkommer i vår med rapport om narcisshavet i form av en månskära.

PS. Jag har nu fått tag på en snickare som är mer än försiktigt intresserad att ta sig an tamburprojektet.

PS2. Det var mulet och regnigt i natt. Jag var uppe vid halvfyratiden. Det var rent förbluffande hur kompakt mörkret var. Vi har så fin feng-shui på torpet att mörkret inte kändes det minsta otäckt, tvärtom det kändes fridfullt.

Välkommen på talko lördag klockan 12

Jag kom hem igår från en förhandsvisning av Markku Pölönens nya film Lieksa vid halv 9 tiden och höll på att svimma redan i tamburen. De alliumlökar som gjorde livet surt för både mjölk, kalkonuppskärning och frukosthungriga jag var småpotatis i jämförelse med den ogenomträngliga stanken som slog emot då jag kom hem.

I går anlände nämligen över hälften av de ungefär 470 vårlökar som ska planteras inkommande veckoslut. Och härmed bjuder jag in alla de vänner och bekanta som jag någonsin hjälp att flytta. Jag vet, det är kort varsel, men förbarma er över oss som tack vare min sambos i och för sig bedårande galenskap har ett berg av lökar att gräva ner!

Summary in English: We have almos 500 bulbs waiting to be planted. Please join us on Saturday at noon for a bulb party.

Snickare sökes

Otålig som jag är irriteras jag av pågående högkonjunkturs följder och sidoeffekter. Trots flera och upprepade försök har vi inte lyckats hitta en snickare för vissa ombyggnader på torpet.

Vi har försökt anlita några snickare/företag som vi känner. Men alla har händerna och orderböckerna fulla av mera luckrativa projekt. Jag har ännu några telefonnummer som jag ska ringa, men den här jakten på yrkesfolk har varit så fylld av oväntade motgångar att jag inte riktigt ännu vågar beställa pärlsponten.

Och eftersom min egen erfarenhet av snickrande begränsar sig till högstadiets pedagogiskt obefintliga undervisning i träslöjd kommer jag inte att göra jobbet själv. Visst har jag byggt en drivbänk för bara en månad sen, både hammare och spik hålls i handen. Men jag kommer ändå att invänta en konjunktursvacka. Och samtidigt söka vidare efter en duktig snickare.

Summary in English: People have lots of money. They use it to hire carpenters. No carpenters are available to take on a job at our country house. I hesitate to do the job myself. The search (for a good carpenter) continues.

Rabatt á la Prinsessan Margareta

Då semestern tog slut i mitten av augusti skrev jag i ett blogginlägg att tiden som jag fritt förfogade över under sommaren var lyxig. Det fanns alltid något att göra, men det fanns gott om tid och ingenting var akut.

Nu är situationen en annan. Allt som behöver göras känns akut eftersom tiden är begränsad. Det gäller att klippa gräset före det börjar regna, plantera de sista perennplantorna så att de hinner rota sig innan växtsäsongen är över, samt plantera vårlökar innan vintern kommer. Lite samma tempo som i våras alltså. Speciellt som det nu också är sånt som blir ogjort.

Samtidigt som vi sköter om det som finns märker jag att vi har kört i gång en slags strukturomvandling i vår trädgård. För oss handlar det om att eliminera clutter, gruppera om, samt att följa prinsessan Margaretas (gift med Gustav VI Adolf) råd "En god regel, när man skall anordna en rabatt med perenna plantor, är att sätta få sorter, men rikligt af hvar och en. Hvarje sort bör föra effekt genom samverkan. Tag hellre färre sorter, men många utaf hvar och en, och sätt alltid exemplaren tätt tillsammans."

Vi har tre omedgörliga rosenbuskar som broderar gräsmattan full av pyttesmå rosenbuskar. Dessa kommer att få ge vika för en stor rabatt. Och i den rabatten tillåts inget plotter. Det kommer att bli stora fång av vita solhattar, irisar, bolltistel, praktrudbeckia, lötjnantshjärta och kärleksört. Och några runda buxbomsbuskar. Och visst, allt detta får plats utan att det blir plottrigt. Rabatten är redan nu utstakad med pinnar i gräsmattan. Den blir ungefär 20+ kvadrat.

Sådant alltså. Och till slut lite trädgårdstrivia. Prinsessan Margareta har vi att tacka för trädgården vid Sofiero slott i södra Sverige. Slottsparken kan stoltsera med 10000 rhododendronbuskar. Parken finns på listan över platser jag ska se före jag blir gammal och gaggig.

Det luktar spunk och smakar värre

Vet du vad kungsängslilja, kejsarkrona och allium har gemensamt, förutom att de alla är lökväxter som blommar om våren? Jo, de luktar så illa att både sork och rådjur skyr dem som pesten. Det räcker som argument för min sambo, som igår köpte ett representativt urval av dessa lökar.

Kalkonuppskärningen vid frukostbordet gav mig en aha-upplevelse. Jag har nu en liten avlägsen aning om hur det känns för en liten oskyldig sork som någongång i tidernas begynnelse av misstag huggit sina hungriga tänder i en alliumlök. Och jag är helt säker på att sorkarna lärde sig mycket snabbt att hålla sig borta. Ja faktiskt måste avskyn ha impregnerat sorkens gener redan i miljontals år. Kalkonuppskärningen på mitt Kalasbröd hade nämligen aromen av allium och kejsarkrona. Sambon lovar att lökarna försvinner ur kylen senast imorgon, vilket betyder att jag äter havregrynsgröt till frukost. Utan mjölk.

Årstidsväxlingar

Jag känner det i luften. Ljuset är annorlunda och solen orkar inte värma på samma sätt som bara för en månad sen. Taklöken som jag planterade då fåglarna ännu sjöng som intensivast har nästan försvunnit under täcket av torra björklöv, som även ligger över gräsmattan. Om morgonen ligger daggen kvar längre än jag vant mig vid och varje kväll tycks dimman krypa fram över hygget österom torpet lite tidigare. Tranorna, som hela sommaren trivts på åkern intill har försvunnit och då vi åkte iväg mot stan i går kväll såg vi flera tranplogar dra söderut. Hösten är snart här.

Det känns lite vemodigt. Men jag älskar årstiderna. Eller kanske ännu mer den ständiga övergången från årstid till nästa. Den sker dessutom ganska gradvis, vilket betyder att en aning sensommar försöker senarelägga sin avfärd. Och vi avnjuter frukterna av sommarens mödor.

Från grönsakslandet fick vi nog ingen stor skörd, men det vi fick var gott. Alltså känner vi oss uppmuntrade att nästa vår bredda på sortimentet. Ja, hela grönsakslandet kommer nog att utvidgas - i år blev det inte av eftersom det var så mycket annat vi måste och ville hinna med. Men jag har faktiskt redan byggt en drivbänk för nästa år, den väntar i vedboden.

Däremot belönar rabatterna oss betydligt rikligare. Vi har jättefina dahlior, tobaksblommor och krassar. Klockrankan som min sambo tagit så väl hand om är den finaste jag någonsin sett. Och inför nästa vår har vi redan 200 narcisslökar som väntar på att planteras.



Samtidigt är jag full av förväntan. Jag ser framemot soliga söndagar med hög himmel i september och oktober då vi krattar oss varma och äter sopplunch. Och att promenera till bastun längs stigen som är upplyst av endast stjärnorna. Och när vi kommer så långt ser jag tillbaka på vår första sommar på torpet och känner mig lycklig. Och ser framemot följande årstid.

Citymyggor

På hela sommaren har jag inte - vad jag kan komma ihåg - haft ett enda myggbett. Och helt säkert har jag aldrig blivit biten medan jag sov inne i torpet. Annat är det i stan.

Jag räknar till 9 myggbett. Vi sover med sovrumsfönstret stängt och jag misstänker att dessa små hungriga monster når vårt sovrum via badrummet. Vanliga myggbett brukar inte irritera mig, men dess förvandlas på nolltid till stora bölder som alla dessutom kliar alldeles kolossalt mycket.

Utan ett ögonblicks tvekan skulla jag byta dessa tysta i natten attackerande helikoptermyggor mot vanliga hederliga skogsmyggor. Jag menar, visst är det oschysst att mitt i natten smyga sig in i andras sovrum och gå till attack mot inget ont anande skattebetalare. Istället för gerillakrigföring ska myggor högljutt anmäla sin ankomst och helst surra omkring i åtminstone fyra minuter innan de landar och installerar sina giriga sugrör.

Tillbaka till vardagen

Jag sitter här och begrundar rubriken på mitt förra inlägg, sommaren är här! Visst, den är här, men det känns annorlunda att njuta av den instängd på kontoret. Min semester är med andra ord över och saltgruvans klocka klämtade första gången i morse. Nåja, efter den bästa semestern och kanske den mest tillfredsställande sommartillvaron någonsin var det med lätta steg jag promenerade till jobbet i morse.

Att sommaren var så lyckad bevisar något jag sagt tidigare. Nämligen det att man inte behöver åka till fjärran exotiska stränder eller trekka i Himalayas för att uppleva något speciellt.

Jag har svårt att sammanfatta alla intryck från sommaren (som dessutom fortsätter) i ett enda inlägg. Men en lista över de upplevelser med anknytning till torpet som betytt mycket för mig kan jag alltid åstadkomma. Den kunde se ut så här:

1. Tiden
Att helt och hållet själv förfoga över sin tid är oerhört lyxigt. Flera gånger (dock inte oavbrutet) i sommar upplevde jag att jag hade full kontroll och kunde göra precis vad jag ville med min tid. Min bedömning är att torpet med dess lugna tempo gjorde det här möjligt. Visst, det finns hela tiden hundra och två saker som borde göras, men det uppstår ingen skandal om man låter bli eller skjuter upp det till följande dag.

2. Hemmet
Torpet var ännu i våras bara en fritidsbostad, men nu i sommar har den blivit ett hem. Det som behövdes var tid att vistas på torpet. Den tiden har gett en bättre känsla av hur vi vill ha det, såväl inomhus som utomhus. Även vännerna som gästat oss på torpet gör det till ett hem, exempelvis då vännerna är med och firar viktiga bemärkelsedagar på torpet.

3. Ljuset
Jag märker att jag hela sommaren har fascinerats av hur ljuset lever i rummen och runt huset, hur skuggorna dansar i trädgården och hur solens strålar faller på huset och silas av träden. På grund av tomtens geografi är det bara ett visst ställe som välsignas av den sena kvällssolen. Just på det stället kommer jag att bygga ett lusthus. Eftersom man inte kan få allt på en gång så sitter jag och drömmer om att bygga lusthuset det året jag fyller 40. Med andra ord ryms lusthuset just och just med i den första femårsplanen.

4. Naturens under
Då vi lämnade bud på torpet var vi med min sambo lika övertygade om att torpet var rätt för oss. Då såg jag närmast huset. Men i sommar har en liten trädgårdsmästare och naturväktare spirat i mig. Både till min egen och andras förvåning. Jag har anlagt två rabatter. Båda kommer att utvidgas i nästa år. Trädgården är som vackrast i solnedgången och strax därefter. Men det bästa är att upptäcka nya växter och djur som lever och bor i vår trädgård. Förra veckan upptäckte vi små spindlar som bodde i min blå-vit-gula rabatt. Spindlarna var helvita och hade bosatt sig i rabattens vita blommor. Perfekt kamouflage. Och skogsödlan (som alltså ser ut som en orm, men inte är det) får leva. Den har sin plats i trädgården.

5. Läget
Amerikanska fastighetsmäklare har ett välkänt mantra som lyder Location, Location, Location. Jag tror att vi med tanke på torpets läge gjort ett utmärkt val. I ändan av en byväg har vi inga grannar rakt in på oss och ingen förbitrafik. Intill oss har vi utmärkta svamp och bärskogar och vi är tillräckligt långt borta från tätorter för att skogens djur ska våga bo och leva nära oss (det har i och för sig vissa nackdelar också, men med dem kan vi leva). Dessutom ligger torpet mycket nära olika möjligheter till olika slag av divertissemang såsom Billnäs bruk med sin antikmässa och Byggnadsapotek samt Fiskars med sina sommarutställningar, loppmarknader, restauranger och världens nästbästa kanelbullar (dom bästa serveras på Tölö torg). Avståndet till plagen i Hangö och torget i Ekenäs är överkomligt.

Er som har orkat läsa så här långt belönar jag med en liten bild på torpets "salong". Det här rummet hade de tidigare ägarna som master bedroom, men vi har det som sitthörna och gästrum. Det känns rättare så.



Trots att semestern är slut fortsätter säsongen och vi kommer att vara ute på torpet all ledig tid. Mest blir det väl veckoslut, men även övernattningar mitt i veckan.

Summary in English: This summer proves that one does not have to travel to faraway shores or go trekking in the Himalayas in order to experience something special. The low impact adventures in and around our country house have been extraordinary, in many ways fulfilling and gratifying. I've listed 5 things about the country house (in no particular order) that are important to me.

Sommaren är här!

Just nu känns det som om jag ännu har en möjlighet att ta igen allt det njutande av sol och värme som hittills i sommar varit svårt. Jag kommer att vara här ute på torpet hela veckan. På programmet finns gäster, lite till ved som ska klabbas (och som aldrig tar slut) samt ett större projekt, som kommer att ha stor betydelse för hur landskapet runt torpet och svår trädgård möts. Men mer om det senare.

Verbet är frusta

Jag har nu utanför bloggen fått respons på mitt tidigare inlägg. Älgen frustar. Och det lär dom ska göra så här års eftersom dom är brunstiga. Det var med andra ord första och sista gången jag härmar älgens brölande. Jag vill inte har en älg med parningsdriften som intensivast på min gård. Om inte annat så vill jag inte se en av de gropar dom uppenbarligen "gräver" som en del av parningsritualen mitt i min gräsmatta.

Och om jag i mitt senaste inlägg klagar över bristen på myggor och andra småkryp i den ändan av näringskedjan så kompenseras detta med råge av att älgflugorna har kläckts. Hädanefter kommer jag att helt tyst knäppa mina händer och tacka för frånvaron av myggor. Att högt och offentligt himla sig över saken leder bara till att en annan plåga fyller tomrummet.

Luckor i näringskedjan?

Jag var ute på gården någon gång vid elvatiden och dröjde kvar en lång stund för att njuta av den varma tysta natten. Det var en hel del fladdermöss i luften, men annars var det tyst och stilla. På avstånd hördes en älg grymta (eller gläfsa, skälla, vet inte riktigt vilket verb jag ska använda) och jag började härma ljudet. Turvis grymtade vi i natten och varje gång älgen gjorde det kom den närmare. Till slut var den någonstans bland slyet i gläntan österom torpet. Då beslöt jag att inte svara längre för jag tyckte att den var tillräckligt nära.

Då jag vände mig om och började gå mot huset insåg jag att någon annan än älgen trodde sig ha hört en annan älg. En hjort skuttade nämligen lika snabbt till skogs som mitt hjärta tog ett skutt upp i halsgropen. Jag hade inte väntat mig att någon skulle smyga upp bakom mig som hjorten gjort och hjorten hade tydligen inte fäst stor uppmärksamhet vid det ofarliga ljud som den hör i skogen varje kväll.

Nåja, min adrenalinkick gick över så småningom. Och jag misstänker att den hjorten i fortsättningen förhåller sig misstänksamt till älggrymtar.

Väl inne slog det mig att vi inte har haft en enda mygga på torpet på flera veckor. Det känns otroligt att inga myggor pinade mig trots att jag stod helt stilla på gården i åtminstone en kvart. Och inte var det mitt grymtande som skrämde bort myggorna, utan jag tror att dom helt enkelt inte har kläckts. Trots att sommaren har varit blöt. Och nu när jag tänker efter så har vi inte haft några myggor i bastun heller - i motsats till försommaren då vi fick hålla dörren stängd hela tiden.

Egentligen saknar jag väl inte myggorna, men jag undrar vad våra fladdermöss ska leva på. Och hur går det för alla fåglar och andra djur som högre upp i näringskedjan räknar med sin dagliga mygga? Apropås näringskedjan så hörde jag att alla humlor och bin har dött i någon sjukdom. Äter fåglar humlor och bin? Jag har inget svar på dessa frågor, men jag kommer att denna helg utnyttja tillfället och njuta av den varma augustinatten, betrakta fladdermössen som far fram över huvudet och kanske fortsätta min dialog med den grymtande älgen.

Till skogs, gott folk!

Jag hoppas att min uppmaning tas på allvar. Det lönar sig. Min gissning är att vi är ganska många som hade sett solen lite oftare den här sommaren. Lyckligtvis för det fuktiga vädret med sig mycket gott också. Jag älskar kantareller. Dom lyser som små solar mot mig då jag stöter på dem i skogen. Det här är söndagens skörd.



Och det här hittade jag i morse.



Jag tajmade min skogsvandring och mellan klockan 9:07 och 9:37 hittade jag så här många kantareller - klockan började ticka då jag lämnade gräsmattan och slutade då jag åter klev in där gräsklipparen far fram med jämna mellanrum. Dom flesta kantarellerna hittade jag dessutom mindre än 250 meter från torpet. Det räckte bra till en svampsås för fyra vid lunchen idag. I skogen observerade jag också ett helt bestånd med "champinjoner" lika lila som blåbärsmjölk. Jag önskar jag hade haft en kamera och kunnat skicka fotot till naturväktarna.

Nu vet jag inte hur länge kantarellsäsongen varar, men så mycket kan jag om svampar att jag är helt säker på att vi kommer att få massor av trattkantareller i höst. Och i glad väntan på dessa kan vi plocka lingon. Jag tippar nämligen att vi åtminstone i environgerna runt vårt torp kommer att få en storskörd.



Så jag upprepar min uppmaning: Gå ut i skogen och ta för er av sommarens delikatesser. Och njut!

PS. Min bror påminde mig om att jag visst har simmat i en älv tidigare, nämligen i Kymmene älv nån gång som barn. Själv minns jag bara mörkt strömmande vatten och tvivlar på att jag skulle ha simmat.

Inspiration Uleåborg

Resor hör till sommaren. För oss är varken exotiska stränder eller hippa metropoler något självändamål. Den gångna veckans resmål Uleåborg ter sig i mångas ögon säkert småtråkigt. Uleåborg är kanske inte världens trendigaste resmål, men säkert en av Finlands trevligaste städer.

Vad finns då att se och göra och uppleva i 400+ åriga Uleåborg? Jag listar här fem favoriter.
1. Stadsbiblioteket - ett bibliotek att trivas i, just så bra som många helsingforsare drömmer om. I närheten av biblioteket finns dessutom stans urtrevliga torg, saluhall och små sjöbodar med allhanda hantverkare.
2. Galleria Harmaja - ett av Finlands bästa konstgallerier. http://www.galleriaharmaja.fi/
3. Strandparken Hupisaaret vid Ule älv. Hupisaaret är en av de mångsidigaste och vackraste parkerna i Finland. Parken är egentligen flera små öar i deltat av Ule älv med ett eget mikroklimat. Där finns allt från välmanikyrerade planteringar och en liten vinterträdgård till lundaktig växtlighet omgiven av ivrigt porlande bäckar. I parken kan man se den ytterst ovanliga rödlövade björken. Den har kommit till genom ett genfel i naturen, men efter att den upptäcktes har en komersiell variant tagits fram av universitetsträdgården i Uleåborg - som också är värt ett besök.
4. Ule älv är i sig en sevärdhet. Jag älskar omgivningen runt kraftverket Merikoski och den konstgjorda ön Koskikeskus med sin stadsplan av Alvar Aalto. Älven har ett otroligt stort rekreationsvärde för uleåborgarna. Själv simmade jag nu för första gången i mitt liv i en av Finlands stora älvar. Men före det plåtades dessa somriga bilder på bryggan för mattvättare intill simstranden.



Och sist, men inte minst:
5. Naturen. Naturen upp i norra österbotten är speciell. Den blå himmeln är intensiv, skogarna är stora och havet nära. På några dagar såg vi fler olika fjärilar än vi sett på hela sommaren här i södra Finland. Det kanske är säkert en tillfällighet, men ändå. De här 2 bilderna togs ett stycke upp längs älven från centrum av staden.





Men alla äventyr tar slut nån gång. Vi är nu på väg ut till torpet för att ta itu med gräset som växt sig långt efter en vecka av fukt och värme. På vägen hem skisserade jag upp ett storprojekt som kan inledas kanske redan i höst, men mer om det senare.

Trädgårdsfest

Sommarens vackraste dag och en prunkande trädgård var som kuliss för en trädgårdsfest nästan perfekt. Samtidigt var det lätt att konstatera att torpet är till sin fördel med 15 nära vänner bänkade runt matbordet under linden.



Jag har varit upprymd av sommarens härlighet i en hel vecka nu. Fåglarna som i våras höll konsert i skogen har tystnat, kanske för att ge en mera framträdande roll för allt som blommar. Buketten ovan är gjord på vilda blommor som växer i dikesrenarna och ängarna nära torpet. I vår egen trädgård blommar malvan och studentnejlikan som vackrast just nu, men jag nämns inte plocka dem. Också dahliorna är som finast just nu och även om den tål att plockas låter jag den hellre sitta kvar på sin kvist i rabatten.

Med sommarfirande och semester i zenit känns det en aning vemodigt att observera och tolka tecken på årstidernas ständiga växlingar. Mörkare kvällar, säden som mognar på fältet utanför torpet, daggen som dröjer kvar i gräset lite längre varje morgon och kantarellerna som haft huvudrollen redan vid två måltider skvallrar om hur vi går mot en ny årstid.

Samtidigt som jag firar den bästa sommaren någonsin känner jag mig ödmjuk då jag räknar alla välsignelser som mig har unnats.

Ankeborgs filialbibliotek

Jag har nu kommit så lång med mitt evighetsprojekt på vinden att jag äntligen har organiserat all lektyr med anknytning till Ankeborg i skåp och lådor.



Dottern till de förra ägarna av torpet prenumererade uppenbarligen på Aku Ankka under hela 1970-talet. Dessutom fick hon Kalle Anka under ett helt år (1972) - årgången finns bevarad hos oss på vinden med alla Akuankkor.

Redan då vi för första gången besökte torpet med mäklaren som sålde det upptäckte vi Disney-skatten. Men det var egentligen först igår som jag hann ta itu med litteraturen som staplats längs en vägg. Stapeln innehöll det du ser på fotot ovan. Böckerna ligger i buntar på 2-3 och finns i två lådor. Dessutom fyller Aku Ankkorna ett helt skåp.

Vi har med andra ord något att se framemot om sommaren fortsätter lika regnig som hittills.

Tvättmaskinen gav upp kontraktet

Vi är hemma i stan för ett par dar just nu för att sköta olika ärenden, varav ett är att tvätta kläder. För det mesta tvättar jag då jag/vi hinner. Men då jag för en gångs skull behöver få något tvättat inom utsatt tid så börjar maskinen strula. Typiskt.

Nåja, min tvättmaskin har jag haft snart i 10 år, jag köpte den på Markan talo i Vanda då jag återvände till Finland efter studierna i USA. Hushållsmaskiner förväntas säkert inte leva mycket längre än 10 år nuförtiden, eller hur. Annat är det på Kuba där man fortfarande använder kylskåp som importerades från Amerika före Castro kom till makten. Jag tror att vi åker iväg och shoppar vitvaror imorgon för jag har förstått att det är jobbigt att försöka få något reparerat.

Hur är det, visst kan man nuförtiden pracka den gamla maskinen på affären som säljer den nya? Jag hoppas det eftersom jag inte tål att se gamla hushållsmaskiner som blir kvar och dräller i nåt förråd.

Grävling med hemmorojder?

Jag har ytterst sällan svårt att trivas med tillvaron. För det mesta trivs jag utmärkt. Det betyder kanske att jag i praktiken har lätt för att anpassa mig. Men det finns undantag.

Ett undantag är många på varandra följande regniga dagar på landet. Om jag sitter länge instängd på torpet medan monsunen härjar på utanför får jag fnatt.

Kanske har jag ADHD, men det är bara så länge jag orkar sitta och stirra i brasan, läsa Homan-deckare och upptäcka nya prylar på vinden.

Det värsta är att monsunen sköljer över Nyland nästan jämt, men ändå ojämnt och oregelbundet. I Indien förstår monsunen ändå att infinna sig vid samma tidpunkt på dagen och räcka sådär ganska förutsägbart länge. Annat är det på den nyländska landsbygden där träden igårkväll dröp av pyttsemå vattendroppar. Ja, hela naturen var mättad av vatten. Och mitt arbete på gården är ogjort.

Men för att det här inte ska bli en alltför hopplös diatrib så kan jag rapportera säsongens första skörd av kantareller. Det fanns just tillräckligt för att räcka till en svampsås för två. Men vi lät kantarellerna växa, till helgen har vi en större skörd att vänta.



Om nu inte nån hungrig ännu en gång farit fram och tuggat i sig vår skörd. För så har det gått med krusbären. Nån liten jäkel har ätit varje litet omoget och surt krusbär. Hoppas han får magont och hemmorojder. Det värsta är nu inte att han (jag tror det är en grävlingsgubbe) äter upp våra krusbär, utan att han har mage att göra så utan att visa sig för oss. De tidigare ägarna påstod att man ofta ser honom i skymningen, men jag har många kvällar bänkat mig så att jag ska få syn på honom. Och då jag vaknar om natten brukar jag smyga fram till fönstret och kika ut. Men han kommer och går och förblir osynlig. Frustrerande.

Jag sitter och funderar på att ringa till naturväktarna. I hela mitt liv har jag trott att tranorna föredrar att leva vid vattendrag och insjöar. Vid torpet har vi ett par som spatserar i byns åkrar mest hela dagarna. Igår hörde jag transkrik bakom bastun och smög mig dit för att se om jag skulle få ett foto. Det fick jag inte (mest på grund av avståndet och kamerans tekniska begränsningar), men jag stod länge och tittade på tranorna som spankulerade fram och tillbaka på en liten bergsknall mitt i den kalhuggna gläntan. Och med jämna mellanrum skrek dom till.

"That stone area"

Jag fick ett mejl häromdan där en amerikasläkting frågar vad jag egentligen sysslar med i "that stone area". Stenpartiet, som jag alltså har skrivit om några gånger tidigare, har den här veckan tagit form. Det har varit en het sommarvecka att syssla med rabattanläggning, men med blod (som för det mesta hamnat i magarna på ilskna bromsar), svett och tårna djupt i sanden har jag kommit ganska långt. Nu får jag pusta ut och hoppas att stenpartiväxterna rotar sig. Jag har blandat ner mull i den sandiga jorden för att den ska hålla lite fukt. Faktiskt är det jorden mycket sandigare än den ser ut på bilderna. (Anyway, stenparti is the same as a rock garden)



Och ett foto till


Och ännu ett


Vi var på besök hos en god vän i Hangö igår. Han hade minimerat arbetet med att klippa, rensa och peta bort ogräs genom att på ett större område lägga ner kullerstenar. Det var jättefint. Nu är jag inspirerad och har bestämt att några väldigt torra områden invid husväggen ska få likadan stenläggning. Det blir ett himla jobb. Och det blir knappast av i sommar. Men om nån kommer på visit så välkomnas vackert rundade stenar. Dessa kommer att läggas på hög tills vi kommer igång med kullerstenläggningen. Eventuellt hittar vi också en plats för den i stenpartiet.

Dessutom är sommaren så kort att jag måste komma ihåg att stanna upp och njuta av den! Gör du likadant!

Stora och små djur

Tisdagen kändes nästan speciell, så många olika djur bongade vi den dagen. Först såg vi två stora tranor i rypsåkern, som flög iväg över vägen ett tiotal meter ifrån oss. Sen var det en hjort, en älg, en katt och då vi kom från bastun såg vi ett litet lurvigt djur som vi tror var en mårdhund. Här syns älgen, i gläntan ca 100 plus meter från vårt sovrumsfönster. (Här bör jag påpeka att gläntan ej längre är på vår tomt, för om den var hade vi röjt lite bättre...)



Dessutom ids jag inte ens nämna alla otalig småkryp som kryllar omkring på gården. Redan den här blomman står lunchvärd för tre olika på en gång:

Bilder berättar

Då semestern började lämnade jag communicatorn på hyllan, avbröt prenumerationen på husis och bestämde att jag inte ska sitta framför tv:n eller datorn mer än nödvändigt. Det betyder också att jag inte kommer att uppdatera min blogg varje dag trots att jag nu har mera tid. Därför blir det två inlägg samma dag.

Blomsterprakten från våra jättevallmon upplevde vi aldrig eftersom vi inte förstod att vattna dem. Däremot blommar den här pionen som vackrast just nu. Det är roligt att sitta och stirra på alla myror som huserar mellan kronbladen.



Men jag har faktiskt gjort annat också än suttit och följt med myrorna. Med mera tid att förfoga fritt över kände jag hur inspirationen sköljde över mig i måndags och tog itu med att bygga ett stenparti. På tomten har vi egentligen bara en riktigt liten bergsknall, som rymmer endast en begränsad mängd taklök. Därför började jag gräva bort jorden som med åren täckt in bergsknallen. Det ska bli mera taklök, kärleksört invid gräsmattan och kanske nån torrtålig nejlika. Det som jag nu ska försöka vaska fram är några vackra och riktigt stora stenar. Är det nån som vet var man får tag på såna?



Det är tungt att röja gräsmatta och anlägga rabatter. Därför är det min rygg som har varit mest tacksam över det regniga vädret den här veckan. Just nu dryper trädgården av vatten.



Här syns trädgården från trappan:



Och om regnet fortsätter så kommer jag att börja renovera det här skåpet, som en gång stått i min farmors kök. Jag kommer ihåg hur jag en gång inte nådde upp till hyllan och något godis som min famo hade ställt utan räckhåll från en liten gottgris.

Jag skulle bara...

Om du är trädgårdsmänniska kan du relatera till följande: man går ut i trädgården för att vattna en nyplanterad perenn och fem timmar senare är man fortfarande ute i trädgården och arbetar för fullt. Det som börjar med "jag skulle bara..." fortsätter med att man vänder komposten, krattar gången, flyttar en buske till en mera fördelaktig plats, kapar några grenar från björken mitt på gården och klipper meterhögt gräs som skymmer irisarna nere vid bäcken...

I en trädgårdsbok som jag har kallas det här flow. Eller flyt på svenska.

Min semester började för en vecka sen och jag har varit ute i trädgården sen dess. Då det regnade gick jag omkring och klippte av lupinernas fröhus så att dom inte självsår. Det kan hända att det är dött försök, men jag ser gärna att dom inte erövrar mer rum i trädgården än dom redan har.

Men tillbaka till flow. Jag är helt säker på att det sker en fysiologisk och mätbar förändring i hjärnan då man kommer ut i trädgården och sticker fingrarna i jorden. Det är beroendeframkallande. Man kan inte slita sig från trädgårdsgörat, utan fortsätter att rensa, ansa och plocka kronblad trots att ryggen har protesterat redan länge. Personligen tycker jag den här årstiden bäst om ljuset i trädgården mellan klockan 19 och 22.

Och vet du vad som är det absolut bästa med fenomenet flow? Jo, det att man kan hålla på precis hur länge som helst för med en trädgård på över en hektar tar görat aldrig slut. Härligt!

Med kurs mot sommaräventyr

I dessa minuter inleder jag min semester officiellt, men lämnade arbetsplatsen ren för en timme sen. Framför mig har jag veckor av sommaräventyr, långsamma eftermiddagar med en bra bok i hängmattan, promenader på stranden, vänner på besök hos oss på torpet och vi på besök hos vänner på deras sommarnöjen.

Men först blir det ett veckoslut med nu redan traditionella midsommarritualer. Det är något smått hedniskt att fira midnattssolen och den ljusa årstidens zenit. Njut av midsommarbrasan, nypotatis och jordgubbar, ett svalkande glas vitvin och framförallt av bastu och nakenbad!

Blogginlägg för en vidare publik

Det här inlägget skriver jag på engelska för att mina läsare ute i stora världen bättre ska hänga med i verserna:

We had a busy weekend. A week ago I started washing rugs, and I continued doing this both Saturday and Sunday. Our attic had a considerable pile of old rugs, several of which after a thorough lathering qualify for my seal of approval. Although, I have to admit that the big, heavy ones in dark brown and orange have been passed on to charity. I was surprised that they didn't try to charge me anything for bringing them in. In other words, they were ugly. These ones a nicer:



We had +30 degrees Celsius in the shade yesterday. It was so hot that I didn't feel bad at all about working on some things inside the house. Mostly, we're trying to get the house ready before our summer holiday. These pictures show some details inside. For instance, our new table and chairs. The seats are being upholstered and should be done next week. I'll post another picture of the chairs when they're done. Anyway, I prefer old furniture to new, but we made an exception with the table and chairs. Mostly because it is difficult to find a decent sized table that is old. And buying new was cheaper than spending on antique gustavian chairs. I painted the chairs and the frame of the table with a light grey linseed (oil) paint. The top is waxed twice. It turned out nice and the wax brings out the redness of the wood (Alnus glutinosa).



We haven't heated the stove for about a month now. I think it was mid-May when we last had a fire going, and that was mostly to dry up the room when it felt damp after heavy rains. This is a pic of the big stove.



And here's a closeup from the kitchen window. We have at least 20 different kinds of geraniums. Some specially ordered from abroad. Still, the simplest and most traditional ones are my favorites, such as this one.



We missed the poppies. They roof of the house comes out so far that rain water does not reach the ground in which they grow. We failed to realize this in time to water them. The poppies suffered greatly from the sunny heat wave of the past week. Shame. Still, there are other joys in our garden. Have a good week!

Stulna skott växer bäst

Varje gång vi åker hem från torpet känns följande weekend mycket fjärran. Pinan är lika stor som den är för barn som väntar på julgubben. Den är en evighet av vardagar som stör tillvaron mellan veckosluten. Speciellt stark är känslan just nu då naturen håller på och exploderar i blom. Jag medger att jag är lite rädd för att missa något. Just nu är jag till exempel rädd för att missa våra jättevallmon då de är som vackrast.

Våra urbana kvällspromenader för oss ganska ofta till en eller annan park. Ibland är det någon speciellt fin plantering som gäller. Men för det mesta är det roligt att gå dit näsan pekar och upptäcka nytt. Idag var det främst några sköna stenpartier som gjorde ett djupt intryck. Så djupt att jag lät mig frestas till att socialisera två små skott. Jag lovar att ge dem ett gott hem, så berätta inte!

Flora och fauna

Så här kort efter Carl von Linnés 300-årsdag är det väl lämpligt att via bloggen presentera ett urval foton på de växter som gör mig glad. Dessa ormbunkar har vi massor av och jag tycker egentligen bäst om dem så här på försommaren då de just ska slå ut.



Här har vi mitt favoritträd, asken, som på latin heter Fraxinus excelsior. Vi har två askar på gården, det är jag glad över. Askens löv kommer ett steg efter andra lövträd. Den här bilden är fotograferad vid foten av trädet och nästan rakt upp.



Hela den västra gaveln är full av jättevallmo. Då vi åkte iväg var det endast två som höll på att slå ut. På övriga håll i Nyland blommar den ren för fullt. Jag undrar varför den är sen just hos oss. Nåja, om jag inte tar fel kommer den att vara som vackrast nästa gång vi åker ut till torpet.



Och som socker på botten har vi lite fauna. Den här fulingen fångade jag i ett jättestort rödvinsglas. Han kan hoppa. Han och ungefär hundra av hans kusiner trivs bra i vårt torp. Otäckt, men det är förvånansvärt vad man vänjer sig vid allt.

Bed & Breakfast

Efter att hela våren ha rymsterat inomhus varje ledig stund kommer vi äntligen någon vart. Det har blivit rutin på torpet att jag använder den sista timmen före hemresan till att städa. Och nu äntligen börjar sommarrummet på vinden gestalta sig. Så här ser det ut.



Det här betyder att vi nu har sex extra bäddar. Kanske borde vi fundera på att öppna bed & breakfast. Och om vi marknadsför det som ett retreat så kan vi ta mera betalt. Och om vi sen själva blir uttråkade av att rensa ogräs, klippa gräs och klyva ved kan vi säkert locka dit några überurbana tyskar som är villiga att betala för landsbygdsupplevelser i pittoreska miljöer.

Jag brukar säga att våren har kommit då man första gången känner doften av klippt gräs. Och nu då jag har skurat mattor kan man säga att sommaren är här. Jag åkte iväg till kommunens "mattbrygga" redan lite efter klockan åtta i morse. Med mig hade jag en enorm funkismatta i ylle. Den var väl inte särskilt smutsig, men den luktade unkigt. Nåja, nu vet jag varför dessa mattor inte är särskilt populära längre. Mattan var i sig lätt att skura, men jag är övertygad om att synden väger mindre än en stor genomdränkt yllematta. Det tog över två timmar att skura mattan på båda sidor, skölja den och låta den rinna av så mycket att jag orkade lyfta den på tork.

Späckat veckoslut

Veckoslutet präglades av vatten. Nästan så fort som vi kom till torpet så fick pumpstrulet från veckoslutet innan fortsättning. Vår pump har några delar av hårdplast som med tiden blivit sköra. Jag gissar att pumpen stått och väntat på en stöt och nu då vi tog tag i den brast det.

Det är otroligt hur vardagen påverkas snabbt då någonting inte fungerar som det ska. Att hushålla utan rinnande vatten är jobbigt även om det går. Som det stora teknikens underbarn jag är var min andra åtgärd att ringa min bror och fråga om råd. Det första jag gjorde var att häva invektiv över odågan till pump. Pumpen går kanske att reparera, men jag återkommer till det.

Det var tur att vi hade klippt en stor del av gräsmattan på fredag kväll. Lördagen regnade det precis hela dagen, men tappra trädgårdsmänniskor låter sig inte avskräckas. Vi var uppe tidigt och åkte iväg till Billnäs för att ta del i en bytesmarknad för perennplantor. Vårt bidrag var stora pelargonplantor. Min sambo visste att vi inte hade tillräckligt med pelargoner och hade därför förberett sig med en börs full av en- och tvåeuros mynt. Vi hade bakluckan full av plantor då vi åkte iväg hem.

Min rabatt (som fick sin början förra helg) har nu fått tillskott och kan bland annat stoltsera med en vit pion med det nobla namnet Duchesse de Nemour. Hertiginnan har dubbla doftande blad och uppenbarligen en gul mitt, men jag tror inte att hon kommer att belöna sin vårdare med några blommor den första sommaren.. Nånstans läste jag att hertiginnan, som alltså funnits på riktigt, var kusin med drottning Victoria. Månde drottning Victoria går igen som pion också? I varje fall, jag tycker att pionen är väldigt fascinerande. Tidigare användes den som medicinalväxt och den har fått namnet av läkaren Paion i den grekiska mytologin.

Nåja, tack vare allt regn fanns det ingen fara för att plantorna skulle torka. Tvärtom, vi fick lov att lyfta en del krukor under tak för att de inte skulle översvämmas.

Mot kvällen klarnade det upp och då vi gick till bastun färgade solnedgången furorna mörkröda. Då vi klockan halv tolv på natten promenerade från bastun till torpet imponerades vi av den gröttjocka dimma som uppstått ur intet medan vi badat.

Söndagens program var också späckat. Vi fick trädgårdslandet i skick, hallonsnåren som så gott som slukat vinbärsbuskarna är nu borta och bordsytan i storstugan är vaxad med Osmo-color.



Dessutom fick jag äntligen vinden städad. Nästa gång vi åker till torpet ska jag ännu torka golven och ställa möblerna på plats och sen kan vi inkvartera åtminstone fyra personer på vinden.

Den blomstertid nu kommer

Och inte helt utan lust och fägring heller. Rosenkvitten är bland det vackraste som växer i vår trädgård.



Åtminstone tills min nya rabatt kommer igång på riktigt. Jag har nu kommit halvvägs med att gräva bort ytskiktet av gräsmattan där min rabatt kommer att prunka. Det är hårt jobb då man också måste avlägsna alla rötter i jorden. Och ändå kommer jag nog ganska lätt undan eftersom jordmånen är god och full av daggmask. På fotot nedan syns den östra ändan av rabatten. Jag blandade in två säckar med Biolans svarta mylla i den egna mullen. Vet inte om det nu egentligen har så stor betydelse, men det kändes rätt.



Jag kom redan nu igång med att plantera några perenner, men största delen kommer nog i jorden först nästa veckoslut. Men det betyder att jag nu har en vecka på mig att fundera på vad jag vill ha i rabatten. Min tanke är att färgskalan ska bli blå-vit-gul. Förslag mottages med tacksamhet!

Sju franska streck får sammanfatta veckoslutet och avsluta det här inlägget:
- vi klippte gräset för första gången.
- jag bongade en snok som försökte komma undan gräsklipparen. Den verkade inte alls farlig, men att den sen plötsligt bara försvann mitt i gräsmattan kändes otäckt.
- jag skrämde iväg en uggla som sov i vedlidret utanför bastun. Snälla, kom tillbaks och ät upp alla sorkar! (Om du fortfarande är hungrig så kommer jag nog inte att sakna snoken heller)
- pumpen strejkade, hoppas det inte är något större fel med den.
- jag målade matbordet.
- dessutom borstade jag gårdens enda klippa ren från unkiga mossor (dom var på riktigt fula, halvdöda och sura - inte alls fina som mossor ska vara). Hos oss är det taklök som gäller. Mera om "stenpartiet" senare.
- hann aldrig dammsuga och städa vinden trots att vi fått låna en jättehäftig dammsugare för industriellt bruk. Däremot hann jag prova den då jag dammsög bastun och bastukammaren.

Från svart till vitt

Jag kan från mitt köksfönster se innergården i vårt kvarter. Varje gång jag går till kylskåpet spanar jag in fågelboet i trädet utanför. Redan i slutet av mars, kanske var det början av april, blev jag glad då jag insåg att vi skulle få ett kråkpar till granne. Kråkhonan höll på i flera dagar med att rätta till kvistarna i det nya boet.

Men så försvann kråkorna. I stället hade vi en hyperaktiv skata som höll vakt över innergården och jagade bort alla som kom nära. Skatans svartvita skrud är så mycket vackrare än kråkans helsvarta så det går lika bra, tänkte jag. Även om kråkan är mera sympatisk än skatan.

Nu inser jag att jag tagit ut glädjen i förväg. Skatan är borta. Istället har vi nu en mås som malligt breder ut sig i boet. Hon tycks ha lagt sina ägg redan så jag misstänker att vi får stå ut med att hennes skrik ekar över innergården och ända ut i portgången. Trots att hennes gråvita fjäderskrud egentligen hör hemma på ett skär, inte mitt inne i stan.

Vad lär vi då oss av det här? Jo, det att Helsingfors bostadsmarknad går på högvarv och att det gäller att ha vassa armbågar om man hittar drömhemmet med utsikt.

Sieben, sieben

Vi gav upp en helg på torpet för att uppleva den Eurovisions hype som trappats upp på gator och torg i en hel vecka före finalen i lördags. Ja, inte var vi med på Hartwall Arenan, men vi hade goda vänner som ordnat med festlokal, buffetmiddag och schlager på storskärm. Med tanke på att det här antagligen var den enda gången vi hade möjlighet att uppleva detta under här hemma i Helsingfors så var det definitivt värt det.

Jag ser väldigt lite på tv, men i år hade jag av en händelse råkat sitta framför tv:n då den samnordiska juryn såg på schlagerbidragen före själva finalveckan. Den här juryn består av en person från varje nordiskt land, som i tur och ordning presenterar bidragen och sen kommenterar dem. Finland representerades i juryn av Thomas Lundin. I varje fall, de här programmen är den bästa underhållning som jag sett på tv. Någonsin. Det låter banalt, men så är det. I varje fall så kunde jag nu säga att jag var lite påläst inför Schlagerfestivalen. Eller åtminstone tillräckligt bekant med bidragen för att våga ha en åsikt.

Finalkvällen började med en förfest på fel sida om långa bron, men champagnen flödade och det var kul. Senatstorget lär ska ha lockat 25000 schlagervänner, men vi anade inget av denna publiktillströmning då vi åkte taxi via Norra stranden till Skatudden vid 21-tiden.

Min segertippning gick delvis åt skogen, men vi fick vara med på en rolig fest. Om jag hade slagit vad utgående från de bidrag som fick de mesta applåderna på festen hade det blivit två rätt av tre. Publiken tyckte nämligen bäst om Ukrainas, Serbiens och Finlands bidrag. Nåja, vi vet att Finland slog Sveriges segertippade bidrag, vilket man i bästa landskampsanda kan glädja sig över. Om vi dessutom hade fått tre poäng mer än Kanada hade vi varit världsmästare i hockey också.

Istället får vi vara nöjda med YLEs suveräna schlagerarrangemang. Värdparet Mikko Leppilampi och Jaana Pelkonen såg bra ut och Krisses blonda humor gick hem hos alla. Däremot tycker jag att man kunde ha tonat ner hårdrocken en aning. Överlag var det ett fint veckoslut och nu kan man glömma allt vad schlagerfestivalmusik heter till våren 2008 och finalen i Serbien.

Kan man slänga andras minnen?

Flera gånger de senaste veckorna har jag varit tvungen att ta beslut i situationer där jag hellre låtit bli. Det gäller vinden på vårt torp. Varje gång vi varit ute på torpet den senaste tiden är jag uppe på vinden den sista timmen före vi åker hem. Målet är att tömma vinden på överlops bråte i tid för sommarsäsongen. Med rishögen som vi brände vi påsk så brann mängder att gamla bolster, malätna filtar och söndertuggade dynor.

Efter det har jag packat säkert tjugo sopsäckar fulla med avlagda vinterstövlar, söndersmulade julprydnader, gamla gardiner, kopiösa mängder av plast- och plåtburkar. Det i sig är ganska lätt och resultatet är tillfredsställande. Det som däremot är svårt är att stöta på låda efter låda med de tidigare ägarnas privata korrespondens, barnens skolteckningar och handarbeten samt annan egendom som sparats eftersom de är fulla av minnen. Vad ska man ta sig till med andras brev? Jag vill inte ha dem själv, men det känns fel att slänga dem. Och de tidigare ägarna var mycket tydliga: det enda dom vill ha (förutsatt att vi hittar den) är en tilläggskrok till den fina takkronan som tidigare hängde i storstugan.

Trots klart besked kan jag inte låta bli att undra om dom kommer att ringa om ett halvår och försiktigt höra sig för om gamla brev och barnens påskteckningar. Jag vet att min egen Mamma sparat dessa och skulle bli superolycklig om nån brände dem i brasan.

Men nu då tåget har kommit igång är det svårt att stoppa det. Nästa vecka har jag tillgång till en skåpbil och då bär det av till avstjälpningsplatsen med den gamla hetekan och de murriga resårmadrasserna. Det är bara några trasmattor och fina filtar som jag sparar.

Överlag är det rätt skönt att röja och städa. Inspirationen fanns kvar då jag sist återvände till stan och följdaktligen röjde jag i garderoberna. Nu har jag en stor plastsäck i hallen med kläder till Frälsningsarmén. Bland dessa kläder finns den första kostymen jag köpte då jag tog steget in i arbetslivet. Det känns lite vemodigt att avstå från den, men den har hängt med på nåder så länge nu att tiden definitivt löpt ut.

Filtarna och bolstren på torpet får däremot ingen prövotid. Trots att det knappast är filtarnas fel att en massa möss har sprungit omkring och skitit i varje filtveck. Men jag är obeveklig. Om jag tvivlar på att jag själv skulle vilja sova på eller under bolstret/filten så är domen fällande.