Det luktar spunk och smakar värre

Vet du vad kungsängslilja, kejsarkrona och allium har gemensamt, förutom att de alla är lökväxter som blommar om våren? Jo, de luktar så illa att både sork och rådjur skyr dem som pesten. Det räcker som argument för min sambo, som igår köpte ett representativt urval av dessa lökar.

Kalkonuppskärningen vid frukostbordet gav mig en aha-upplevelse. Jag har nu en liten avlägsen aning om hur det känns för en liten oskyldig sork som någongång i tidernas begynnelse av misstag huggit sina hungriga tänder i en alliumlök. Och jag är helt säker på att sorkarna lärde sig mycket snabbt att hålla sig borta. Ja faktiskt måste avskyn ha impregnerat sorkens gener redan i miljontals år. Kalkonuppskärningen på mitt Kalasbröd hade nämligen aromen av allium och kejsarkrona. Sambon lovar att lökarna försvinner ur kylen senast imorgon, vilket betyder att jag äter havregrynsgröt till frukost. Utan mjölk.

Årstidsväxlingar

Jag känner det i luften. Ljuset är annorlunda och solen orkar inte värma på samma sätt som bara för en månad sen. Taklöken som jag planterade då fåglarna ännu sjöng som intensivast har nästan försvunnit under täcket av torra björklöv, som även ligger över gräsmattan. Om morgonen ligger daggen kvar längre än jag vant mig vid och varje kväll tycks dimman krypa fram över hygget österom torpet lite tidigare. Tranorna, som hela sommaren trivts på åkern intill har försvunnit och då vi åkte iväg mot stan i går kväll såg vi flera tranplogar dra söderut. Hösten är snart här.

Det känns lite vemodigt. Men jag älskar årstiderna. Eller kanske ännu mer den ständiga övergången från årstid till nästa. Den sker dessutom ganska gradvis, vilket betyder att en aning sensommar försöker senarelägga sin avfärd. Och vi avnjuter frukterna av sommarens mödor.

Från grönsakslandet fick vi nog ingen stor skörd, men det vi fick var gott. Alltså känner vi oss uppmuntrade att nästa vår bredda på sortimentet. Ja, hela grönsakslandet kommer nog att utvidgas - i år blev det inte av eftersom det var så mycket annat vi måste och ville hinna med. Men jag har faktiskt redan byggt en drivbänk för nästa år, den väntar i vedboden.

Däremot belönar rabatterna oss betydligt rikligare. Vi har jättefina dahlior, tobaksblommor och krassar. Klockrankan som min sambo tagit så väl hand om är den finaste jag någonsin sett. Och inför nästa vår har vi redan 200 narcisslökar som väntar på att planteras.



Samtidigt är jag full av förväntan. Jag ser framemot soliga söndagar med hög himmel i september och oktober då vi krattar oss varma och äter sopplunch. Och att promenera till bastun längs stigen som är upplyst av endast stjärnorna. Och när vi kommer så långt ser jag tillbaka på vår första sommar på torpet och känner mig lycklig. Och ser framemot följande årstid.

Citymyggor

På hela sommaren har jag inte - vad jag kan komma ihåg - haft ett enda myggbett. Och helt säkert har jag aldrig blivit biten medan jag sov inne i torpet. Annat är det i stan.

Jag räknar till 9 myggbett. Vi sover med sovrumsfönstret stängt och jag misstänker att dessa små hungriga monster når vårt sovrum via badrummet. Vanliga myggbett brukar inte irritera mig, men dess förvandlas på nolltid till stora bölder som alla dessutom kliar alldeles kolossalt mycket.

Utan ett ögonblicks tvekan skulla jag byta dessa tysta i natten attackerande helikoptermyggor mot vanliga hederliga skogsmyggor. Jag menar, visst är det oschysst att mitt i natten smyga sig in i andras sovrum och gå till attack mot inget ont anande skattebetalare. Istället för gerillakrigföring ska myggor högljutt anmäla sin ankomst och helst surra omkring i åtminstone fyra minuter innan de landar och installerar sina giriga sugrör.

Tillbaka till vardagen

Jag sitter här och begrundar rubriken på mitt förra inlägg, sommaren är här! Visst, den är här, men det känns annorlunda att njuta av den instängd på kontoret. Min semester är med andra ord över och saltgruvans klocka klämtade första gången i morse. Nåja, efter den bästa semestern och kanske den mest tillfredsställande sommartillvaron någonsin var det med lätta steg jag promenerade till jobbet i morse.

Att sommaren var så lyckad bevisar något jag sagt tidigare. Nämligen det att man inte behöver åka till fjärran exotiska stränder eller trekka i Himalayas för att uppleva något speciellt.

Jag har svårt att sammanfatta alla intryck från sommaren (som dessutom fortsätter) i ett enda inlägg. Men en lista över de upplevelser med anknytning till torpet som betytt mycket för mig kan jag alltid åstadkomma. Den kunde se ut så här:

1. Tiden
Att helt och hållet själv förfoga över sin tid är oerhört lyxigt. Flera gånger (dock inte oavbrutet) i sommar upplevde jag att jag hade full kontroll och kunde göra precis vad jag ville med min tid. Min bedömning är att torpet med dess lugna tempo gjorde det här möjligt. Visst, det finns hela tiden hundra och två saker som borde göras, men det uppstår ingen skandal om man låter bli eller skjuter upp det till följande dag.

2. Hemmet
Torpet var ännu i våras bara en fritidsbostad, men nu i sommar har den blivit ett hem. Det som behövdes var tid att vistas på torpet. Den tiden har gett en bättre känsla av hur vi vill ha det, såväl inomhus som utomhus. Även vännerna som gästat oss på torpet gör det till ett hem, exempelvis då vännerna är med och firar viktiga bemärkelsedagar på torpet.

3. Ljuset
Jag märker att jag hela sommaren har fascinerats av hur ljuset lever i rummen och runt huset, hur skuggorna dansar i trädgården och hur solens strålar faller på huset och silas av träden. På grund av tomtens geografi är det bara ett visst ställe som välsignas av den sena kvällssolen. Just på det stället kommer jag att bygga ett lusthus. Eftersom man inte kan få allt på en gång så sitter jag och drömmer om att bygga lusthuset det året jag fyller 40. Med andra ord ryms lusthuset just och just med i den första femårsplanen.

4. Naturens under
Då vi lämnade bud på torpet var vi med min sambo lika övertygade om att torpet var rätt för oss. Då såg jag närmast huset. Men i sommar har en liten trädgårdsmästare och naturväktare spirat i mig. Både till min egen och andras förvåning. Jag har anlagt två rabatter. Båda kommer att utvidgas i nästa år. Trädgården är som vackrast i solnedgången och strax därefter. Men det bästa är att upptäcka nya växter och djur som lever och bor i vår trädgård. Förra veckan upptäckte vi små spindlar som bodde i min blå-vit-gula rabatt. Spindlarna var helvita och hade bosatt sig i rabattens vita blommor. Perfekt kamouflage. Och skogsödlan (som alltså ser ut som en orm, men inte är det) får leva. Den har sin plats i trädgården.

5. Läget
Amerikanska fastighetsmäklare har ett välkänt mantra som lyder Location, Location, Location. Jag tror att vi med tanke på torpets läge gjort ett utmärkt val. I ändan av en byväg har vi inga grannar rakt in på oss och ingen förbitrafik. Intill oss har vi utmärkta svamp och bärskogar och vi är tillräckligt långt borta från tätorter för att skogens djur ska våga bo och leva nära oss (det har i och för sig vissa nackdelar också, men med dem kan vi leva). Dessutom ligger torpet mycket nära olika möjligheter till olika slag av divertissemang såsom Billnäs bruk med sin antikmässa och Byggnadsapotek samt Fiskars med sina sommarutställningar, loppmarknader, restauranger och världens nästbästa kanelbullar (dom bästa serveras på Tölö torg). Avståndet till plagen i Hangö och torget i Ekenäs är överkomligt.

Er som har orkat läsa så här långt belönar jag med en liten bild på torpets "salong". Det här rummet hade de tidigare ägarna som master bedroom, men vi har det som sitthörna och gästrum. Det känns rättare så.



Trots att semestern är slut fortsätter säsongen och vi kommer att vara ute på torpet all ledig tid. Mest blir det väl veckoslut, men även övernattningar mitt i veckan.

Summary in English: This summer proves that one does not have to travel to faraway shores or go trekking in the Himalayas in order to experience something special. The low impact adventures in and around our country house have been extraordinary, in many ways fulfilling and gratifying. I've listed 5 things about the country house (in no particular order) that are important to me.

Sommaren är här!

Just nu känns det som om jag ännu har en möjlighet att ta igen allt det njutande av sol och värme som hittills i sommar varit svårt. Jag kommer att vara här ute på torpet hela veckan. På programmet finns gäster, lite till ved som ska klabbas (och som aldrig tar slut) samt ett större projekt, som kommer att ha stor betydelse för hur landskapet runt torpet och svår trädgård möts. Men mer om det senare.

Verbet är frusta

Jag har nu utanför bloggen fått respons på mitt tidigare inlägg. Älgen frustar. Och det lär dom ska göra så här års eftersom dom är brunstiga. Det var med andra ord första och sista gången jag härmar älgens brölande. Jag vill inte har en älg med parningsdriften som intensivast på min gård. Om inte annat så vill jag inte se en av de gropar dom uppenbarligen "gräver" som en del av parningsritualen mitt i min gräsmatta.

Och om jag i mitt senaste inlägg klagar över bristen på myggor och andra småkryp i den ändan av näringskedjan så kompenseras detta med råge av att älgflugorna har kläckts. Hädanefter kommer jag att helt tyst knäppa mina händer och tacka för frånvaron av myggor. Att högt och offentligt himla sig över saken leder bara till att en annan plåga fyller tomrummet.

Luckor i näringskedjan?

Jag var ute på gården någon gång vid elvatiden och dröjde kvar en lång stund för att njuta av den varma tysta natten. Det var en hel del fladdermöss i luften, men annars var det tyst och stilla. På avstånd hördes en älg grymta (eller gläfsa, skälla, vet inte riktigt vilket verb jag ska använda) och jag började härma ljudet. Turvis grymtade vi i natten och varje gång älgen gjorde det kom den närmare. Till slut var den någonstans bland slyet i gläntan österom torpet. Då beslöt jag att inte svara längre för jag tyckte att den var tillräckligt nära.

Då jag vände mig om och började gå mot huset insåg jag att någon annan än älgen trodde sig ha hört en annan älg. En hjort skuttade nämligen lika snabbt till skogs som mitt hjärta tog ett skutt upp i halsgropen. Jag hade inte väntat mig att någon skulle smyga upp bakom mig som hjorten gjort och hjorten hade tydligen inte fäst stor uppmärksamhet vid det ofarliga ljud som den hör i skogen varje kväll.

Nåja, min adrenalinkick gick över så småningom. Och jag misstänker att den hjorten i fortsättningen förhåller sig misstänksamt till älggrymtar.

Väl inne slog det mig att vi inte har haft en enda mygga på torpet på flera veckor. Det känns otroligt att inga myggor pinade mig trots att jag stod helt stilla på gården i åtminstone en kvart. Och inte var det mitt grymtande som skrämde bort myggorna, utan jag tror att dom helt enkelt inte har kläckts. Trots att sommaren har varit blöt. Och nu när jag tänker efter så har vi inte haft några myggor i bastun heller - i motsats till försommaren då vi fick hålla dörren stängd hela tiden.

Egentligen saknar jag väl inte myggorna, men jag undrar vad våra fladdermöss ska leva på. Och hur går det för alla fåglar och andra djur som högre upp i näringskedjan räknar med sin dagliga mygga? Apropås näringskedjan så hörde jag att alla humlor och bin har dött i någon sjukdom. Äter fåglar humlor och bin? Jag har inget svar på dessa frågor, men jag kommer att denna helg utnyttja tillfället och njuta av den varma augustinatten, betrakta fladdermössen som far fram över huvudet och kanske fortsätta min dialog med den grymtande älgen.

Till skogs, gott folk!

Jag hoppas att min uppmaning tas på allvar. Det lönar sig. Min gissning är att vi är ganska många som hade sett solen lite oftare den här sommaren. Lyckligtvis för det fuktiga vädret med sig mycket gott också. Jag älskar kantareller. Dom lyser som små solar mot mig då jag stöter på dem i skogen. Det här är söndagens skörd.



Och det här hittade jag i morse.



Jag tajmade min skogsvandring och mellan klockan 9:07 och 9:37 hittade jag så här många kantareller - klockan började ticka då jag lämnade gräsmattan och slutade då jag åter klev in där gräsklipparen far fram med jämna mellanrum. Dom flesta kantarellerna hittade jag dessutom mindre än 250 meter från torpet. Det räckte bra till en svampsås för fyra vid lunchen idag. I skogen observerade jag också ett helt bestånd med "champinjoner" lika lila som blåbärsmjölk. Jag önskar jag hade haft en kamera och kunnat skicka fotot till naturväktarna.

Nu vet jag inte hur länge kantarellsäsongen varar, men så mycket kan jag om svampar att jag är helt säker på att vi kommer att få massor av trattkantareller i höst. Och i glad väntan på dessa kan vi plocka lingon. Jag tippar nämligen att vi åtminstone i environgerna runt vårt torp kommer att få en storskörd.



Så jag upprepar min uppmaning: Gå ut i skogen och ta för er av sommarens delikatesser. Och njut!

PS. Min bror påminde mig om att jag visst har simmat i en älv tidigare, nämligen i Kymmene älv nån gång som barn. Själv minns jag bara mörkt strömmande vatten och tvivlar på att jag skulle ha simmat.

Inspiration Uleåborg

Resor hör till sommaren. För oss är varken exotiska stränder eller hippa metropoler något självändamål. Den gångna veckans resmål Uleåborg ter sig i mångas ögon säkert småtråkigt. Uleåborg är kanske inte världens trendigaste resmål, men säkert en av Finlands trevligaste städer.

Vad finns då att se och göra och uppleva i 400+ åriga Uleåborg? Jag listar här fem favoriter.
1. Stadsbiblioteket - ett bibliotek att trivas i, just så bra som många helsingforsare drömmer om. I närheten av biblioteket finns dessutom stans urtrevliga torg, saluhall och små sjöbodar med allhanda hantverkare.
2. Galleria Harmaja - ett av Finlands bästa konstgallerier. http://www.galleriaharmaja.fi/
3. Strandparken Hupisaaret vid Ule älv. Hupisaaret är en av de mångsidigaste och vackraste parkerna i Finland. Parken är egentligen flera små öar i deltat av Ule älv med ett eget mikroklimat. Där finns allt från välmanikyrerade planteringar och en liten vinterträdgård till lundaktig växtlighet omgiven av ivrigt porlande bäckar. I parken kan man se den ytterst ovanliga rödlövade björken. Den har kommit till genom ett genfel i naturen, men efter att den upptäcktes har en komersiell variant tagits fram av universitetsträdgården i Uleåborg - som också är värt ett besök.
4. Ule älv är i sig en sevärdhet. Jag älskar omgivningen runt kraftverket Merikoski och den konstgjorda ön Koskikeskus med sin stadsplan av Alvar Aalto. Älven har ett otroligt stort rekreationsvärde för uleåborgarna. Själv simmade jag nu för första gången i mitt liv i en av Finlands stora älvar. Men före det plåtades dessa somriga bilder på bryggan för mattvättare intill simstranden.



Och sist, men inte minst:
5. Naturen. Naturen upp i norra österbotten är speciell. Den blå himmeln är intensiv, skogarna är stora och havet nära. På några dagar såg vi fler olika fjärilar än vi sett på hela sommaren här i södra Finland. Det kanske är säkert en tillfällighet, men ändå. De här 2 bilderna togs ett stycke upp längs älven från centrum av staden.





Men alla äventyr tar slut nån gång. Vi är nu på väg ut till torpet för att ta itu med gräset som växt sig långt efter en vecka av fukt och värme. På vägen hem skisserade jag upp ett storprojekt som kan inledas kanske redan i höst, men mer om det senare.

Trädgårdsfest

Sommarens vackraste dag och en prunkande trädgård var som kuliss för en trädgårdsfest nästan perfekt. Samtidigt var det lätt att konstatera att torpet är till sin fördel med 15 nära vänner bänkade runt matbordet under linden.



Jag har varit upprymd av sommarens härlighet i en hel vecka nu. Fåglarna som i våras höll konsert i skogen har tystnat, kanske för att ge en mera framträdande roll för allt som blommar. Buketten ovan är gjord på vilda blommor som växer i dikesrenarna och ängarna nära torpet. I vår egen trädgård blommar malvan och studentnejlikan som vackrast just nu, men jag nämns inte plocka dem. Också dahliorna är som finast just nu och även om den tål att plockas låter jag den hellre sitta kvar på sin kvist i rabatten.

Med sommarfirande och semester i zenit känns det en aning vemodigt att observera och tolka tecken på årstidernas ständiga växlingar. Mörkare kvällar, säden som mognar på fältet utanför torpet, daggen som dröjer kvar i gräset lite längre varje morgon och kantarellerna som haft huvudrollen redan vid två måltider skvallrar om hur vi går mot en ny årstid.

Samtidigt som jag firar den bästa sommaren någonsin känner jag mig ödmjuk då jag räknar alla välsignelser som mig har unnats.

Ankeborgs filialbibliotek

Jag har nu kommit så lång med mitt evighetsprojekt på vinden att jag äntligen har organiserat all lektyr med anknytning till Ankeborg i skåp och lådor.



Dottern till de förra ägarna av torpet prenumererade uppenbarligen på Aku Ankka under hela 1970-talet. Dessutom fick hon Kalle Anka under ett helt år (1972) - årgången finns bevarad hos oss på vinden med alla Akuankkor.

Redan då vi för första gången besökte torpet med mäklaren som sålde det upptäckte vi Disney-skatten. Men det var egentligen först igår som jag hann ta itu med litteraturen som staplats längs en vägg. Stapeln innehöll det du ser på fotot ovan. Böckerna ligger i buntar på 2-3 och finns i två lådor. Dessutom fyller Aku Ankkorna ett helt skåp.

Vi har med andra ord något att se framemot om sommaren fortsätter lika regnig som hittills.

Tvättmaskinen gav upp kontraktet

Vi är hemma i stan för ett par dar just nu för att sköta olika ärenden, varav ett är att tvätta kläder. För det mesta tvättar jag då jag/vi hinner. Men då jag för en gångs skull behöver få något tvättat inom utsatt tid så börjar maskinen strula. Typiskt.

Nåja, min tvättmaskin har jag haft snart i 10 år, jag köpte den på Markan talo i Vanda då jag återvände till Finland efter studierna i USA. Hushållsmaskiner förväntas säkert inte leva mycket längre än 10 år nuförtiden, eller hur. Annat är det på Kuba där man fortfarande använder kylskåp som importerades från Amerika före Castro kom till makten. Jag tror att vi åker iväg och shoppar vitvaror imorgon för jag har förstått att det är jobbigt att försöka få något reparerat.

Hur är det, visst kan man nuförtiden pracka den gamla maskinen på affären som säljer den nya? Jag hoppas det eftersom jag inte tål att se gamla hushållsmaskiner som blir kvar och dräller i nåt förråd.

Grävling med hemmorojder?

Jag har ytterst sällan svårt att trivas med tillvaron. För det mesta trivs jag utmärkt. Det betyder kanske att jag i praktiken har lätt för att anpassa mig. Men det finns undantag.

Ett undantag är många på varandra följande regniga dagar på landet. Om jag sitter länge instängd på torpet medan monsunen härjar på utanför får jag fnatt.

Kanske har jag ADHD, men det är bara så länge jag orkar sitta och stirra i brasan, läsa Homan-deckare och upptäcka nya prylar på vinden.

Det värsta är att monsunen sköljer över Nyland nästan jämt, men ändå ojämnt och oregelbundet. I Indien förstår monsunen ändå att infinna sig vid samma tidpunkt på dagen och räcka sådär ganska förutsägbart länge. Annat är det på den nyländska landsbygden där träden igårkväll dröp av pyttsemå vattendroppar. Ja, hela naturen var mättad av vatten. Och mitt arbete på gården är ogjort.

Men för att det här inte ska bli en alltför hopplös diatrib så kan jag rapportera säsongens första skörd av kantareller. Det fanns just tillräckligt för att räcka till en svampsås för två. Men vi lät kantarellerna växa, till helgen har vi en större skörd att vänta.



Om nu inte nån hungrig ännu en gång farit fram och tuggat i sig vår skörd. För så har det gått med krusbären. Nån liten jäkel har ätit varje litet omoget och surt krusbär. Hoppas han får magont och hemmorojder. Det värsta är nu inte att han (jag tror det är en grävlingsgubbe) äter upp våra krusbär, utan att han har mage att göra så utan att visa sig för oss. De tidigare ägarna påstod att man ofta ser honom i skymningen, men jag har många kvällar bänkat mig så att jag ska få syn på honom. Och då jag vaknar om natten brukar jag smyga fram till fönstret och kika ut. Men han kommer och går och förblir osynlig. Frustrerande.

Jag sitter och funderar på att ringa till naturväktarna. I hela mitt liv har jag trott att tranorna föredrar att leva vid vattendrag och insjöar. Vid torpet har vi ett par som spatserar i byns åkrar mest hela dagarna. Igår hörde jag transkrik bakom bastun och smög mig dit för att se om jag skulle få ett foto. Det fick jag inte (mest på grund av avståndet och kamerans tekniska begränsningar), men jag stod länge och tittade på tranorna som spankulerade fram och tillbaka på en liten bergsknall mitt i den kalhuggna gläntan. Och med jämna mellanrum skrek dom till.

"That stone area"

Jag fick ett mejl häromdan där en amerikasläkting frågar vad jag egentligen sysslar med i "that stone area". Stenpartiet, som jag alltså har skrivit om några gånger tidigare, har den här veckan tagit form. Det har varit en het sommarvecka att syssla med rabattanläggning, men med blod (som för det mesta hamnat i magarna på ilskna bromsar), svett och tårna djupt i sanden har jag kommit ganska långt. Nu får jag pusta ut och hoppas att stenpartiväxterna rotar sig. Jag har blandat ner mull i den sandiga jorden för att den ska hålla lite fukt. Faktiskt är det jorden mycket sandigare än den ser ut på bilderna. (Anyway, stenparti is the same as a rock garden)



Och ett foto till


Och ännu ett


Vi var på besök hos en god vän i Hangö igår. Han hade minimerat arbetet med att klippa, rensa och peta bort ogräs genom att på ett större område lägga ner kullerstenar. Det var jättefint. Nu är jag inspirerad och har bestämt att några väldigt torra områden invid husväggen ska få likadan stenläggning. Det blir ett himla jobb. Och det blir knappast av i sommar. Men om nån kommer på visit så välkomnas vackert rundade stenar. Dessa kommer att läggas på hög tills vi kommer igång med kullerstenläggningen. Eventuellt hittar vi också en plats för den i stenpartiet.

Dessutom är sommaren så kort att jag måste komma ihåg att stanna upp och njuta av den! Gör du likadant!

Stora och små djur

Tisdagen kändes nästan speciell, så många olika djur bongade vi den dagen. Först såg vi två stora tranor i rypsåkern, som flög iväg över vägen ett tiotal meter ifrån oss. Sen var det en hjort, en älg, en katt och då vi kom från bastun såg vi ett litet lurvigt djur som vi tror var en mårdhund. Här syns älgen, i gläntan ca 100 plus meter från vårt sovrumsfönster. (Här bör jag påpeka att gläntan ej längre är på vår tomt, för om den var hade vi röjt lite bättre...)



Dessutom ids jag inte ens nämna alla otalig småkryp som kryllar omkring på gården. Redan den här blomman står lunchvärd för tre olika på en gång:

Bilder berättar

Då semestern började lämnade jag communicatorn på hyllan, avbröt prenumerationen på husis och bestämde att jag inte ska sitta framför tv:n eller datorn mer än nödvändigt. Det betyder också att jag inte kommer att uppdatera min blogg varje dag trots att jag nu har mera tid. Därför blir det två inlägg samma dag.

Blomsterprakten från våra jättevallmon upplevde vi aldrig eftersom vi inte förstod att vattna dem. Däremot blommar den här pionen som vackrast just nu. Det är roligt att sitta och stirra på alla myror som huserar mellan kronbladen.



Men jag har faktiskt gjort annat också än suttit och följt med myrorna. Med mera tid att förfoga fritt över kände jag hur inspirationen sköljde över mig i måndags och tog itu med att bygga ett stenparti. På tomten har vi egentligen bara en riktigt liten bergsknall, som rymmer endast en begränsad mängd taklök. Därför började jag gräva bort jorden som med åren täckt in bergsknallen. Det ska bli mera taklök, kärleksört invid gräsmattan och kanske nån torrtålig nejlika. Det som jag nu ska försöka vaska fram är några vackra och riktigt stora stenar. Är det nån som vet var man får tag på såna?



Det är tungt att röja gräsmatta och anlägga rabatter. Därför är det min rygg som har varit mest tacksam över det regniga vädret den här veckan. Just nu dryper trädgården av vatten.



Här syns trädgården från trappan:



Och om regnet fortsätter så kommer jag att börja renovera det här skåpet, som en gång stått i min farmors kök. Jag kommer ihåg hur jag en gång inte nådde upp till hyllan och något godis som min famo hade ställt utan räckhåll från en liten gottgris.

Jag skulle bara...

Om du är trädgårdsmänniska kan du relatera till följande: man går ut i trädgården för att vattna en nyplanterad perenn och fem timmar senare är man fortfarande ute i trädgården och arbetar för fullt. Det som börjar med "jag skulle bara..." fortsätter med att man vänder komposten, krattar gången, flyttar en buske till en mera fördelaktig plats, kapar några grenar från björken mitt på gården och klipper meterhögt gräs som skymmer irisarna nere vid bäcken...

I en trädgårdsbok som jag har kallas det här flow. Eller flyt på svenska.

Min semester började för en vecka sen och jag har varit ute i trädgården sen dess. Då det regnade gick jag omkring och klippte av lupinernas fröhus så att dom inte självsår. Det kan hända att det är dött försök, men jag ser gärna att dom inte erövrar mer rum i trädgården än dom redan har.

Men tillbaka till flow. Jag är helt säker på att det sker en fysiologisk och mätbar förändring i hjärnan då man kommer ut i trädgården och sticker fingrarna i jorden. Det är beroendeframkallande. Man kan inte slita sig från trädgårdsgörat, utan fortsätter att rensa, ansa och plocka kronblad trots att ryggen har protesterat redan länge. Personligen tycker jag den här årstiden bäst om ljuset i trädgården mellan klockan 19 och 22.

Och vet du vad som är det absolut bästa med fenomenet flow? Jo, det att man kan hålla på precis hur länge som helst för med en trädgård på över en hektar tar görat aldrig slut. Härligt!

Med kurs mot sommaräventyr

I dessa minuter inleder jag min semester officiellt, men lämnade arbetsplatsen ren för en timme sen. Framför mig har jag veckor av sommaräventyr, långsamma eftermiddagar med en bra bok i hängmattan, promenader på stranden, vänner på besök hos oss på torpet och vi på besök hos vänner på deras sommarnöjen.

Men först blir det ett veckoslut med nu redan traditionella midsommarritualer. Det är något smått hedniskt att fira midnattssolen och den ljusa årstidens zenit. Njut av midsommarbrasan, nypotatis och jordgubbar, ett svalkande glas vitvin och framförallt av bastu och nakenbad!

Blogginlägg för en vidare publik

Det här inlägget skriver jag på engelska för att mina läsare ute i stora världen bättre ska hänga med i verserna:

We had a busy weekend. A week ago I started washing rugs, and I continued doing this both Saturday and Sunday. Our attic had a considerable pile of old rugs, several of which after a thorough lathering qualify for my seal of approval. Although, I have to admit that the big, heavy ones in dark brown and orange have been passed on to charity. I was surprised that they didn't try to charge me anything for bringing them in. In other words, they were ugly. These ones a nicer:



We had +30 degrees Celsius in the shade yesterday. It was so hot that I didn't feel bad at all about working on some things inside the house. Mostly, we're trying to get the house ready before our summer holiday. These pictures show some details inside. For instance, our new table and chairs. The seats are being upholstered and should be done next week. I'll post another picture of the chairs when they're done. Anyway, I prefer old furniture to new, but we made an exception with the table and chairs. Mostly because it is difficult to find a decent sized table that is old. And buying new was cheaper than spending on antique gustavian chairs. I painted the chairs and the frame of the table with a light grey linseed (oil) paint. The top is waxed twice. It turned out nice and the wax brings out the redness of the wood (Alnus glutinosa).



We haven't heated the stove for about a month now. I think it was mid-May when we last had a fire going, and that was mostly to dry up the room when it felt damp after heavy rains. This is a pic of the big stove.



And here's a closeup from the kitchen window. We have at least 20 different kinds of geraniums. Some specially ordered from abroad. Still, the simplest and most traditional ones are my favorites, such as this one.



We missed the poppies. They roof of the house comes out so far that rain water does not reach the ground in which they grow. We failed to realize this in time to water them. The poppies suffered greatly from the sunny heat wave of the past week. Shame. Still, there are other joys in our garden. Have a good week!

Stulna skott växer bäst

Varje gång vi åker hem från torpet känns följande weekend mycket fjärran. Pinan är lika stor som den är för barn som väntar på julgubben. Den är en evighet av vardagar som stör tillvaron mellan veckosluten. Speciellt stark är känslan just nu då naturen håller på och exploderar i blom. Jag medger att jag är lite rädd för att missa något. Just nu är jag till exempel rädd för att missa våra jättevallmon då de är som vackrast.

Våra urbana kvällspromenader för oss ganska ofta till en eller annan park. Ibland är det någon speciellt fin plantering som gäller. Men för det mesta är det roligt att gå dit näsan pekar och upptäcka nytt. Idag var det främst några sköna stenpartier som gjorde ett djupt intryck. Så djupt att jag lät mig frestas till att socialisera två små skott. Jag lovar att ge dem ett gott hem, så berätta inte!