Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Snickaren som huserar ute på torpet ringde idag och rapporterade att han nu har fått trappan upp till vinden på plats. Pärlsponten på väggarna i tamburen är helt installerad och innan veckans slut torde de två skrubbarna under trappan vara färdiga. Och samtidigt rapporterar åtminstone Helsingin Sanomats webbupplaga att man i Kyrkslätt njutit av 12,3 graders värme! Lite längre ut i Västra Nyland var det säkert ännu skönare!

Enbart tanken på att jag måste träla igenom fyra arbetsdagar innan jag kan åka ut till torpet gör mig galen! Fyra! Det här är värre än att som barn vänta på julgubben!

Tamburrenoveringen framskrider

Vi anlände till vårt påskfirande i soligt och om inte varmt så åtminstone vackert vårväder. Långfredagen brände vi ris på tomten samtidigt som vi värmde bastu och krattade löv där det redan torkat upp en del. Att vi under samma helg skulle få uppleva säsongens vintrigaste dag var det nog ingen som kunde ha gissat.



Själv var jag mest glad över att kunna konstatera att snickaren redan installerat hälften av pärlsponten i tamburen. Målningsleverantören hade blandat fel färg så det ser lite mörkt ut. Vi har nu fått rätt nyans, som alltså är ljusare än denna. Då pärlsponten är på väggen börjar snickaren bygga trappan upp till vinden.





I morse var det alltså så mycket snö överallt att man med gott samvete kunde stanna inomhus. Jag använde tiden till att tapetsera 2 taburetter med ett enkelt ofärgat linnetyg. Det kan verka lite oansenligt, men jag tycker det är fint. Om jag hade haft råd just nu hade jag kanske valt ett tyg från Jobs handtryck, en svensk firma som har världens finaste och dyraste tyger. Trycken som heter "rabarber", "kastanj" och "morfars trädgård" är mina favoriter.

Grått eller grönt?

Snickaren och elektrikern anlände prick klockan 8.00 i morse. Elektrikern besökte torpet nu för första gången och vi kom överens hur elinstallationerna i tamburen ska dras. Samtidigt kommer han att se över elinstallationerna på vinden, som är en otillräckliga just nu.

I väntan på bilder av hur renoveringen framskrider avslöjar jag en inredningspolitisk detalj. Här nedan ser du hurudan lampa som kommer att hänga i tamburen. Det gröna glaset är mycket nära den Billnäsgröna nyans som vi kommer att stryka på pärlsponten. Taket blir mandelvitt. Det var tänkt att golvet skulle få en mörkare grön färg, men nu har jag börjat undra om det inte trots allt vore bättre med en ljusgrå nyans. Jag hör gärna kommentarer, vad tycker du?

Torpet vaknar ur sin vintersömn

Hela året hittills har varit en enda lång sparlåga vad beträffar den här bloggen. Som fritidshus har torpet också fått klara sig ganska mycket på egen hand, hittills har vi övernattat bara 6 gånger på torpet i år. Men nu är det vår i luften. De första krokusarna och narcisserna sticker redan försiktigt fram under lövtäcket. Och vår snickare har i över en vecka arbetat med vår tamburrenovering, som vi var ut och inspekterade tidigare idag. Det var imponerande.









Gamla hus har alltid hemligheter som avslöjas då man börjar bryta upp väggar och golv. Hos oss fanns det såväl trevliga som en något mindre trevlig överraskning. Det bästa var att alla stockar är torra och friska. Det nästbästa är att det under taket (av bräder) som byggts nån gång för ca 30 år sen avslöjades ursprungliga fina takbjälkar med en ursprunglig pärlspont emellan. Vi kommer att lämna dem blottade eftersom takhöjden då blir 20+ cm högre. Ja, egentligen är det svårt att förstå varför någon skulle ha valt att sänka taket med 20 centimeter.

Jag gissar att anledningen var ett visst isoleringsbehov. Alla väggar, golv och tak var nämligen smockfulla av glasull. Glasull är inte bra för gamla hus och har nu ersatts med "selluvilla" som är en blandning av återanvänt träfiber (=gamla dagstidningar?) och borsalter. Det både absorberar och släpper igenom en viss mängd fukt, det brinner inte och mögelsporerna kommer alls inte överens med borsalterna. Samma isoleringsbehov kvarstår ej heller eftersom vinden har isolerats uppifrån sen dess.

Ja och glasullen är alltså den mindre trevliga överraskningen. Min gissning är att det finns mera glasull bakom andra vägg-, tak- och golvkonstruktioner. Det blir ett himla sjå att börja byta ut all ull mot selluvilla. Fast det kommer nog att ske efter hand.

Nu går jag och är nyfiken på det låga taket i sovrummet. Det vore logiskt med likadana takbjälkar i sovrummet och man börjar nästan vilja ha fram det ursprungliga taket där också.

Men jag ska nog nöja mig med ett projekt åt gången. Eller ett och ett. Några av er vet att jag också håller på att förbereda en lägenhetsrenovering och en flytt i stan. Men det är sen en helt annan historia.

Farväl färgglada sjuttital

Jag var redan inställd på vårens entré, men istället blev veckoslutet det vintrigaste och snörikaste hittills. Snön var välkommen och vacker, men jag var inomhus mest hela helgen tillsammans med en skrapa och en värmeblåsare. Snickaren vi har anlitat kommer att bygga om tamburen och installera en dörr från tamburen till gästrummet. Dörr och karm hittade jag på vinden, men dessa har senast fått en omgång målning på det färgglada sjuttitalet. Dörren är mörkgrön på ena sidan och orange på andra. Karmarna är likaså gröna.

Det är inte särskilt svårt eller ens tungt att ta bort målfärg. Däremot är det långsamt. Man får se upp med att inte blåsa för mycket het luft mot träet eftersom det kan missfärgas. Ja eller helt enkelt sveddas. Den gröna sidan av dörren har mjukare profiler än den orange. Den kommer att vara svår att skrapa ren utan att skada profilen.

Torpet som parallell verklighet

På väg ut mot torpet lördag morgon insåg jag något viktigt. Avståndet mellan hem och torp är ungefär 100 kilometer och det behövs. Jag behöver dessa 100 km för att mentalt skaka av mig alla tankar om arbete och vardag. Längs vägen finns ett antal "vägmärken" som hjälper mig att bli kvitt t.ex. just funderingar som har med mitt arbete att göra.

Det brukar börja med att vi gemensamt kommer överens om att ej längre prata om arbete eller arbetskamrater efter en viss viadukt som går över vägen. I takt med att vi närmar oss torpet (och avståndet till stan växer) blir jag allt mer lugn och glad. Samtidigt glömmer jag allt annat medan jag är på torpet.

Här nedan finns ett kort på våra underhyresgäster, familjen Fladdermus af sömntuta.

Lågtryck

Fotot nedan har tagits från sovrumsfönstret, som har en vy upp mot skogen bakom torpet. Så här års kunde man vänta sig att naturen utanför skulle vara frusen och snötäckt. Men det är dimma á la sent i november som gäller.



Har varit ordentligt förkyld i flera dagar. Då nosen är snorig är det bäst att drömma sig 3-4 månader framåt i tiden då vårblommorna blommar och sommaren står i farstun. Det får en att glömma snuvan åtminstone för ett ögonblick.

Djungelgrönska och antika stolar

Egentligen hade vi tänkt fira veckoslutet på torpet. Skida, bygga snögubbar, skotta snö och åka pulka i backen bakom bastun. Men då man inte får det så man vill lönar det sig ibland att gå i helt motsatt riktning. Istället för att försöka nå eller uppnå det man vill mest av allt byter man helt enkelt kursen mot något annat. Det är precis det vi gjorde denna blåsiga och regniga lördag.

Här är vad vi upplevde på trädgårdscentret Gardenia i Vik:







Lite shopping hann vi också med. Av denna vackra stol fanns det fyra. Den kallas ofta för en klismos-stol efter den typ av stol som avbildats på grekiska vaser från ungefär 400 f.kr. Ingen stol har överlevt till dessa dagar, men stoltypen återuppstod under empiren i början av 1800-talet. Stolarna jag såg idag är antagligen från slutet av 1800-talets Danmark. Stolarna blev kvar i affären, men minst lika mycket i mina tankar.



Lika stort intryck gjorde en stol vi hittade på Juvi. Armfelt-stolen är en kopia på Johan Erik Höglanders stol från 1790-talet. Som en av de främsta stolmakarna från den gustavianska tiden är han värd att kopiera.

Vinterlängtan

Jag sitter vid mitt skrivbord och längtar efter vit snö, frusen mark under fötterna, solsken och en kall och krispig luft. Jag längtar efter att få gå ut på tjock och spegelblank is. Att få bli varm i kläderna av uteaktiviteter, samt att på ett soligt och vindskyddat ställe vila/värma upp sig med en fårfäll under rumpan och ett glas varm svartvinbärssaft. Jag längtar efter rimfrost på torpets sekelgamla glasrutor. På knastrande snö under skorna. Och på tysta vindstilla nätter med stjärnklar himmel. Jag längtar efter en skare som bär. Jag längat efter ett snötäcke som återkastar fullmånens sken om natten, så att man vaknar och går ut i storstugan för att beundra hur trädgårdens rönnar kastar månskuggor över gräsmattan. Kom vinter, kom! Vi är många som väntar, som längtar...

Oinspirerande busväder

Redan innan soluppgången var vi på Västerleden med nosen mot torpet. Meningen var att vi skulle stanna i stan detta veckoslut, men jag det är något som gör att vi har svårt att hålla oss borta.

Vi har en miljon kubik björkris som borde röjas och brännas. Jag böt om till arbetskläder så fort vi kom till torpet och började släpa ihop riset till en bål. Mycket snabbt hade jag fått två par handskar dyblöta och gav upp. Nåja, det finns mycket annat man kan ta itu med då marken är snöfri, tänkte jag...

Men istället för att göra något som jag kanske borde tog jag nästan en timmes promenad i skogen. Jag önskar jag hade haft min kamera, för skogen var förvånansvärt grön. Det måste vara allt regn som fått mossorna att grönska. Skogsbäcken var full av glatt porlande vatten och jag gick längre än jag någonsin tidigare gått. Och plötsligt insåg jag att jag kanske borde ha haft något rött på mig eftersom man visst jagar rådjur ännu. Jag kom helskinnad tillbaks ungefär samtidigt som det slutade regna och snöa.

Då jag återvände fick jag äta mig mätt på rykande varm siskonkorvsoppa. Efteråt tog jag en 45 minuters tupplur på farfars kökssoffa. Det var ovekvämt, men sömnen var ljuv. Åtminstone till en kompis ringde.

Min sambo hade under tiden varit mer än duktig på gården. Nästa gång vi är på torpet hoppas jag på vindstilla väder så att vi kan tända på rishögarna som börjar torna upp här och där.

Årets första utmaning

Hthb har utmanat mig att i min blog berätta

a) vilka fem växter jag vill se i min trädgård
b) vilka mina favoriter är bland de växter som redan nu finns i min trädgård

Som utmaning är denna inte särskilt utmanande. Jag vill i min trädgård se buxbom. Jag tilltalas av den rundklippta och städsegröna busken, som jag hoppas ska passa in i och variera en perennrabatt. Jag kommer att skaffa två buskar, olika stora.

Mitt andra val är irisen. Jag vill ha ett hav av irisar i olika färger. Dels tycker jag om lågväxta irisar som trivs där det är torrt och soligt, men även svärdsliljan är väldigt vacker. Den växer bl.a. i stora sjok ungefär där Ring III tar slut i Kyrkslätt, på andra sidan västerleden mittemot Ericssons huvudkontor. Därifrån lönar det sig dock inte att ta med en planta till den egna trädgården eftersom de environgerna är fulla av glupska sniglar.

Mitt tredje val är praktröllikan (speciellt sorten Coronation Gold). Jag har alltid tyckt om röllekan som växer på våra ängar och längs vägarna. Coronation Gold har ett namn som heter duga, sällsynt vacker som hon är. Hon är en av många växter som blir vackrare ju fler det finns runtomkring.

Mitt fjärde val är en växt varav det också finns åtminstone en variant i den finländska naturen. Växten heter strävklint.

Och sist men inte minst önskar jag se flera solhattar i trädgården. Vi har några, men vill väldigt gärna se fler. Fler vita för att fylla ut rabatten där den växer från förut, men även röda till den nya rabatten som kommer att växa fram intill stenpartiet.

Och så till favoriter som redan finns i trädgården. Bäst tycker jag om pion, rudbeckia (goldball) och kärleksörterna (sedum).

Tjugondag Knut?

Knut har namnsdag här i Finland på trettondag jul medan han får vänta till tjugondag jul i Sverige för att få sitt namnsdagskaffe. Nå, det är i varje fall Knut som kör julen ut, fast hemma hos oss var det Elmer och Helmer som tog en liten tjuvstart. Och här är det trettondag som gäller, medan man i Sverige (uppenbarligen för att öka kyrkans inflytande) i något skede ville förlänga julhelgen och flyttade julens slut till tjugondag.

Jag hade i år ett litet förvaringsproblem eftersom kartongen som hyst alla julprydnader gav upp kontraktet. Men jag inledde med att samla alla tomtar, renar, bollar och bockar på matsalsbordet och packade sedan ner dessa i små kartonger som fick plats på piphyllan av ett väggfast skåp i hallen. Nästa gång befrias de ur sina trånga kartonger om elva månader.



English language summary: Christmas has been boxed up. All santas, elves and reindeer get a last taste of freedom (above) before being

PS. Vi har ute på torpet hela helgen och körde hem genom snöyra. Veckoslutet var händelserikt, men lite mer om det senare.

Återblick

Jaha, nu är det dags att ta en titt på året som gått. Det är oerhört svårt att sammanfatta ett helt år i ett blogginlägg på några stycken. Jag har bläddrat i kalendern och är nu tacksam över att jag antecknat något intryck och diverse uppgifter varje dag vi varit på torpet.

Nu vet jag att vi övernattat 59 gånger och varit på torpet under hela 106 kalenderdagar år 2007. Ja dessvärre har vi inte alla gånger varit där särskilt många timmar, men det räknas eftersom jag har gjort anteckningar i kalendern. Höjdpunkterna har varit många och jag vill lyfta fram några.



Bästa minnet blir nog Sommarfesten med stort S, som vi firade på Magdalenas namnsdag. Med nästan 20 personer bänkade i under lindarna och sommarens i särklass vackraste dag blev tillställningen mycket lyckad. Jag brukar inte hålla hårt på traditioner, men om sommarfesten blir tradition så har jag nog ingenting emot det. Musiken bestod av gamla lp-skivor som spelades på en skivspelare vi hittade på vinden. Nostalgi galore!



Men det behöver inte vara omständligt för att räcka som ingrediens för goda minnen. Bästa måltiden åt vi i maj. Det var första gångerna vi använde trädgårdsgrillen. Grillad inre filé och kokt sparris med lite grynost är ungefär så enkelt som det kan bli. Och samtidigt kolossallt gott.




Lika glada har vi varit över hur väl vi lyckades med stenpartiet som vi anlade på bergsknallen mitt på gården. Vi grävde fram bergsknallen under en massa torrt och tovigt gräs, bar dit en massa fina runda stenar och planterade taklök, levisia och kärleksört. Det blev så bra att vi utvidgar år 2008. Tyvärr har vi en del vitrumpade glufsar som sparkar omkring taklökarna och biter bort topparna på blommor som de egentligen inte bryr sig om.



Men titeln för mesta frustationsmoment går ej till de hungriga hjortarna utan till pumpstrulet i maj och juni. Eller är det kanske den enorma björken som bestämde sig för att ge efter för förra vinterns stormvindar och dra med sig fyra-fem andra träd som tar hem priset? Jag hade åtminstone klarat mig bra utan det extra arbete som vi fick på grund av den fallna björken. Ja, man vill inte ens medge att det
fortfarande ligger några stubbar på 100+ cm i diameter och väntar på att åtgärdas. Jag misstänker att dom sega jävlarna kommer att rullas in under någon buske och tjäna som habitat för glupska mikro-organismer.

Som nybliven torpägare var jag för ett år sen full av idéer och tankar om hur jag till våren skulle göra det ena och det andra. Årets stora villfarelse har varit att "det blir färdigt på en vecka". Så gott som alla projekt tar mer blod, svett och tårar i anspråk än man kanske kunde tro. Ja, eller åtminstone tid. Ett typiskt exempel är röjandet och städandet av vinden. Jag hade tänkt att det skulle bli klart på några veckoslut, men det har tagit ett helt år och är inte riktigt klart ännu.

Nåväl, vi får skatta oss lyckliga över att ingenting håller på att rasa in, brista, falla eller braka. Dessutom har våra prioriteringar nog ändrat en aning under det år som gått. Av det vi ville göra för ett år sen men fortfarande är ogjort är det inte mycket som verkar angeläget längre, vilket får mig att hålla med rådet för nya husägare att inte göra mer än nödvändigt det första året man bor i sitt nygamla hus.

Det är alltså med stora förväntningar vi ser framemot torpåret 2008. Inte minst för att vi är nyfikna att se de 1000+ blomlökar spränga sig genom gräsmattan i vår och slå ut i blom. All den tid som vi har vistats på torpet har känts fin och speciell, värdefull. Vi lever ganska anspråkslöst på torpet, men upplever ändå tillvaron som lyxig. Jag medger att jag ibland har känt ett visst behov att åka in till stan och vara mera social, men varje gång överraskas jag av hur snart jag längtar tillbaks till torpet. Det är en längtan jag välkomnar, den känns bra. Här ser du en bråkdel av lökarna som planterades i höstas.



Jag lovade mig själv att jag skulle skriva den här bloggen i ett år. Det har jag nu gjort. Jag tror att jag fortsätter tillsvidare, inte minst för att jag gläder mig över den positiva feedback jag har fått av mina läsare. Tack för den, jag önskar dig vind under vingarna för år 2008!

Julkalorierna är borta

Mannen vi anlitar för att fälla träd var i augusti på torpet och inspekterade trädbäståndet mellan trädgården och åkern. Vi kom då preliminärt överens om att under hösten fälla en del träd.

Det blev av först den 21 december. Det var med spänning vi anlände till torpet i onsdags för att inleda vår julledighet. Jag hade tänkt ligga och mysa framför den öppna spisen med en bok, men då jag såg gården visste jag att det inte skulle bli av. Åtminstone i den utsträckning jag kanske hade hoppats.

I tre dagar försökte vi reda upp detta:







Mycket har vi åstadkommit, men det ser dessvärre ut som om vi knappt hade börjat. Å andra sidan var det lite svårt att börja resa högar med björkris mitt på gården eftersom skogshuggaren kommer igen nästa vecka. Först då allt som ska fällas ligger på marken kan man avgöra var man kan tänka sig att tända ett bål på björkris. Min gissning är att gården är städad innan påsk. Ja, och förutom ett häftigt bål så kommer stockarna att säljas och en del av de grövre grenarna att sågas upp till ved. Det bästa är att vi tack vare ansträngningen förbrände en stor del av de kalorier vi ätit i julhelgen.

Summary in English: We had looked forward to lounging in front of the fireplace all Christmas. Instead we ended up working off the holiday calories in the yard. Our tree person has felled about 20 birches in our yard, and our job was to clear away the branches. I predict we will done by Easter.

Glad jul!

Vi är mitt uppe i julfirandet. Det hela har gått lugnt till. På julafton sov jag och låg och läste hela förmiddagen. På eftermiddagen tog vi en långpromenad bl.a. i rhododendronparken i Norra Haga samt i Lilla hoplax. Jag gick till kyrkan medan min sambo stannade hemma och gjorde i ordning julmiddagen. Efter middagen lät vi maten smälta under en timmes tupplur, varefter jultomtens medhavda presenter öppnades och inspekterades.

Den riktiga och mesta julen för oss båda är nog avfärden till Torpet imorgon bitti och vistelsen där.

Samtidigt ska jag börja författa en kort årsberättelse om livet på Torpet. Men det här som en teaser för alla er som vid det här laget måste tro att jag har försvunnit. Alltså, coming up soon: Årsberättelse och sammanfattning av livet på Torpet år 2007.

Och om jag hinner så blir det kanske lite av en verksamhetsplan för 2008 också.

Njut av helgen!

Julens under

I över ett år har en arkitektbyrå fungerat längs den gata jag promenerar till jobbet. Inredningen i byrån med fönster mot gatan går helt i vitt. På väggen hänger till och med ett stort fotokonstverk av ett sovrum helt i vitt. Uppenbarligen uppmuntrar arbetsmiljön till en viss klädkod för arkitekterna. Jag har nämligen lagt märke till att alla på just den byrån klär sig helt och hållet i vitt och svart.

I morse blev jag dock vittne till julens under. En lång och smärt arkitekt satt och arbetade vid sitt bord som vanligt. Ja nästan som vanligt, för han bar en RÖD tröja. Helt utan hämningar och till synes obekymrad satt han där i sin knallröda tröja. Jag applåderar hans modiga beslut, men hoppas att hans kolleger inte fryser ut honom ur den svartvita gemenskapen som hittills har varit norm på byrån.

En glad jul till den okände arkitekten!

Size matters

Den kyrkliga samfälligheten i Åbo och St. Karins utmanar sina kolleger i rikets huvudstad till en pisstävling. Istället för pisshål i snön är det julgranens storlek som avgör. Den finskspråkiga församlingsinformatören i Åbo skröt tidigare i veckan i en av dagstidningarna om hur granen framför Åbo domkyrka är större än den som står på Senatstorget i Helsingfors. Skadeglädjen i informatörens kommentarer lyser lika klart som ljustornet ovanför Stockmanns varuhus.

Vad kan man annat säga än att, size matters! Åtminstone för församlingsbor i den forna huvudstaden. Även om jag som lekman inte alltid förstår hur man tänker inom kyrkan är den här pisstävlingen säkert just den hippa och människonära verksamhet som kyrkan ska syssla med för att vara attraktiv för vårt sekulariserade och hedniska folk.

Allt folk kommer utan tvekan att vallfärda till skvären utanför Åbo domkyrka för att ta del av julens under.

Lanttu...mitä se on?

Vi brukar ganska ofta ha med oss en soppa eller något annat som är lätt att värma upp då vi åker till torpet så här års. Tidigare i eftermiddags gick jag till den lokala K-affären för att köpa ingredienser till en siskonkorvssoppa.

Väl inne i affären och framme vid grönsaksdisken hittade jag ingen kålrot. På plats fanns tre tonåringar som var i full färd med att fylla hyllorna. Följande dialog utspelade sig:

Jag: Hej, var hittar jag kålrot?

Biträde nr 1: Öh… här!

Jag: Det där är visst palsternakka.

Biträde nr 1: Aj, hur är det med den här…?

Jag: Det där är fänkol. Nej, det där är inte kålrot heller, det är är… kålrabbi. (jag tvekar en sekund, men det är mest för att jag inte visste vad rotfrukten biträdet sträckte sig efter heter på finska)

Biträde nr 1: Då vet jag int…

Biträde nr 2: Det ska nog finnas…

Det slutar med att biträde nr 2 hittar den mystiska rotfrukten. Alla behöver kanske inte veta hur en exotisk karambola ser ut, eller se skillnad på citrongräs och vårlök… Men kålrot! Hur kan man inte veta hur kålrot ser ut? Jag förstår inte. Jag börjar tro att den gångna veckans nyhetsrapporter om en ökad försäljning av färdigmat stämmer. Men jag vill inte tro att det är så bedrövligt att man ej vet hur en av våra vanligaste rotfrukter ser ut. En rotfrukt som på våra bredgrader är åtminstone 200 år äldre än potatisen.

Håller jag på att bli en gammal gnällspik?

Summary in English: I just wrote a badly camouflaged diatribe about today's youth. This, after having been appalled by the teenage grocery store clerk who had no idea what a turnip (a.k.a. rutabaga, Brassica napus subsp. napobrassica in Latin) looks like.

Så här börjar det...

Hela förra veckan var alldeles kolossalt dyster. Mitt i allt mörker och ösregn gick jag och fick ryggskott. Att sitta hemma i två vardagar utan att kunna göra något alls är allt annat än kul. Först på söndagen var jag i så gott skick att jag vågade åka ut till torpet. Där var allting dyblött, men luften var frisk.

Jag använde tiden till att binda en krans av granbarr. Barren kommer från små ädelgranar som fått för sig att slå rot lite varstans. De har fått stå kvar på nåder, egentligen bestämde jag redan i somras att grankvistarna skulle få klä mina julkransar.



Och lite jul i stugan blev det med en halmhimmel i taket ovanför matbordet. Fast den har jag nu ingen bild på. Däremot har jag en bild på de vackra stilleben som vår gäst åstadkom på noll tid. Men det kanske inte är att undra då konstnären har erfarenhet av att plantera arrangemang för en blomsterhandel inför julruschen.





Jag vet, det är på tok för tidigt för julstök, men vi kommer inte att åka ut till torpet alltför många gånger före jul. Det gäller med andra ord att passa på. Dessutom håller jag nog på att få fnatt eftersom jag i år för första gången ser framemot julförberedelserna. Är det ett tecken på att jag närmar mig nån medelålderskris? Eller är det ett tecken på att jag har kommit på det för mig världens bästa knep att undvika julstress? Kanske bådadera.

Men det är just så här det börjar. Lite oskyldigt. Man har helt vettiga och giltiga förklaringar för nödvändigheten att åstadkomma något lite julaktigt i november. Och om några år är julförberedelserna något man i värsta fall inleder redan i september.

Men det det här med att undvika julstress? Mitt knep är att undvika alltför många traditioner, speciellt om det är sådana som väcker dina släktingars förväntningar. typ "men vi har ju alltid firat julen tillsammans och just precis bara på ett visst sätt..."

Ingen vinter utan snö

Första snön har lagt sig över västra Nyland. På torpet hade vi 7-8 cm blötsnö och det var nästan svårt att ta sig med bil ända fram. Det var bra att jag för en gångs skull hade fäst uppmärksamhet vid väderleksprognoserna och förberett mig genom att i sista stund på fredag eftermiddag byta om till vinterdäck.



Det blev bara en snabbvisit till Torpet det här veckoslutet eftersom jag var på väg för att fira helgen hos en kompis i Hangö. Men eftersom Hangö aldrig fick någon snö så är jag glad över att jag måste åka och vattna blommorna samt hämta grankvistar på torpet. Medan jag sysslade med annat plumsade mina kompisar iväg över den snötäckta gräsmattan för att hämta granris i skogsbrynet.



Snön gör naturen så vacker. Jag hoppas att vi i vinter får mera snö än förra året, då det knappt kom någon snö alls. Första snön föll på Torpet precis samma dag som för ett år sen. I motsats till den här snön var första snön ifjol puderlätt och torr.

Som socker på botten såg jag en hel liten flock med sidensvansar i en hagtornshäck i Hangö då jag var på söndagspromenad. Dom var så intresserade av de frusna bären att jag i lugn och ro och på nära håll kunde studera fåglarna.