30.3.07
Magiska morgonstund
Morgonstund har sina belöningar. Idag kom den i form av tranedans på åkern utanför torpet. Jag promenerade till bilen då jag såg två tranor i pardans, lätt beslöjade av dimman som ännu ett ögonblick hängde kvar över åkern. Det kändes nästan som helgerån att klampa förbi. Tranorna brast ut i rop och samtidigt vittrade en vitsvanshjort i skogsbrynet min närhet och skuttade iväg. Det magiska ögonblicket var förbi lika snabbt som jag blivit medveten om det. Tydligen är det just före soluppgången man ska vara uppe för att få uppleva detta. Nästa gång vet jag att vara tystare och smyga mig förbi tranornas intima tête à tête.
28.3.07
Väntan är lång för den otålige
Den här arbetsveckan känns oändlig, men om den ändå skulle förbarma sig över otåliga lilla mig och ta slut så kan jag se framemot en 10 dagar lång vinterledighet. Då jag nångång i början av december avgjorde tidpunkten för årets vinterledighet så prickade jag in den så sent som möjligt. Med perfekt vårväder den här veckan och en nästan lika lovande prognos för nästa vecka hade jag knappast kunnat välja bättre.
Det är knappast svårt för någon att gissa var jag kommer att vara nästa vecka. Just det, på torpet! Jag brukar göra upp listor på allt sånt som ska göras. Min lista för nästa vecka börjar så här:
1. Besöka Byggnadsapoteket för att välja linoljefärg för matbord och stolar i gustaviansk stil. Antagligen blir det ljusgrått eller nån annan ljus nyans. Tanken är att jag ska måla pinnstolarna före vi åker iväg hem till stan så att linoljemålningens lukt får avdunsta under veckan då vi inte är där.
2. Bränna en hög med grankvistar och ris före det blir för torrt ute. Jag hoppas bara att det inte blåser för mycket, för då vågar jag inte tända på.
3. Transportera alla klabbar från skogen till carporten, som kommer att bli vårt nya vedlider. Det här är nog det absolut största jobbet, men det skulle vara viktigt att få så mycket som möjligt av det här gjort under ledigheten (som alltså ser ut att bli något helt annat än ledig tid).
4. Stämma träff med en arborist (heter det så?) som har lovat att komma och granska konditionen på våra askar och lindar. Jag hoppas att det inte blir en fällande dom för det sista vi behöver just nu är mera ved.
5. Röja hallonbuskar som växit upp runt våra vinbärsbuskar. Det här blir av om det är tillräckligt torrt. Senare i vår kommer vi att täcka marken med tidningspapper och strö på flis. På så sätt hålls området runt bärbuskarna så gott som underhållsfria i några år.
6. Kratta löv där det är tillräckligt torrt.
7. Rensa diket från dött gräs och löv som proppar till smältvatten. Det här är viktigt för smältvattnet rinner annars över vägen.
8. Smeta roundup på stubbarna som blev kvar då vi fällde aspar i vintras. Roundup är en (antagligen giftig) mönja som förstör trädets enzymer och hindrar en massa skott från att skjuta upp.
9. Njuta av våren.
10. Läsa en bok. Jag ska ta med mig Orhan Pamuks Snö och se om jag inte kan bli färdig med den.
Det är knappast svårt för någon att gissa var jag kommer att vara nästa vecka. Just det, på torpet! Jag brukar göra upp listor på allt sånt som ska göras. Min lista för nästa vecka börjar så här:
1. Besöka Byggnadsapoteket för att välja linoljefärg för matbord och stolar i gustaviansk stil. Antagligen blir det ljusgrått eller nån annan ljus nyans. Tanken är att jag ska måla pinnstolarna före vi åker iväg hem till stan så att linoljemålningens lukt får avdunsta under veckan då vi inte är där.
2. Bränna en hög med grankvistar och ris före det blir för torrt ute. Jag hoppas bara att det inte blåser för mycket, för då vågar jag inte tända på.
3. Transportera alla klabbar från skogen till carporten, som kommer att bli vårt nya vedlider. Det här är nog det absolut största jobbet, men det skulle vara viktigt att få så mycket som möjligt av det här gjort under ledigheten (som alltså ser ut att bli något helt annat än ledig tid).
4. Stämma träff med en arborist (heter det så?) som har lovat att komma och granska konditionen på våra askar och lindar. Jag hoppas att det inte blir en fällande dom för det sista vi behöver just nu är mera ved.
5. Röja hallonbuskar som växit upp runt våra vinbärsbuskar. Det här blir av om det är tillräckligt torrt. Senare i vår kommer vi att täcka marken med tidningspapper och strö på flis. På så sätt hålls området runt bärbuskarna så gott som underhållsfria i några år.
6. Kratta löv där det är tillräckligt torrt.
7. Rensa diket från dött gräs och löv som proppar till smältvatten. Det här är viktigt för smältvattnet rinner annars över vägen.
8. Smeta roundup på stubbarna som blev kvar då vi fällde aspar i vintras. Roundup är en (antagligen giftig) mönja som förstör trädets enzymer och hindrar en massa skott från att skjuta upp.
9. Njuta av våren.
10. Läsa en bok. Jag ska ta med mig Orhan Pamuks Snö och se om jag inte kan bli färdig med den.
24.3.07
Tjälföre och snödroppar
Torpet tog i morse emot oss i strålande vårväder. På en vecka hade så gott som all snö smultit. Den snö som fanns kvar var spröd och helt tydligt döende.
I en halv sekund hade vi tvekat då vi bestämde oss för att köra hela vägen fram till torpet. Vägen såg bra ut och var överlag i bättre skick än jag väntat mig. Däremot var de sista metrarna av uppfarten helt mättad av smältvatten. Marken var mjuk och jag misstänker att jag nu vet hur det känns att kliva i kvicksand. Bilen stannade nämligen med en gång och jag kände hur vi sjönk neråt i den av smältvatten mättade uppfarten. Den sista sträckan är egentligen mera gräsmatta än väg. Nu vet vi att det lönar sig att låta den torka innan man försöker köra över den.
Efter en och en halv timmes hårt arbete fick vi bilen upp på torr mark. Det kommer däremot att ta betydligt mera tid för oss att återställa uppfarten/gräsmattan i sitt ursprungliga skick.
Nåja, c'est la vie. Jag bestämde mig för att köra bilen ut på "stora vägen" och parkera den vid postlådan. Då jag promenerade tillbaks såg jag att tjälen håller på att gå ur jorden på väldigt många ställen. Med andra ord var vi nog lika dumma som alla galenpannor som ännu den här årstiden ger sig ut på isarna, men vem hade nu väntat sig att tjälen skulle gå ur jorden redan nu? Inte vi åtminstone.
Efter den här arbetsdryga lilla episoden var tillvaron betydligt mera behaglig. Solen sken från en klar blå himmel och vår lilla värld var full av vårtecken. Porlet i bäcken var konstant. Dessutom bongade vi dom första snödropparna och scillorna. Fåglarna kvittrade och jag såg årets första amiralfjäril. Blåsipporna blommar inte ännu, men bladen var fina. Torpet är för oss ännu så nytt att vi inte riktigt vet vilka blommor vi kan se framemot. Blåsipporna gläder mig nästan mest.
Vårt torp ligger inte vid havet eller ens vid någon sjö. Däremot har jag skämtat att vi kommer att ha egen strand då polarisarna smälter och havsytan stiger med 7 meter. Man börjar undra om det kan ske då man i slutet av mars kan kratta gården från fjolårslöven. Den östra sidan av gården var idag nämligen så torr att jag bra kunde kratta löven och de små kvistarna som fallit ur gårdslindarna. Dessutom inser jag nu att vi kommer att ha arbete för all evig framtid med all ved som ska klabbas, stapplas samt bäras hit och dit. Jag har gått och förklarat att björkveden spricker bara då det är flera grader kallt, men det stämmer nog inte. Åtminstone blev det klabbar hur lätt som helst av såväl björk som asp i plus 10 grader celsius, solsken och en svag vind från nordost.
20.3.07
grön(a)saker galore
Nu har det hänt! Krukorna och drivlådorna på våra fönsterbräden här hemma i stan är så många att min sambo inte längre kommer ihåg vad finns var. Och inte hjälper det med små lappar och skyltar heller då de är för många. Så många faktiskt att vi tar stormsteg mot att uppfylla de utmaningar som Finland ställdes inför då man skrev på Kyoto-avtalet.
Men medaljen har två sidor. Vi får tack vare den biologiska mångfalden visserligen njuta av lika syrerik luft som Yamomami-indianerna i Amazonas. Men avställningsyta kan vi bara drömma om. Häromdagen blev jag nästan av med mitt skrivbord, som utan mitt veto hade blivit parkeringsruta för pelargonplantor under vardagsrumsfönstret.
Apropå pelargoner så har vi ganska många. Det lär ska finnas 15 olika sorter, men antalet krukor med enskilda pelargonplantor känns oändligt.
I slutet av förra veckan var vi på Bauhaus. Egentligen hade vi inte behövt så mycket mer än ett slags superspackel, men min sambo har blivit bästa vän med Helge på trädgårdsavdelningen. På ett bord stod helleborus i svarta plastkrukor och blommade vackert. Jag försökte avråda eftersom min uppfattning är att importerade plantor inte är härdade för vårt klimat. Helge tog till det charmerande smil som säkert har vunnit honom Bauhaus stora förtjänstecken i guld och raderade all den tvekan jag drivit upp i min bättre hälft. Hur kan man argumentera mot nån som berättar att plantorna drivits upp på Åland? Vi hade med andra ord helleborus med oss hem. I vår planterar vi ut dem nånstans mellan huset och utedasset på landet.
Det känns lite tröttsamt med att hemmet förvandlas till ett drivhus. Vi har inga fönster somgår att öppna utan en större logistisk manöver. Nästan varje dag kommer det olika trädgårdsrelaterade försändelser på posten. Det är allt från automatiska bevattningssystem från Tyskland, fröpåsar från halvanonyma Leenor, Maijor och Sinikkor runtom i Finland till askar fulla av plastampuller fulla av pelargonplantor från England. Och eftersom webbsidor som marknadsförallt från större växthus och pergolor till lastbilslass med runda stenar finns bokmärkta på datorn misstänker jag att den stora tsunamin ännu inte har nått land.
Men aldrig har jag på så här nära håll kunnat följa med en amatör så hängiven och entusiastisk. Det handlar inte heller om att bara skaffa mera och flera av allt som står till buds trots att skenet kan bedra den oinsatte. Min sambo är metodiskoch diskriminerande. Allt antecknas noggrant i trädgårdsdagboken med pärmar av lakskinn. Nya sorter studeras noga, jämförs med andra och bokförs i detalj. I bokhyllan är vi innepå andra hyllmetern för trädgårdsrelaterad litteratur. Så om det här är en last är den en av få som förlänger livet och gör en lycklig.
Men medaljen har två sidor. Vi får tack vare den biologiska mångfalden visserligen njuta av lika syrerik luft som Yamomami-indianerna i Amazonas. Men avställningsyta kan vi bara drömma om. Häromdagen blev jag nästan av med mitt skrivbord, som utan mitt veto hade blivit parkeringsruta för pelargonplantor under vardagsrumsfönstret.
Apropå pelargoner så har vi ganska många. Det lär ska finnas 15 olika sorter, men antalet krukor med enskilda pelargonplantor känns oändligt.
I slutet av förra veckan var vi på Bauhaus. Egentligen hade vi inte behövt så mycket mer än ett slags superspackel, men min sambo har blivit bästa vän med Helge på trädgårdsavdelningen. På ett bord stod helleborus i svarta plastkrukor och blommade vackert. Jag försökte avråda eftersom min uppfattning är att importerade plantor inte är härdade för vårt klimat. Helge tog till det charmerande smil som säkert har vunnit honom Bauhaus stora förtjänstecken i guld och raderade all den tvekan jag drivit upp i min bättre hälft. Hur kan man argumentera mot nån som berättar att plantorna drivits upp på Åland? Vi hade med andra ord helleborus med oss hem. I vår planterar vi ut dem nånstans mellan huset och utedasset på landet.
Det känns lite tröttsamt med att hemmet förvandlas till ett drivhus. Vi har inga fönster somgår att öppna utan en större logistisk manöver. Nästan varje dag kommer det olika trädgårdsrelaterade försändelser på posten. Det är allt från automatiska bevattningssystem från Tyskland, fröpåsar från halvanonyma Leenor, Maijor och Sinikkor runtom i Finland till askar fulla av plastampuller fulla av pelargonplantor från England. Och eftersom webbsidor som marknadsförallt från större växthus och pergolor till lastbilslass med runda stenar finns bokmärkta på datorn misstänker jag att den stora tsunamin ännu inte har nått land.
Men aldrig har jag på så här nära håll kunnat följa med en amatör så hängiven och entusiastisk. Det handlar inte heller om att bara skaffa mera och flera av allt som står till buds trots att skenet kan bedra den oinsatte. Min sambo är metodiskoch diskriminerande. Allt antecknas noggrant i trädgårdsdagboken med pärmar av lakskinn. Nya sorter studeras noga, jämförs med andra och bokförs i detalj. I bokhyllan är vi innepå andra hyllmetern för trädgårdsrelaterad litteratur. Så om det här är en last är den en av få som förlänger livet och gör en lycklig.
19.3.07
Svar på utmaning
Hjäp! Jag har blivit utmanad att avslöja något om mig själv. Och jag som trodde att det räcker att man skriver om dittan och dattan. Mitt svar på utmaningen hittar du om du orkar läsa längre än reglerna nedan.
Regler:Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
1. Jag har ett förträffligt lokalsinne och hittar lätt rätt speciellt i urbana områden. Om jag dessutom har varit nånstans en gång hittar jag alltid tillbaks.
2. Mina mockarutor är dom bästa som jag någonsin har ätit. Hemligheten finns i glacyren, som jag rör ihop utan att följa något recept.
3. Jag kan måla utan att klotta. Sist som jag målade väggarna i vardagsrummet målade jag linjen mellan vägg och tak utan hjälpmedel. Att jag inte tycker om att måla är sen en annan sak.
4. Jag sover som en stock. För att somna räcker det oftast att jag lägger ifrån mig det jag läser och kryper lite längre ner under täcket. Det bästa som finns är att någon gång ta en tupplur mitt på dagen.
5. Har bra näsa för de mest prisvärda fynd på loppmarknader och i antikvitetsaffärer. I vanliga affärer har jag däremot en ofelbar förmåga att alltid tycka bäst om det som är dyrast.
6. Den här sista är svår, men jag är svårprovocerad och har ett gott tålamod i sociala situationer. Däremot kan jag ibland välja att själv provocera. Speciellt om jag märker att min kontrahent på ett osunt sätt är övertygad om att han har rätt.
Och nu då jag har svarat på dessa frågor utmanar jag alla mina sex läsare att tänka ut vilka egenskaper som gör just dig till den unika och speciella person du är.
Regler:Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
1. Jag har ett förträffligt lokalsinne och hittar lätt rätt speciellt i urbana områden. Om jag dessutom har varit nånstans en gång hittar jag alltid tillbaks.
2. Mina mockarutor är dom bästa som jag någonsin har ätit. Hemligheten finns i glacyren, som jag rör ihop utan att följa något recept.
3. Jag kan måla utan att klotta. Sist som jag målade väggarna i vardagsrummet målade jag linjen mellan vägg och tak utan hjälpmedel. Att jag inte tycker om att måla är sen en annan sak.
4. Jag sover som en stock. För att somna räcker det oftast att jag lägger ifrån mig det jag läser och kryper lite längre ner under täcket. Det bästa som finns är att någon gång ta en tupplur mitt på dagen.
5. Har bra näsa för de mest prisvärda fynd på loppmarknader och i antikvitetsaffärer. I vanliga affärer har jag däremot en ofelbar förmåga att alltid tycka bäst om det som är dyrast.
6. Den här sista är svår, men jag är svårprovocerad och har ett gott tålamod i sociala situationer. Däremot kan jag ibland välja att själv provocera. Speciellt om jag märker att min kontrahent på ett osunt sätt är övertygad om att han har rätt.
Och nu då jag har svarat på dessa frågor utmanar jag alla mina sex läsare att tänka ut vilka egenskaper som gör just dig till den unika och speciella person du är.
14.3.07
Frågor och svar
De här frågorna plockade jag från Majas blog, som finns länkad här intill (Man lär så länge man har elever). På slutet lade jag till några frågor som jag fått anno dazumal och vars svar jag nu uppdaterat.
1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?
Visst, men lika gärna överlåter jag åtminstone punkteringen åt någon annan. Torkarbladen klarar jag av snabbt själv.
2. Hur äter du ett äpple?Vanligen utan att skala det först.
Om äpplet är utländskt och täckt med en äcklig film för att hålla bättre tvättar jag det först och gnider det sen rent mot en handduk.
3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
Nej. Däremot är jag rädd för lite större svarta "kryp" som helt saknar ben men ringlar sig fram.
4. Big Brother eller Sportnytt?
Båda låter som någotslags orättvist straff.
5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
Ledig tid, som jag kan förfoga över fritt.
6. Är du mörkrädd?
Nja, inte riktigt. Det är osannolikt att någon bulubisi skulle orka stå och valla i mörkret på att jag annan ska dyka upp. Däremot har jag hört om praxis inom vissa finska familjer att ha en "kakkakummi" med sig till utedasset.
7. Resmål som fascinerar?
Island. Härligt resmål med härliga människor. Jag rekommenderar trots att det är dyrt. Kapstaden var också en fin upplevelse.
8. Ditt senaste telefonsamtal?
Det var någon som ville veta något om en budget.
9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?Pascal Rogé får gärna komma och spela Saties gymnopedier på en stor Steinway flygel för mig. Fast nu är jag lite osäker på om han fortfarande lever...
10. Förrätt eller efterrätt?
Jo tack. För några år sedan hade jag helt säkert prioriterat efterrätten, men på senare tid föredrar jag allt oftare förrätten. Åldern kommer sällan ensam.
11. Bästa stunden på dagen?
Morgonstund har guld i mun. Speciellt om det är lördag morgon och jag har tid att ägna mig åt de två dagstidningar vi prenumererar på.
12. Tre saker du alltid har med dig?
Nycklar, mobil och plånbok.
13. E-post eller snigelpost?
Snigelpost är den bästa vardagslyx som finns. I denna era av evinnerligt mejlande bör en gentleman ibland ta tid på sig att producera ett handskrivet brev eller kort.
14. Den senaste komplimangen du fick?
Nån sa att jag är söt.
15. Senaste gången någon skällde på dig?
I eftermiddags. Jag skällde tillbaks, vilket är väldigt ovanligt.
16. Vad finns under din säng?
Dammråttor, men dom räknas bara i Borgå (har jag hört).
17. Vilken bok ligger på ditt nattduksbord?
Hah, den här frågan är som direkt från SFPs webbpresentation av riksdagsvalskandidater. Mitt svar: Henrik Meinanders Finlands historia samt Orhan Pamuks Snö. Dessutom finns där ett flertal tidskrifter.
18. Vem beundrar du?
Jag har väl gått och blivit cynisk då jag har svårt att svara på den här frågan. Man brukar visst svara Moder Teresa och Mahatma Gandhi, men jag kan nog bara säga att den här frågan ger orsak till eftertanke. Överlag beundrar jag personer som gör något de tror på trots dåliga odds.
19. När rördes du senast till tårar?
Hedniska lilla jag rördes till tårar senast då jag fick ett sms om att Borgå domkyrka stod i lågor. Jag blev själv förvånad och kommer därför så bra ihåg det.
20. Nämn något du inte är bra på.
(politiska) intriger och datorspel
21. Vilket motiv har screensavern på din dator?
En trädgård i Vichtis som jag aldrig besökt, men som jag hittade på webben.
1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?
Visst, men lika gärna överlåter jag åtminstone punkteringen åt någon annan. Torkarbladen klarar jag av snabbt själv.
2. Hur äter du ett äpple?Vanligen utan att skala det först.
Om äpplet är utländskt och täckt med en äcklig film för att hålla bättre tvättar jag det först och gnider det sen rent mot en handduk.
3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
Nej. Däremot är jag rädd för lite större svarta "kryp" som helt saknar ben men ringlar sig fram.
4. Big Brother eller Sportnytt?
Båda låter som någotslags orättvist straff.
5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
Ledig tid, som jag kan förfoga över fritt.
6. Är du mörkrädd?
Nja, inte riktigt. Det är osannolikt att någon bulubisi skulle orka stå och valla i mörkret på att jag annan ska dyka upp. Däremot har jag hört om praxis inom vissa finska familjer att ha en "kakkakummi" med sig till utedasset.
7. Resmål som fascinerar?
Island. Härligt resmål med härliga människor. Jag rekommenderar trots att det är dyrt. Kapstaden var också en fin upplevelse.
8. Ditt senaste telefonsamtal?
Det var någon som ville veta något om en budget.
9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?Pascal Rogé får gärna komma och spela Saties gymnopedier på en stor Steinway flygel för mig. Fast nu är jag lite osäker på om han fortfarande lever...
10. Förrätt eller efterrätt?
Jo tack. För några år sedan hade jag helt säkert prioriterat efterrätten, men på senare tid föredrar jag allt oftare förrätten. Åldern kommer sällan ensam.
11. Bästa stunden på dagen?
Morgonstund har guld i mun. Speciellt om det är lördag morgon och jag har tid att ägna mig åt de två dagstidningar vi prenumererar på.
12. Tre saker du alltid har med dig?
Nycklar, mobil och plånbok.
13. E-post eller snigelpost?
Snigelpost är den bästa vardagslyx som finns. I denna era av evinnerligt mejlande bör en gentleman ibland ta tid på sig att producera ett handskrivet brev eller kort.
14. Den senaste komplimangen du fick?
Nån sa att jag är söt.
15. Senaste gången någon skällde på dig?
I eftermiddags. Jag skällde tillbaks, vilket är väldigt ovanligt.
16. Vad finns under din säng?
Dammråttor, men dom räknas bara i Borgå (har jag hört).
17. Vilken bok ligger på ditt nattduksbord?
Hah, den här frågan är som direkt från SFPs webbpresentation av riksdagsvalskandidater. Mitt svar: Henrik Meinanders Finlands historia samt Orhan Pamuks Snö. Dessutom finns där ett flertal tidskrifter.
18. Vem beundrar du?
Jag har väl gått och blivit cynisk då jag har svårt att svara på den här frågan. Man brukar visst svara Moder Teresa och Mahatma Gandhi, men jag kan nog bara säga att den här frågan ger orsak till eftertanke. Överlag beundrar jag personer som gör något de tror på trots dåliga odds.
19. När rördes du senast till tårar?
Hedniska lilla jag rördes till tårar senast då jag fick ett sms om att Borgå domkyrka stod i lågor. Jag blev själv förvånad och kommer därför så bra ihåg det.
20. Nämn något du inte är bra på.
(politiska) intriger och datorspel
21. Vilket motiv har screensavern på din dator?
En trädgård i Vichtis som jag aldrig besökt, men som jag hittade på webben.
11.3.07
Länge leve murgrönan!
Hmm, jag märker att det är en liten evighet sen jag skrivit sist. Är det månne nån som ännu orkar titta in för att se om jag fortfarande bloggar överhuvudtaget?
I varje fall så kan jag idag rapportera en glad nyhet! Minns ni den döda murgrönan? Nå den är fortfarande lika stendöd som sist, men jag har nu en ny murgröna i mitt liv. En generös person på min arbetsplats förbarmade sig över min sorg och gav mig en helt underbart vacker murgröna istället. Murgrönan mår nu bra hemma hos mig ute på landet, som du själv kan konstatera på veckans bild. Tack Elisabeth!
In other news: Arbetsveckan slutade med en timme långt meningsutbyte med min chef och jag var dessutom trött efter en lång och tung vecka. Men vi hade redan för ett par veckor sen bestämt att vi skulle ut till landet den här helgen. Vi kom iväg över en timme senare än beräknat, vilket betydde att det var kolmörkt då vi kom fram. Dessutom var det nästan kusligt dimmigt, men väl framme kändes det skönt. Kvällen gick snabbt medan vi värmde upp stugan inför natten. Mitt tips nummer ett för avstressande tillvaro är att sitta i sovrummets gungstol och stirra in i brasan. Och mera mysigt blir det med t.ex. Pascal Roge´ som spelar Eric Saties gymnopedier.
Det visade sig att vi valt ett perfekt veckoslut att åka ut till landet för såväl lördagen som söndagen var soliga och vackra. Fast jag måste nog medge att det kunde ha regnat småsten hela lördag förmiddag utan att jag hade märkt det. Jag låg nämligen och sov. Efter frukost gick jag och lade mig igen, mest för att värma fötterna. Jag vaknade vid halv 2 tiden och förstod nog först då hur utmattad jag var efter förra veckan. Nu sitter jag här och undrar när jag sist har sovit så länge. Och så fantastiskt gott!
Vi fick nog ett och annat gjort också, men det finaste med den här helgen var att vi njöt av tillvaron som bara riktiga mumintroll kan göra. Och då andan föll på klippte vi ner en och annan buske, städade lite i tamburen och bar en bänk upp på vinden.
I varje fall så kan jag idag rapportera en glad nyhet! Minns ni den döda murgrönan? Nå den är fortfarande lika stendöd som sist, men jag har nu en ny murgröna i mitt liv. En generös person på min arbetsplats förbarmade sig över min sorg och gav mig en helt underbart vacker murgröna istället. Murgrönan mår nu bra hemma hos mig ute på landet, som du själv kan konstatera på veckans bild. Tack Elisabeth!
In other news: Arbetsveckan slutade med en timme långt meningsutbyte med min chef och jag var dessutom trött efter en lång och tung vecka. Men vi hade redan för ett par veckor sen bestämt att vi skulle ut till landet den här helgen. Vi kom iväg över en timme senare än beräknat, vilket betydde att det var kolmörkt då vi kom fram. Dessutom var det nästan kusligt dimmigt, men väl framme kändes det skönt. Kvällen gick snabbt medan vi värmde upp stugan inför natten. Mitt tips nummer ett för avstressande tillvaro är att sitta i sovrummets gungstol och stirra in i brasan. Och mera mysigt blir det med t.ex. Pascal Roge´ som spelar Eric Saties gymnopedier.
Det visade sig att vi valt ett perfekt veckoslut att åka ut till landet för såväl lördagen som söndagen var soliga och vackra. Fast jag måste nog medge att det kunde ha regnat småsten hela lördag förmiddag utan att jag hade märkt det. Jag låg nämligen och sov. Efter frukost gick jag och lade mig igen, mest för att värma fötterna. Jag vaknade vid halv 2 tiden och förstod nog först då hur utmattad jag var efter förra veckan. Nu sitter jag här och undrar när jag sist har sovit så länge. Och så fantastiskt gott!
Vi fick nog ett och annat gjort också, men det finaste med den här helgen var att vi njöt av tillvaron som bara riktiga mumintroll kan göra. Och då andan föll på klippte vi ner en och annan buske, städade lite i tamburen och bar en bänk upp på vinden.
26.2.07
Spår i snön
Det blev som jag gissade lördag kväll. Vi åkte med soluppgången söndag morgon ut till torpet för att fortsätta där det blev på hälft dagen innan. Fast lika mycket på hälft blev det trots att vi arbetade ännu hårdare och längre med veden på söndagen. Här ett foto då vi just har börjat.
Det känns i musklerna att jag klabbat hur mycket som helst, men att publicera ett foto på all den ved som ännu ligger och väntar på klyvyxan under snön vore för deprimerande. Istället bjuder jag på den här bilden med spår i snön. Trevlig arbetsvecka!
Det känns i musklerna att jag klabbat hur mycket som helst, men att publicera ett foto på all den ved som ännu ligger och väntar på klyvyxan under snön vore för deprimerande. Istället bjuder jag på den här bilden med spår i snön. Trevlig arbetsvecka!
24.2.07
Klyvyxa som heter duga
De kallaste vädret har gett vika för en lite mildare luftfront, men björken som vi kapade i januari är fortfarande genomfrusen. Den är med andra ord lätt att klabba. Vi var ute på torpet idag och jag provade min nya yxa. Den som har försökt klyva färsk ved vet att björken kan vara seg som fan. Nu var situationen helt den motsatta. Klabbarna sprack med en gång. Inte ens för Obelix är det lättare då han klyver veden med sina bara händer. Men så har han inte heller Fiskars klyvyxa 2400, vars egenskaper heter duga.
Nu är vi hemma igen, men vi borde ha planerat att stanna över natten. Visst kunde vi ha stannat trots att vi inte hade förberett oss, men utan tandborste, torra byteskläder, lakan och pyjamas hade vi nog ruffat till det för oss ordentligt. Istället sover vi hemma och leker med tanken att åka ut igen så fort vi vaknar på morgonen.
Nu är vi hemma igen, men vi borde ha planerat att stanna över natten. Visst kunde vi ha stannat trots att vi inte hade förberett oss, men utan tandborste, torra byteskläder, lakan och pyjamas hade vi nog ruffat till det för oss ordentligt. Istället sover vi hemma och leker med tanken att åka ut igen så fort vi vaknar på morgonen.
13.2.07
In Memoriam
De osynliga krafterna har segrat. Överlevnadskampen för min murgröna slutade i förlust. Murgrönan är död. En liten tröst i sorgen är den att även ohyran måste ha frusit ihjäl.
Det brukar vara lätt för mig att avstå från världsliga ting. Kanske hade jag förstått att även murgrönan var inne på sista versen, men jag ville nog inte medge det för mig själv. Istället klängde jag mig fast vid murgrönan för att jag förknippar den med vissa känslomässigt viktiga minnen. Därför ville jag ge den en chans.
En lite större tröst (än ihjälfrusen ohyra) i sorgen är löftet om en prunkande ymnighet i vår trädgård i sommar. Min sambo har redan sått en del frön som ska fylla lustgårdens bäddar till bredden. Och jag misstänker att den nog blir en lebensarumskampf i rabatterna för min sambo har säkert tvåhundra fröpåsar som ska sås. Jag har redan sagt att jag inte kommer att plocka ogräs och pilla på kronblad hela sommaren, men visst uppskattar jag en prakten av en riktigt fin trädgård med frodiga rabatter och generösa trädgårdsland.
Min favorit bland trädgårdsgurur är Rosemarie Verey, en brittisk trädgårdsmysteriernas Miss Marple som dog år 2001. Om nån söker efter en lämplig vallfärdsort så rekommenderar jag hennes Barnsley House. Själv har jag bara blivit bekant med trädgården via 3 böcker som hon skrivit och som jag har hemma i bokhyllan. Google är bästa sättet att få info om såväl Verey som Barnsley House.
Det brukar vara lätt för mig att avstå från världsliga ting. Kanske hade jag förstått att även murgrönan var inne på sista versen, men jag ville nog inte medge det för mig själv. Istället klängde jag mig fast vid murgrönan för att jag förknippar den med vissa känslomässigt viktiga minnen. Därför ville jag ge den en chans.
En lite större tröst (än ihjälfrusen ohyra) i sorgen är löftet om en prunkande ymnighet i vår trädgård i sommar. Min sambo har redan sått en del frön som ska fylla lustgårdens bäddar till bredden. Och jag misstänker att den nog blir en lebensarumskampf i rabatterna för min sambo har säkert tvåhundra fröpåsar som ska sås. Jag har redan sagt att jag inte kommer att plocka ogräs och pilla på kronblad hela sommaren, men visst uppskattar jag en prakten av en riktigt fin trädgård med frodiga rabatter och generösa trädgårdsland.
Min favorit bland trädgårdsgurur är Rosemarie Verey, en brittisk trädgårdsmysteriernas Miss Marple som dog år 2001. Om nån söker efter en lämplig vallfärdsort så rekommenderar jag hennes Barnsley House. Själv har jag bara blivit bekant med trädgården via 3 böcker som hon skrivit och som jag har hemma i bokhyllan. Google är bästa sättet att få info om såväl Verey som Barnsley House.
10.2.07
Vinterfröjder
Vi tog oss ut till torpet idag. Det var perfekt vinterväder med solsken och sisådär 17 minusgrader. Då vi närmade oss torpet insåg vi att grannen som plogar vägen fram till torpet ännu inte hunnit göra det. Men med sådär 10 cm snö så körde vi på ändå.
Och körde gjorde vi tills vi körde fast. Ett par gånger backade vi och tog fart. Lite längre kom vi varje gång, men var till slut ändå tvungna att plumsa genom snön fram till torpet för att hämta några spadar. Och just som vi skyfflat undan all snö kommer grannen med traktorn för att ploga vår väg. Livet på landet!
Men vi var glada att vara framme. Med oss hade vi två kompisar som kört bakom oss i sin skåbil lastad med en gammal skänk. Egentligen är det en skänk med två lite högre skåp på var sida samt en liten spegel ovanför själva skänken. Möbeln innehåller nu våra kärl.
Vi stannade inte särskilt länge eftersom storstugan var kall. Vi försökte elda lite, men det hade nog inte blivit ordentligt varmt förrän på kvällen. Jag gick husesyn med kompisarna samtidigt som min sambo värmde den medhavda kålsoppan. Och medan jag såg till att det fanns mat för våra småfåglar fick vi trädgårdsgången skottad.
31.1.07
Överlevnadskamp
Min murgröna för en överlevnadskamp här hemma i stan. Eftersom den har angripits av någonslags ohyra är den i karantän sen hösten. I praktiken betyder det här att murgrönan har förpassats till en konvalesens (efter flera potenta giftbehandlingar) i ett eget litet rum i trappuppgången. Där har den hittills fört en stillsam tillvaro i ett varmt inglasat utrymme mellan trapphuset och balkongen.
Då vintern äntligen kom hakade jag upp dörren mot trappuppgången för att varm luft skulle strömma in i murgrönans karantänsboning. Tyvärr finns det osynliga krafter som inte hyser stora sympatier för frusna murgrönor eftersom dörren mot trapphuset är stängd varje dag jag återvänder hem från jobbet. Ofta är det nån som stänger den igen på kvällen, men jag brukar kolla att dörren står på glänt före jag lägger mig och igen på väg till jobbet om morgnarna. Det låter ominöst med osynliga krafter, men det är ingenting ominöst alls med den spröda damen några våningar under som är misstänkt för denna försåtliga verksamhet.
Min vädjan är att murgrönan ska få leva. Den ser risig ut just nu, men även fula ankungar för med sig ett löfte om något vackrare. Ge min murgröna en chans!
Då vintern äntligen kom hakade jag upp dörren mot trappuppgången för att varm luft skulle strömma in i murgrönans karantänsboning. Tyvärr finns det osynliga krafter som inte hyser stora sympatier för frusna murgrönor eftersom dörren mot trapphuset är stängd varje dag jag återvänder hem från jobbet. Ofta är det nån som stänger den igen på kvällen, men jag brukar kolla att dörren står på glänt före jag lägger mig och igen på väg till jobbet om morgnarna. Det låter ominöst med osynliga krafter, men det är ingenting ominöst alls med den spröda damen några våningar under som är misstänkt för denna försåtliga verksamhet.
Min vädjan är att murgrönan ska få leva. Den ser risig ut just nu, men även fula ankungar för med sig ett löfte om något vackrare. Ge min murgröna en chans!
24.1.07
En sjungande skogsvaktare
Min nya hobby är att samla pusselbitar. Trots att jag inte vet hur pusselbitarna ser ut så vet jag att den färdiga bilden föreställer skogsvaktaren som en gång bodde på vårt torp. Vi har naturligtvis aldrig träffat honom eftersom han med stor sannolikhet ligger på någon gravgård och skuffar prästkragor upp ur marken. Men pusselbitarna finns kvar. Och varje gång vi träffar bybor är det någon som skjuter fram en bit till. Konturerna är nästan klara och vissa detaljer kan urskiljas.
Till exempel vet vi att skogsvaktaren hade två söner, uppenbarligen en hustru också, men om henne har vi ingenting hört. Hans arbetsgivare bodde på en stor gård på andra sidan den stora skogen. Dom flesta pratar om Wikstén, men det var nån som påstod att han nog hette Wikstedt.
Då apostlahästar antagligen var hans snabbaste fortskaffningsmedel tog han sig ofta genom skogen från ett ställe till ett annat. Ironiskt nog lär han ska ha varit rädd för älgar. Han lär alltid ska ha sjungit hela vägen genom skogen för att skrämma älgarna på språng. Jag tror att man kan anta att han själv haft en rendez-vous med en älghona som misstagit sig om hans intentioner och instinktivt gått till attack för att försvara sina kalvar. Det kan få vem som helst att vilja sjunga sig genom den minsta av skogar.
Vi har också räknat ut att det torde vara Wikstén som planterat en del träd på tomten. Det hör nog till ovanligheten att ett torp av samma kaliber som vårt har fullvuxna lindar, askar, ädelgranar, ekar och lärkträn att ståta med. Men jag ser framför mig skogsvaktaren Wikstén återvända hem i skymningen efter att ha planterat ekalléer skrålande på någon nätt liten visa och med en liten planta i näverryggsäcken. Vi tackar honom för det. Likaså kan vi tacka de förra ägarna som i Wiksténs anda planterat bland annat hästkastanj och flera lärkträn.
I något skede erbjöd Wiksténs arbetsgivare att sälja torpet till honom, men han lär ska ha tyckt att det var för dyrt. Hans barn och barnbarn lär dessutom ska ha hälsat på hos de tidigare ägarna i något skede, men så mycket mer vet vi inte om dem. Likaså saknas pusselbitarna som skulle avslöja vart Wikstén tog vägen då han flyttade från torpet. Jakten på nästa pusselbit är dock ofta minst lika tillfredsställande som att finna den.
Till exempel vet vi att skogsvaktaren hade två söner, uppenbarligen en hustru också, men om henne har vi ingenting hört. Hans arbetsgivare bodde på en stor gård på andra sidan den stora skogen. Dom flesta pratar om Wikstén, men det var nån som påstod att han nog hette Wikstedt.
Då apostlahästar antagligen var hans snabbaste fortskaffningsmedel tog han sig ofta genom skogen från ett ställe till ett annat. Ironiskt nog lär han ska ha varit rädd för älgar. Han lär alltid ska ha sjungit hela vägen genom skogen för att skrämma älgarna på språng. Jag tror att man kan anta att han själv haft en rendez-vous med en älghona som misstagit sig om hans intentioner och instinktivt gått till attack för att försvara sina kalvar. Det kan få vem som helst att vilja sjunga sig genom den minsta av skogar.
Vi har också räknat ut att det torde vara Wikstén som planterat en del träd på tomten. Det hör nog till ovanligheten att ett torp av samma kaliber som vårt har fullvuxna lindar, askar, ädelgranar, ekar och lärkträn att ståta med. Men jag ser framför mig skogsvaktaren Wikstén återvända hem i skymningen efter att ha planterat ekalléer skrålande på någon nätt liten visa och med en liten planta i näverryggsäcken. Vi tackar honom för det. Likaså kan vi tacka de förra ägarna som i Wiksténs anda planterat bland annat hästkastanj och flera lärkträn.
I något skede erbjöd Wiksténs arbetsgivare att sälja torpet till honom, men han lär ska ha tyckt att det var för dyrt. Hans barn och barnbarn lär dessutom ska ha hälsat på hos de tidigare ägarna i något skede, men så mycket mer vet vi inte om dem. Likaså saknas pusselbitarna som skulle avslöja vart Wikstén tog vägen då han flyttade från torpet. Jakten på nästa pusselbit är dock ofta minst lika tillfredsställande som att finna den.
22.1.07
Vinter! Och mera skogsarbete
Vinterkylan har en helt egen speciell doft. Det är en fin doft. Jag vet, min gamle fysiklärare skulle säga att kylan inte kan ha någon doft eftersom det inte finns något sånt som kyla. Allt är värme. Ibland är det mera och idag var det mindre. Jag åkte iväg ut till skogsvaktarstugan idag långt före soluppgången. Hade nämligen anlitat en proffs för att såga upp den övertjocka björkstammen (på trädet som föll någon gång före självständighetsdagen) eftersom svärdet på min egen motorsåg inte är tillräckligt långt.
Förra veckoslutet fick vi kronan kapad. Då misstänkte jag att björken nog inte var så murken trots allt, men det var den visst det. Ju närmare roten stammen kapades ju finare var blommyllan som fanns inuti stammen. På Kekkilä hade man nog varit grön av avund.
Karln som sågade björkstammen tog en snabbtitt på de andra träden i närheten. En av de absolut finaste träden på tomten, en enorm ädelgran (Abies Sibirica), har en stor spricka, som åtminstone jag inte lagt märke till tidigare. Uppenbarligen tar de sydvästliga vindarna ganska hårt på träden i Västra Nyland för björken hade fallit mot nordost. Ädelgranen har pressats mot nordost av hårda och ihållande vindar. Och även om vi redan hade bestämt oss för att hugga lite fler träd på tomten, så hade den här ädelgranen gärna fått stå kvar. Nu ser det dessvärre ut som om vi måste kapa den. Eller vänta och se tills nån höststorm gör det.
Det var minus 10 grader ute vid skogsvaktarstugan. Nästan så det knäppte i trädtopparna, men inte riktigt. En riktigt vacker dag var det i varje fall. Här ser du solljuset reflekteras i sovrumsfönstrets iskristaller.
Förra veckoslutet fick vi kronan kapad. Då misstänkte jag att björken nog inte var så murken trots allt, men det var den visst det. Ju närmare roten stammen kapades ju finare var blommyllan som fanns inuti stammen. På Kekkilä hade man nog varit grön av avund.
Karln som sågade björkstammen tog en snabbtitt på de andra träden i närheten. En av de absolut finaste träden på tomten, en enorm ädelgran (Abies Sibirica), har en stor spricka, som åtminstone jag inte lagt märke till tidigare. Uppenbarligen tar de sydvästliga vindarna ganska hårt på träden i Västra Nyland för björken hade fallit mot nordost. Ädelgranen har pressats mot nordost av hårda och ihållande vindar. Och även om vi redan hade bestämt oss för att hugga lite fler träd på tomten, så hade den här ädelgranen gärna fått stå kvar. Nu ser det dessvärre ut som om vi måste kapa den. Eller vänta och se tills nån höststorm gör det.
Det var minus 10 grader ute vid skogsvaktarstugan. Nästan så det knäppte i trädtopparna, men inte riktigt. En riktigt vacker dag var det i varje fall. Här ser du solljuset reflekteras i sovrumsfönstrets iskristaller.
14.1.07
Skogsarbete på skogsvaktartorpet
Som jag redan tidigare beskrivit så gav en enorm björk på vår gård efter för höststormarna. På väg mot marken drog den med sig tre asptoppar, en ädelgran, en mindre tall och en halv rönn. Nästan hela weekenden gick åt till att röja upp efter det magplasket.
Och inte nog med det. Bettet på motorsågen var inte tillräckligt långt för rå på den tjocka björkstammen. Det betyder att vi inom kort och med lite hävare don får ta oss an stammen. Ja, i praktiken är det nån annan som kommer att såga upp stammen.
Trots weekendens snöslask och plotter var det skönt att fira veckoslutet ute på landet. Vi var dödströtta efter allt skogsarbete, men redan under arbetets gång började vi inse möjligheterna med den delen av gården som vi röjde. Kanske ännu i vår kommer vi att röja ytterligare. Avsikten är att öppna upp landskapet, göra det lite mera parklikt. Eventuellt anlägger vi en smal gräsmatta som slingrar sig fram mot bäcken och bastun, samt planterar rhododendron. Och det bästa är att vi kan göra precis som vi vill. Eller låta bli.
Och inte nog med det. Bettet på motorsågen var inte tillräckligt långt för rå på den tjocka björkstammen. Det betyder att vi inom kort och med lite hävare don får ta oss an stammen. Ja, i praktiken är det nån annan som kommer att såga upp stammen.
Trots weekendens snöslask och plotter var det skönt att fira veckoslutet ute på landet. Vi var dödströtta efter allt skogsarbete, men redan under arbetets gång började vi inse möjligheterna med den delen av gården som vi röjde. Kanske ännu i vår kommer vi att röja ytterligare. Avsikten är att öppna upp landskapet, göra det lite mera parklikt. Eventuellt anlägger vi en smal gräsmatta som slingrar sig fram mot bäcken och bastun, samt planterar rhododendron. Och det bästa är att vi kan göra precis som vi vill. Eller låta bli.
3.1.07
Vardagen kallar
Jag har längs med dagen hört vardagen kalla och imorgon bär det av mot saltgruvorna igen. Den här ledigheten har varit lång och ytterst välkommen. Först efter jul insåg jag hur fysiskt trött och andligt utmattad jag hade varit efter en tung höst på arbetet.
Förutom att vi redan går mot längre dagar är ett annat säkert vårtecken de tulpaner som lockar oss på spårvagnshållplatserna runtom i stan. Jag vill minnas att det här är tredje eller fjärde året som vi får glädjas över samma vackra planscher. Det är nästan så man vill gå till en spårvagnshållplats varje morgon även om arbetsvägen inte förutsätter det.
Förutom att vi redan går mot längre dagar är ett annat säkert vårtecken de tulpaner som lockar oss på spårvagnshållplatserna runtom i stan. Jag vill minnas att det här är tredje eller fjärde året som vi får glädjas över samma vackra planscher. Det är nästan så man vill gå till en spårvagnshållplats varje morgon även om arbetsvägen inte förutsätter det.
31.12.06
För ett nyårsfirande utan vansinne!
Årets största vansinne brukar börja nångång på eftermiddagen. Det börjar med tonårspojkar som tänder på små mattor av bomber som sen smattrar i parker, portgånger och i värsta fall trapphus. Kanonbomberna och raketerna kommer först på kvällen. I princip kunde man väl vänta sig att vuxna människor skulle ha tålamod att vänta tills vi närmar oss det nya året, men i takt med att folk smäller i sig kopiösa mängder alkohol brister hämningarna.
Det är sällan jag säger högt att vår lagstiftning är uppåt väggarna, men angående privatpersoners raketkonsumtion är den det. Alla kinabomber, papater, raketer och smällare borde förbjudas. Kanske med undantag för stadens eller kommunens eget fyrverkeri, vars arrangemang förbereds av nyktra experter.
Jag ser flera fördelar med att inga raketer säljs till privatpersoner. För det första skulle antalet exploderade ögon och förlorade fingrar minska drastiskt. För det andra skulle miljön tacka. Jag vet inte om någon gjort en miljökonsekvensbedömning av att tusentals raketer skjuts upp på himlen, men belastningen är uppenbar. Jag slår vad om att de tomma rakethylsor och bombflisor som förskönar våra parker den 1 januari är ett mindre hot mot miljön och vår hälsa än de tungmetaller och andra härligheter som ges fritt tillträde till min andningsluft. Som djurvän tycker jag dessutom synd om alla de tusentals hundar som lider av smällarna. Jag röstar alltså för ett nyårfirande utan vansinne!
Lyckligtvis kan jag dra mig tillbaka till skogsvaktartorpet, där luften är ren och oförstörd. Och även om jag har grannar är avståndet sådant att lukten på brännt krut hinner upplösas och blandas med syrepartiklar före den når oss.
Diatriben ovan till trots önskar jag er alla lika många spännande äventyr som jag själv ser framemot under det nya året! Enligt ett gammalt kinesiskt ordspråk ska man dricka sig full om man vill vara lycklig en kväll. Om man vill vara lycklig i ett år ska man gifta sig. Men om man önskar livslång lycka ska man bygga en trädgård. Jag kanske inte kan börjar från början, men väljer att bygga på min trädgård.
Gott Nytt År!
Det är sällan jag säger högt att vår lagstiftning är uppåt väggarna, men angående privatpersoners raketkonsumtion är den det. Alla kinabomber, papater, raketer och smällare borde förbjudas. Kanske med undantag för stadens eller kommunens eget fyrverkeri, vars arrangemang förbereds av nyktra experter.
Jag ser flera fördelar med att inga raketer säljs till privatpersoner. För det första skulle antalet exploderade ögon och förlorade fingrar minska drastiskt. För det andra skulle miljön tacka. Jag vet inte om någon gjort en miljökonsekvensbedömning av att tusentals raketer skjuts upp på himlen, men belastningen är uppenbar. Jag slår vad om att de tomma rakethylsor och bombflisor som förskönar våra parker den 1 januari är ett mindre hot mot miljön och vår hälsa än de tungmetaller och andra härligheter som ges fritt tillträde till min andningsluft. Som djurvän tycker jag dessutom synd om alla de tusentals hundar som lider av smällarna. Jag röstar alltså för ett nyårfirande utan vansinne!
Lyckligtvis kan jag dra mig tillbaka till skogsvaktartorpet, där luften är ren och oförstörd. Och även om jag har grannar är avståndet sådant att lukten på brännt krut hinner upplösas och blandas med syrepartiklar före den når oss.
Diatriben ovan till trots önskar jag er alla lika många spännande äventyr som jag själv ser framemot under det nya året! Enligt ett gammalt kinesiskt ordspråk ska man dricka sig full om man vill vara lycklig en kväll. Om man vill vara lycklig i ett år ska man gifta sig. Men om man önskar livslång lycka ska man bygga en trädgård. Jag kanske inte kan börjar från början, men väljer att bygga på min trädgård.
Gott Nytt År!
30.12.06
Trädgårdsdrömmar
Det största glädjeämnet så här efter julen är det att dagarna börjar bli längre. Det betyder att man kan börja planera trädgården. Eller medge att vi gör det. För om sanningen ska fram så är frökatalogerna för 2007 nog redan ganska fulla av vikta hörn och små gula lappar som sticker ut mellan sidorna.
Men vi står inför en stor utmaning. Hur stå emot frestelsen att beställa en av varje? Det skulle vara vettigare att först vänta och se vad som kommer upp i den stora trädgården. Det gamla paret som sålde torpet till oss berättade att trädgården är full av gamla perenner som riddarsporre (Aconitum), gråmalva (Lavatera thuringiaca), bondpion (Paeonia officinalis), gulplister (Lamiastrum galeobdolon), brinnande kärlek eller studentnejlika (Lychnis chalcedonica), stormhatt (Aconitum napellus L.) och jättevallmo (Papaver pseudoorientale). Men en perenn som uppenbarligen saknas är min favorit, rudbeckian (Rudbeckia laciniata). Rudbeckian, som också heter gullboll, är vacker i trädgården och kan med fördel användas som snittblomma. Jag tror att jag kan få min rudbeckia från en bekant i Östra Nyland.
Nåja, det finns nog många andra växter som jag vill ha också. T.ex. var det kärlek vid första ögonkastet då jag för något år sen för första gången stötte på jätteverbenan (Verbena boniariensis) i Bergianska trädgården i Stockholm. Och i det här skedet är det lätt att inte ens ägna en tanke på livets realiteter som heter rensa ogräs, vattna och vitsvanshjort, som alla på sitt eget lilla vis låter en förstå att man borde nöja sig med mindre.
Om det förresten är nån som känner en duktig träddoktor (SAOL känner inte till benämningen arborist!) så berätta för mig! Vi har nämligen två gamla askar (Fraxinus excelsior) som behöver tillsyn. Ja, det finns några andra lövträd också som verkar lite murkna, men jag har inte så här utanför växtperioden lyckats identifiera dom ännu.
Men vi står inför en stor utmaning. Hur stå emot frestelsen att beställa en av varje? Det skulle vara vettigare att först vänta och se vad som kommer upp i den stora trädgården. Det gamla paret som sålde torpet till oss berättade att trädgården är full av gamla perenner som riddarsporre (Aconitum), gråmalva (Lavatera thuringiaca), bondpion (Paeonia officinalis), gulplister (Lamiastrum galeobdolon), brinnande kärlek eller studentnejlika (Lychnis chalcedonica), stormhatt (Aconitum napellus L.) och jättevallmo (Papaver pseudoorientale). Men en perenn som uppenbarligen saknas är min favorit, rudbeckian (Rudbeckia laciniata). Rudbeckian, som också heter gullboll, är vacker i trädgården och kan med fördel användas som snittblomma. Jag tror att jag kan få min rudbeckia från en bekant i Östra Nyland.
Nåja, det finns nog många andra växter som jag vill ha också. T.ex. var det kärlek vid första ögonkastet då jag för något år sen för första gången stötte på jätteverbenan (Verbena boniariensis) i Bergianska trädgården i Stockholm. Och i det här skedet är det lätt att inte ens ägna en tanke på livets realiteter som heter rensa ogräs, vattna och vitsvanshjort, som alla på sitt eget lilla vis låter en förstå att man borde nöja sig med mindre.
Om det förresten är nån som känner en duktig träddoktor (SAOL känner inte till benämningen arborist!) så berätta för mig! Vi har nämligen två gamla askar (Fraxinus excelsior) som behöver tillsyn. Ja, det finns några andra lövträd också som verkar lite murkna, men jag har inte så här utanför växtperioden lyckats identifiera dom ännu.
25.12.06
Övningsboende
Julvistelsen på torpet innehöll mycket nytt. Vi övernattade för första gången på torpet, eldade i sovrummen för första gången, badade bastu för första gången och lagade mat på eldspisen i storstugan för första gången. Utöver julfirande blev det alltså lite mer övningsboende och inlärning än vad vi hade räknat med.
Vi återvände till stan alldeles nyss med lite mer röklukt i kläderna än vad vi tänkt oss. Det här med att elda i spisar som stått kalla i flera månader var inte det lättaste, men vi kan det nu. Speciellt bastuns "Aitokiuas" var lite svårare än vi tänkt. Vi hade öppnat spjällen, men ugnens specialkonstruktion förstod vi oss inte rikgtigt på. Följdaktligen kunde vi ha haft åtminstone lättrökt skinka till julmiddagen om vi haft lust. Inte förstod vi heller att bastun blir het först efter att man slutat elda, stängt en lucka och öppnat en annan. Till bastun gick vi sen längs en av marschaller upplyst stig, badet var ljuvt och jag som inte tycker om öl beslöt att fira med en Lapin Kulta efter bastun.
Det blev många nya intryck och jag delar med mig av dessa genom en tio-i-topp-lista:
1. Julgran från egen skog (se bilden)
2. Att vakna av att det är så tyst inne i torpet och utanför
3. Julnattens klara stjärnhimmel
4. Doften av granbarr inomhus
5. Matlagning på vedspis
6. Första övernattningen och lyckokänslan enbart husägare kan känna
7. Superbra bastu (nu då vi vet hur den fungerar!)
8. Snäll julgubbe
9. Trygghetskänslan som torpets hederligt härliga feng-shui inger
10. Överraskande naturobservationer
Men allt som allt var den här julen just så fin som man kunde ha hoppats. Vi hade tänkt vara ute i skogen då julfriden utlystes i Åbo, men istället satt vi i bilen på väg hem från Siwa-butiken i Fiskars. Julfriden kom till oss via bilradion. Och igen senare då vi vid midnatt stod med krökt nacke och stirrade på miljontals tindrande stjärnor ovanför oss.
Vi återvände till stan alldeles nyss med lite mer röklukt i kläderna än vad vi tänkt oss. Det här med att elda i spisar som stått kalla i flera månader var inte det lättaste, men vi kan det nu. Speciellt bastuns "Aitokiuas" var lite svårare än vi tänkt. Vi hade öppnat spjällen, men ugnens specialkonstruktion förstod vi oss inte rikgtigt på. Följdaktligen kunde vi ha haft åtminstone lättrökt skinka till julmiddagen om vi haft lust. Inte förstod vi heller att bastun blir het först efter att man slutat elda, stängt en lucka och öppnat en annan. Till bastun gick vi sen längs en av marschaller upplyst stig, badet var ljuvt och jag som inte tycker om öl beslöt att fira med en Lapin Kulta efter bastun.
Det blev många nya intryck och jag delar med mig av dessa genom en tio-i-topp-lista:
1. Julgran från egen skog (se bilden)
2. Att vakna av att det är så tyst inne i torpet och utanför
3. Julnattens klara stjärnhimmel
4. Doften av granbarr inomhus
5. Matlagning på vedspis
6. Första övernattningen och lyckokänslan enbart husägare kan känna
7. Superbra bastu (nu då vi vet hur den fungerar!)
8. Snäll julgubbe
9. Trygghetskänslan som torpets hederligt härliga feng-shui inger
10. Överraskande naturobservationer
Men allt som allt var den här julen just så fin som man kunde ha hoppats. Vi hade tänkt vara ute i skogen då julfriden utlystes i Åbo, men istället satt vi i bilen på väg hem från Siwa-butiken i Fiskars. Julfriden kom till oss via bilradion. Och igen senare då vi vid midnatt stod med krökt nacke och stirrade på miljontals tindrande stjärnor ovanför oss.
22.12.06
Julfrid i torpet
Äntligen är alla arbetsuppgifter, julbesök och övriga plikter undanstökade. Vi åker om en alldeles liten stund ut till landet, där allt står färdigt inför vårt julfirande. Samtidigt som man i Åbo utlyser julfriden kommer vi att ta en promenad i skogen och önska en fridfull julhelg till alla älgar, vitsvanshjortar, grävlingar och korpar. Och under julen kommer jag att göra mitt bästa för att uppfylla det valspråk som vi valt för torpet och denna blogg - Pax et Plenus. Det önskar jag för alla och en var.
Njut av julen!
Njut av julen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)