Tillbaka till vardagen

Jag sitter här och begrundar rubriken på mitt förra inlägg, sommaren är här! Visst, den är här, men det känns annorlunda att njuta av den instängd på kontoret. Min semester är med andra ord över och saltgruvans klocka klämtade första gången i morse. Nåja, efter den bästa semestern och kanske den mest tillfredsställande sommartillvaron någonsin var det med lätta steg jag promenerade till jobbet i morse.

Att sommaren var så lyckad bevisar något jag sagt tidigare. Nämligen det att man inte behöver åka till fjärran exotiska stränder eller trekka i Himalayas för att uppleva något speciellt.

Jag har svårt att sammanfatta alla intryck från sommaren (som dessutom fortsätter) i ett enda inlägg. Men en lista över de upplevelser med anknytning till torpet som betytt mycket för mig kan jag alltid åstadkomma. Den kunde se ut så här:

1. Tiden
Att helt och hållet själv förfoga över sin tid är oerhört lyxigt. Flera gånger (dock inte oavbrutet) i sommar upplevde jag att jag hade full kontroll och kunde göra precis vad jag ville med min tid. Min bedömning är att torpet med dess lugna tempo gjorde det här möjligt. Visst, det finns hela tiden hundra och två saker som borde göras, men det uppstår ingen skandal om man låter bli eller skjuter upp det till följande dag.

2. Hemmet
Torpet var ännu i våras bara en fritidsbostad, men nu i sommar har den blivit ett hem. Det som behövdes var tid att vistas på torpet. Den tiden har gett en bättre känsla av hur vi vill ha det, såväl inomhus som utomhus. Även vännerna som gästat oss på torpet gör det till ett hem, exempelvis då vännerna är med och firar viktiga bemärkelsedagar på torpet.

3. Ljuset
Jag märker att jag hela sommaren har fascinerats av hur ljuset lever i rummen och runt huset, hur skuggorna dansar i trädgården och hur solens strålar faller på huset och silas av träden. På grund av tomtens geografi är det bara ett visst ställe som välsignas av den sena kvällssolen. Just på det stället kommer jag att bygga ett lusthus. Eftersom man inte kan få allt på en gång så sitter jag och drömmer om att bygga lusthuset det året jag fyller 40. Med andra ord ryms lusthuset just och just med i den första femårsplanen.

4. Naturens under
Då vi lämnade bud på torpet var vi med min sambo lika övertygade om att torpet var rätt för oss. Då såg jag närmast huset. Men i sommar har en liten trädgårdsmästare och naturväktare spirat i mig. Både till min egen och andras förvåning. Jag har anlagt två rabatter. Båda kommer att utvidgas i nästa år. Trädgården är som vackrast i solnedgången och strax därefter. Men det bästa är att upptäcka nya växter och djur som lever och bor i vår trädgård. Förra veckan upptäckte vi små spindlar som bodde i min blå-vit-gula rabatt. Spindlarna var helvita och hade bosatt sig i rabattens vita blommor. Perfekt kamouflage. Och skogsödlan (som alltså ser ut som en orm, men inte är det) får leva. Den har sin plats i trädgården.

5. Läget
Amerikanska fastighetsmäklare har ett välkänt mantra som lyder Location, Location, Location. Jag tror att vi med tanke på torpets läge gjort ett utmärkt val. I ändan av en byväg har vi inga grannar rakt in på oss och ingen förbitrafik. Intill oss har vi utmärkta svamp och bärskogar och vi är tillräckligt långt borta från tätorter för att skogens djur ska våga bo och leva nära oss (det har i och för sig vissa nackdelar också, men med dem kan vi leva). Dessutom ligger torpet mycket nära olika möjligheter till olika slag av divertissemang såsom Billnäs bruk med sin antikmässa och Byggnadsapotek samt Fiskars med sina sommarutställningar, loppmarknader, restauranger och världens nästbästa kanelbullar (dom bästa serveras på Tölö torg). Avståndet till plagen i Hangö och torget i Ekenäs är överkomligt.

Er som har orkat läsa så här långt belönar jag med en liten bild på torpets "salong". Det här rummet hade de tidigare ägarna som master bedroom, men vi har det som sitthörna och gästrum. Det känns rättare så.



Trots att semestern är slut fortsätter säsongen och vi kommer att vara ute på torpet all ledig tid. Mest blir det väl veckoslut, men även övernattningar mitt i veckan.

Summary in English: This summer proves that one does not have to travel to faraway shores or go trekking in the Himalayas in order to experience something special. The low impact adventures in and around our country house have been extraordinary, in many ways fulfilling and gratifying. I've listed 5 things about the country house (in no particular order) that are important to me.

Sommaren är här!

Just nu känns det som om jag ännu har en möjlighet att ta igen allt det njutande av sol och värme som hittills i sommar varit svårt. Jag kommer att vara här ute på torpet hela veckan. På programmet finns gäster, lite till ved som ska klabbas (och som aldrig tar slut) samt ett större projekt, som kommer att ha stor betydelse för hur landskapet runt torpet och svår trädgård möts. Men mer om det senare.

Verbet är frusta

Jag har nu utanför bloggen fått respons på mitt tidigare inlägg. Älgen frustar. Och det lär dom ska göra så här års eftersom dom är brunstiga. Det var med andra ord första och sista gången jag härmar älgens brölande. Jag vill inte har en älg med parningsdriften som intensivast på min gård. Om inte annat så vill jag inte se en av de gropar dom uppenbarligen "gräver" som en del av parningsritualen mitt i min gräsmatta.

Och om jag i mitt senaste inlägg klagar över bristen på myggor och andra småkryp i den ändan av näringskedjan så kompenseras detta med råge av att älgflugorna har kläckts. Hädanefter kommer jag att helt tyst knäppa mina händer och tacka för frånvaron av myggor. Att högt och offentligt himla sig över saken leder bara till att en annan plåga fyller tomrummet.

Luckor i näringskedjan?

Jag var ute på gården någon gång vid elvatiden och dröjde kvar en lång stund för att njuta av den varma tysta natten. Det var en hel del fladdermöss i luften, men annars var det tyst och stilla. På avstånd hördes en älg grymta (eller gläfsa, skälla, vet inte riktigt vilket verb jag ska använda) och jag började härma ljudet. Turvis grymtade vi i natten och varje gång älgen gjorde det kom den närmare. Till slut var den någonstans bland slyet i gläntan österom torpet. Då beslöt jag att inte svara längre för jag tyckte att den var tillräckligt nära.

Då jag vände mig om och började gå mot huset insåg jag att någon annan än älgen trodde sig ha hört en annan älg. En hjort skuttade nämligen lika snabbt till skogs som mitt hjärta tog ett skutt upp i halsgropen. Jag hade inte väntat mig att någon skulle smyga upp bakom mig som hjorten gjort och hjorten hade tydligen inte fäst stor uppmärksamhet vid det ofarliga ljud som den hör i skogen varje kväll.

Nåja, min adrenalinkick gick över så småningom. Och jag misstänker att den hjorten i fortsättningen förhåller sig misstänksamt till älggrymtar.

Väl inne slog det mig att vi inte har haft en enda mygga på torpet på flera veckor. Det känns otroligt att inga myggor pinade mig trots att jag stod helt stilla på gården i åtminstone en kvart. Och inte var det mitt grymtande som skrämde bort myggorna, utan jag tror att dom helt enkelt inte har kläckts. Trots att sommaren har varit blöt. Och nu när jag tänker efter så har vi inte haft några myggor i bastun heller - i motsats till försommaren då vi fick hålla dörren stängd hela tiden.

Egentligen saknar jag väl inte myggorna, men jag undrar vad våra fladdermöss ska leva på. Och hur går det för alla fåglar och andra djur som högre upp i näringskedjan räknar med sin dagliga mygga? Apropås näringskedjan så hörde jag att alla humlor och bin har dött i någon sjukdom. Äter fåglar humlor och bin? Jag har inget svar på dessa frågor, men jag kommer att denna helg utnyttja tillfället och njuta av den varma augustinatten, betrakta fladdermössen som far fram över huvudet och kanske fortsätta min dialog med den grymtande älgen.

Till skogs, gott folk!

Jag hoppas att min uppmaning tas på allvar. Det lönar sig. Min gissning är att vi är ganska många som hade sett solen lite oftare den här sommaren. Lyckligtvis för det fuktiga vädret med sig mycket gott också. Jag älskar kantareller. Dom lyser som små solar mot mig då jag stöter på dem i skogen. Det här är söndagens skörd.



Och det här hittade jag i morse.



Jag tajmade min skogsvandring och mellan klockan 9:07 och 9:37 hittade jag så här många kantareller - klockan började ticka då jag lämnade gräsmattan och slutade då jag åter klev in där gräsklipparen far fram med jämna mellanrum. Dom flesta kantarellerna hittade jag dessutom mindre än 250 meter från torpet. Det räckte bra till en svampsås för fyra vid lunchen idag. I skogen observerade jag också ett helt bestånd med "champinjoner" lika lila som blåbärsmjölk. Jag önskar jag hade haft en kamera och kunnat skicka fotot till naturväktarna.

Nu vet jag inte hur länge kantarellsäsongen varar, men så mycket kan jag om svampar att jag är helt säker på att vi kommer att få massor av trattkantareller i höst. Och i glad väntan på dessa kan vi plocka lingon. Jag tippar nämligen att vi åtminstone i environgerna runt vårt torp kommer att få en storskörd.



Så jag upprepar min uppmaning: Gå ut i skogen och ta för er av sommarens delikatesser. Och njut!

PS. Min bror påminde mig om att jag visst har simmat i en älv tidigare, nämligen i Kymmene älv nån gång som barn. Själv minns jag bara mörkt strömmande vatten och tvivlar på att jag skulle ha simmat.

Inspiration Uleåborg

Resor hör till sommaren. För oss är varken exotiska stränder eller hippa metropoler något självändamål. Den gångna veckans resmål Uleåborg ter sig i mångas ögon säkert småtråkigt. Uleåborg är kanske inte världens trendigaste resmål, men säkert en av Finlands trevligaste städer.

Vad finns då att se och göra och uppleva i 400+ åriga Uleåborg? Jag listar här fem favoriter.
1. Stadsbiblioteket - ett bibliotek att trivas i, just så bra som många helsingforsare drömmer om. I närheten av biblioteket finns dessutom stans urtrevliga torg, saluhall och små sjöbodar med allhanda hantverkare.
2. Galleria Harmaja - ett av Finlands bästa konstgallerier. http://www.galleriaharmaja.fi/
3. Strandparken Hupisaaret vid Ule älv. Hupisaaret är en av de mångsidigaste och vackraste parkerna i Finland. Parken är egentligen flera små öar i deltat av Ule älv med ett eget mikroklimat. Där finns allt från välmanikyrerade planteringar och en liten vinterträdgård till lundaktig växtlighet omgiven av ivrigt porlande bäckar. I parken kan man se den ytterst ovanliga rödlövade björken. Den har kommit till genom ett genfel i naturen, men efter att den upptäcktes har en komersiell variant tagits fram av universitetsträdgården i Uleåborg - som också är värt ett besök.
4. Ule älv är i sig en sevärdhet. Jag älskar omgivningen runt kraftverket Merikoski och den konstgjorda ön Koskikeskus med sin stadsplan av Alvar Aalto. Älven har ett otroligt stort rekreationsvärde för uleåborgarna. Själv simmade jag nu för första gången i mitt liv i en av Finlands stora älvar. Men före det plåtades dessa somriga bilder på bryggan för mattvättare intill simstranden.



Och sist, men inte minst:
5. Naturen. Naturen upp i norra österbotten är speciell. Den blå himmeln är intensiv, skogarna är stora och havet nära. På några dagar såg vi fler olika fjärilar än vi sett på hela sommaren här i södra Finland. Det kanske är säkert en tillfällighet, men ändå. De här 2 bilderna togs ett stycke upp längs älven från centrum av staden.





Men alla äventyr tar slut nån gång. Vi är nu på väg ut till torpet för att ta itu med gräset som växt sig långt efter en vecka av fukt och värme. På vägen hem skisserade jag upp ett storprojekt som kan inledas kanske redan i höst, men mer om det senare.

Trädgårdsfest

Sommarens vackraste dag och en prunkande trädgård var som kuliss för en trädgårdsfest nästan perfekt. Samtidigt var det lätt att konstatera att torpet är till sin fördel med 15 nära vänner bänkade runt matbordet under linden.



Jag har varit upprymd av sommarens härlighet i en hel vecka nu. Fåglarna som i våras höll konsert i skogen har tystnat, kanske för att ge en mera framträdande roll för allt som blommar. Buketten ovan är gjord på vilda blommor som växer i dikesrenarna och ängarna nära torpet. I vår egen trädgård blommar malvan och studentnejlikan som vackrast just nu, men jag nämns inte plocka dem. Också dahliorna är som finast just nu och även om den tål att plockas låter jag den hellre sitta kvar på sin kvist i rabatten.

Med sommarfirande och semester i zenit känns det en aning vemodigt att observera och tolka tecken på årstidernas ständiga växlingar. Mörkare kvällar, säden som mognar på fältet utanför torpet, daggen som dröjer kvar i gräset lite längre varje morgon och kantarellerna som haft huvudrollen redan vid två måltider skvallrar om hur vi går mot en ny årstid.

Samtidigt som jag firar den bästa sommaren någonsin känner jag mig ödmjuk då jag räknar alla välsignelser som mig har unnats.

Ankeborgs filialbibliotek

Jag har nu kommit så lång med mitt evighetsprojekt på vinden att jag äntligen har organiserat all lektyr med anknytning till Ankeborg i skåp och lådor.



Dottern till de förra ägarna av torpet prenumererade uppenbarligen på Aku Ankka under hela 1970-talet. Dessutom fick hon Kalle Anka under ett helt år (1972) - årgången finns bevarad hos oss på vinden med alla Akuankkor.

Redan då vi för första gången besökte torpet med mäklaren som sålde det upptäckte vi Disney-skatten. Men det var egentligen först igår som jag hann ta itu med litteraturen som staplats längs en vägg. Stapeln innehöll det du ser på fotot ovan. Böckerna ligger i buntar på 2-3 och finns i två lådor. Dessutom fyller Aku Ankkorna ett helt skåp.

Vi har med andra ord något att se framemot om sommaren fortsätter lika regnig som hittills.

Tvättmaskinen gav upp kontraktet

Vi är hemma i stan för ett par dar just nu för att sköta olika ärenden, varav ett är att tvätta kläder. För det mesta tvättar jag då jag/vi hinner. Men då jag för en gångs skull behöver få något tvättat inom utsatt tid så börjar maskinen strula. Typiskt.

Nåja, min tvättmaskin har jag haft snart i 10 år, jag köpte den på Markan talo i Vanda då jag återvände till Finland efter studierna i USA. Hushållsmaskiner förväntas säkert inte leva mycket längre än 10 år nuförtiden, eller hur. Annat är det på Kuba där man fortfarande använder kylskåp som importerades från Amerika före Castro kom till makten. Jag tror att vi åker iväg och shoppar vitvaror imorgon för jag har förstått att det är jobbigt att försöka få något reparerat.

Hur är det, visst kan man nuförtiden pracka den gamla maskinen på affären som säljer den nya? Jag hoppas det eftersom jag inte tål att se gamla hushållsmaskiner som blir kvar och dräller i nåt förråd.

Grävling med hemmorojder?

Jag har ytterst sällan svårt att trivas med tillvaron. För det mesta trivs jag utmärkt. Det betyder kanske att jag i praktiken har lätt för att anpassa mig. Men det finns undantag.

Ett undantag är många på varandra följande regniga dagar på landet. Om jag sitter länge instängd på torpet medan monsunen härjar på utanför får jag fnatt.

Kanske har jag ADHD, men det är bara så länge jag orkar sitta och stirra i brasan, läsa Homan-deckare och upptäcka nya prylar på vinden.

Det värsta är att monsunen sköljer över Nyland nästan jämt, men ändå ojämnt och oregelbundet. I Indien förstår monsunen ändå att infinna sig vid samma tidpunkt på dagen och räcka sådär ganska förutsägbart länge. Annat är det på den nyländska landsbygden där träden igårkväll dröp av pyttsemå vattendroppar. Ja, hela naturen var mättad av vatten. Och mitt arbete på gården är ogjort.

Men för att det här inte ska bli en alltför hopplös diatrib så kan jag rapportera säsongens första skörd av kantareller. Det fanns just tillräckligt för att räcka till en svampsås för två. Men vi lät kantarellerna växa, till helgen har vi en större skörd att vänta.



Om nu inte nån hungrig ännu en gång farit fram och tuggat i sig vår skörd. För så har det gått med krusbären. Nån liten jäkel har ätit varje litet omoget och surt krusbär. Hoppas han får magont och hemmorojder. Det värsta är nu inte att han (jag tror det är en grävlingsgubbe) äter upp våra krusbär, utan att han har mage att göra så utan att visa sig för oss. De tidigare ägarna påstod att man ofta ser honom i skymningen, men jag har många kvällar bänkat mig så att jag ska få syn på honom. Och då jag vaknar om natten brukar jag smyga fram till fönstret och kika ut. Men han kommer och går och förblir osynlig. Frustrerande.

Jag sitter och funderar på att ringa till naturväktarna. I hela mitt liv har jag trott att tranorna föredrar att leva vid vattendrag och insjöar. Vid torpet har vi ett par som spatserar i byns åkrar mest hela dagarna. Igår hörde jag transkrik bakom bastun och smög mig dit för att se om jag skulle få ett foto. Det fick jag inte (mest på grund av avståndet och kamerans tekniska begränsningar), men jag stod länge och tittade på tranorna som spankulerade fram och tillbaka på en liten bergsknall mitt i den kalhuggna gläntan. Och med jämna mellanrum skrek dom till.

"That stone area"

Jag fick ett mejl häromdan där en amerikasläkting frågar vad jag egentligen sysslar med i "that stone area". Stenpartiet, som jag alltså har skrivit om några gånger tidigare, har den här veckan tagit form. Det har varit en het sommarvecka att syssla med rabattanläggning, men med blod (som för det mesta hamnat i magarna på ilskna bromsar), svett och tårna djupt i sanden har jag kommit ganska långt. Nu får jag pusta ut och hoppas att stenpartiväxterna rotar sig. Jag har blandat ner mull i den sandiga jorden för att den ska hålla lite fukt. Faktiskt är det jorden mycket sandigare än den ser ut på bilderna. (Anyway, stenparti is the same as a rock garden)



Och ett foto till


Och ännu ett


Vi var på besök hos en god vän i Hangö igår. Han hade minimerat arbetet med att klippa, rensa och peta bort ogräs genom att på ett större område lägga ner kullerstenar. Det var jättefint. Nu är jag inspirerad och har bestämt att några väldigt torra områden invid husväggen ska få likadan stenläggning. Det blir ett himla jobb. Och det blir knappast av i sommar. Men om nån kommer på visit så välkomnas vackert rundade stenar. Dessa kommer att läggas på hög tills vi kommer igång med kullerstenläggningen. Eventuellt hittar vi också en plats för den i stenpartiet.

Dessutom är sommaren så kort att jag måste komma ihåg att stanna upp och njuta av den! Gör du likadant!

Stora och små djur

Tisdagen kändes nästan speciell, så många olika djur bongade vi den dagen. Först såg vi två stora tranor i rypsåkern, som flög iväg över vägen ett tiotal meter ifrån oss. Sen var det en hjort, en älg, en katt och då vi kom från bastun såg vi ett litet lurvigt djur som vi tror var en mårdhund. Här syns älgen, i gläntan ca 100 plus meter från vårt sovrumsfönster. (Här bör jag påpeka att gläntan ej längre är på vår tomt, för om den var hade vi röjt lite bättre...)



Dessutom ids jag inte ens nämna alla otalig småkryp som kryllar omkring på gården. Redan den här blomman står lunchvärd för tre olika på en gång:

Bilder berättar

Då semestern började lämnade jag communicatorn på hyllan, avbröt prenumerationen på husis och bestämde att jag inte ska sitta framför tv:n eller datorn mer än nödvändigt. Det betyder också att jag inte kommer att uppdatera min blogg varje dag trots att jag nu har mera tid. Därför blir det två inlägg samma dag.

Blomsterprakten från våra jättevallmon upplevde vi aldrig eftersom vi inte förstod att vattna dem. Däremot blommar den här pionen som vackrast just nu. Det är roligt att sitta och stirra på alla myror som huserar mellan kronbladen.



Men jag har faktiskt gjort annat också än suttit och följt med myrorna. Med mera tid att förfoga fritt över kände jag hur inspirationen sköljde över mig i måndags och tog itu med att bygga ett stenparti. På tomten har vi egentligen bara en riktigt liten bergsknall, som rymmer endast en begränsad mängd taklök. Därför började jag gräva bort jorden som med åren täckt in bergsknallen. Det ska bli mera taklök, kärleksört invid gräsmattan och kanske nån torrtålig nejlika. Det som jag nu ska försöka vaska fram är några vackra och riktigt stora stenar. Är det nån som vet var man får tag på såna?



Det är tungt att röja gräsmatta och anlägga rabatter. Därför är det min rygg som har varit mest tacksam över det regniga vädret den här veckan. Just nu dryper trädgården av vatten.



Här syns trädgården från trappan:



Och om regnet fortsätter så kommer jag att börja renovera det här skåpet, som en gång stått i min farmors kök. Jag kommer ihåg hur jag en gång inte nådde upp till hyllan och något godis som min famo hade ställt utan räckhåll från en liten gottgris.

Jag skulle bara...

Om du är trädgårdsmänniska kan du relatera till följande: man går ut i trädgården för att vattna en nyplanterad perenn och fem timmar senare är man fortfarande ute i trädgården och arbetar för fullt. Det som börjar med "jag skulle bara..." fortsätter med att man vänder komposten, krattar gången, flyttar en buske till en mera fördelaktig plats, kapar några grenar från björken mitt på gården och klipper meterhögt gräs som skymmer irisarna nere vid bäcken...

I en trädgårdsbok som jag har kallas det här flow. Eller flyt på svenska.

Min semester började för en vecka sen och jag har varit ute i trädgården sen dess. Då det regnade gick jag omkring och klippte av lupinernas fröhus så att dom inte självsår. Det kan hända att det är dött försök, men jag ser gärna att dom inte erövrar mer rum i trädgården än dom redan har.

Men tillbaka till flow. Jag är helt säker på att det sker en fysiologisk och mätbar förändring i hjärnan då man kommer ut i trädgården och sticker fingrarna i jorden. Det är beroendeframkallande. Man kan inte slita sig från trädgårdsgörat, utan fortsätter att rensa, ansa och plocka kronblad trots att ryggen har protesterat redan länge. Personligen tycker jag den här årstiden bäst om ljuset i trädgården mellan klockan 19 och 22.

Och vet du vad som är det absolut bästa med fenomenet flow? Jo, det att man kan hålla på precis hur länge som helst för med en trädgård på över en hektar tar görat aldrig slut. Härligt!

Med kurs mot sommaräventyr

I dessa minuter inleder jag min semester officiellt, men lämnade arbetsplatsen ren för en timme sen. Framför mig har jag veckor av sommaräventyr, långsamma eftermiddagar med en bra bok i hängmattan, promenader på stranden, vänner på besök hos oss på torpet och vi på besök hos vänner på deras sommarnöjen.

Men först blir det ett veckoslut med nu redan traditionella midsommarritualer. Det är något smått hedniskt att fira midnattssolen och den ljusa årstidens zenit. Njut av midsommarbrasan, nypotatis och jordgubbar, ett svalkande glas vitvin och framförallt av bastu och nakenbad!

Blogginlägg för en vidare publik

Det här inlägget skriver jag på engelska för att mina läsare ute i stora världen bättre ska hänga med i verserna:

We had a busy weekend. A week ago I started washing rugs, and I continued doing this both Saturday and Sunday. Our attic had a considerable pile of old rugs, several of which after a thorough lathering qualify for my seal of approval. Although, I have to admit that the big, heavy ones in dark brown and orange have been passed on to charity. I was surprised that they didn't try to charge me anything for bringing them in. In other words, they were ugly. These ones a nicer:



We had +30 degrees Celsius in the shade yesterday. It was so hot that I didn't feel bad at all about working on some things inside the house. Mostly, we're trying to get the house ready before our summer holiday. These pictures show some details inside. For instance, our new table and chairs. The seats are being upholstered and should be done next week. I'll post another picture of the chairs when they're done. Anyway, I prefer old furniture to new, but we made an exception with the table and chairs. Mostly because it is difficult to find a decent sized table that is old. And buying new was cheaper than spending on antique gustavian chairs. I painted the chairs and the frame of the table with a light grey linseed (oil) paint. The top is waxed twice. It turned out nice and the wax brings out the redness of the wood (Alnus glutinosa).



We haven't heated the stove for about a month now. I think it was mid-May when we last had a fire going, and that was mostly to dry up the room when it felt damp after heavy rains. This is a pic of the big stove.



And here's a closeup from the kitchen window. We have at least 20 different kinds of geraniums. Some specially ordered from abroad. Still, the simplest and most traditional ones are my favorites, such as this one.



We missed the poppies. They roof of the house comes out so far that rain water does not reach the ground in which they grow. We failed to realize this in time to water them. The poppies suffered greatly from the sunny heat wave of the past week. Shame. Still, there are other joys in our garden. Have a good week!

Stulna skott växer bäst

Varje gång vi åker hem från torpet känns följande weekend mycket fjärran. Pinan är lika stor som den är för barn som väntar på julgubben. Den är en evighet av vardagar som stör tillvaron mellan veckosluten. Speciellt stark är känslan just nu då naturen håller på och exploderar i blom. Jag medger att jag är lite rädd för att missa något. Just nu är jag till exempel rädd för att missa våra jättevallmon då de är som vackrast.

Våra urbana kvällspromenader för oss ganska ofta till en eller annan park. Ibland är det någon speciellt fin plantering som gäller. Men för det mesta är det roligt att gå dit näsan pekar och upptäcka nytt. Idag var det främst några sköna stenpartier som gjorde ett djupt intryck. Så djupt att jag lät mig frestas till att socialisera två små skott. Jag lovar att ge dem ett gott hem, så berätta inte!

Flora och fauna

Så här kort efter Carl von Linnés 300-årsdag är det väl lämpligt att via bloggen presentera ett urval foton på de växter som gör mig glad. Dessa ormbunkar har vi massor av och jag tycker egentligen bäst om dem så här på försommaren då de just ska slå ut.



Här har vi mitt favoritträd, asken, som på latin heter Fraxinus excelsior. Vi har två askar på gården, det är jag glad över. Askens löv kommer ett steg efter andra lövträd. Den här bilden är fotograferad vid foten av trädet och nästan rakt upp.



Hela den västra gaveln är full av jättevallmo. Då vi åkte iväg var det endast två som höll på att slå ut. På övriga håll i Nyland blommar den ren för fullt. Jag undrar varför den är sen just hos oss. Nåja, om jag inte tar fel kommer den att vara som vackrast nästa gång vi åker ut till torpet.



Och som socker på botten har vi lite fauna. Den här fulingen fångade jag i ett jättestort rödvinsglas. Han kan hoppa. Han och ungefär hundra av hans kusiner trivs bra i vårt torp. Otäckt, men det är förvånansvärt vad man vänjer sig vid allt.

Bed & Breakfast

Efter att hela våren ha rymsterat inomhus varje ledig stund kommer vi äntligen någon vart. Det har blivit rutin på torpet att jag använder den sista timmen före hemresan till att städa. Och nu äntligen börjar sommarrummet på vinden gestalta sig. Så här ser det ut.



Det här betyder att vi nu har sex extra bäddar. Kanske borde vi fundera på att öppna bed & breakfast. Och om vi marknadsför det som ett retreat så kan vi ta mera betalt. Och om vi sen själva blir uttråkade av att rensa ogräs, klippa gräs och klyva ved kan vi säkert locka dit några überurbana tyskar som är villiga att betala för landsbygdsupplevelser i pittoreska miljöer.

Jag brukar säga att våren har kommit då man första gången känner doften av klippt gräs. Och nu då jag har skurat mattor kan man säga att sommaren är här. Jag åkte iväg till kommunens "mattbrygga" redan lite efter klockan åtta i morse. Med mig hade jag en enorm funkismatta i ylle. Den var väl inte särskilt smutsig, men den luktade unkigt. Nåja, nu vet jag varför dessa mattor inte är särskilt populära längre. Mattan var i sig lätt att skura, men jag är övertygad om att synden väger mindre än en stor genomdränkt yllematta. Det tog över två timmar att skura mattan på båda sidor, skölja den och låta den rinna av så mycket att jag orkade lyfta den på tork.

Späckat veckoslut

Veckoslutet präglades av vatten. Nästan så fort som vi kom till torpet så fick pumpstrulet från veckoslutet innan fortsättning. Vår pump har några delar av hårdplast som med tiden blivit sköra. Jag gissar att pumpen stått och väntat på en stöt och nu då vi tog tag i den brast det.

Det är otroligt hur vardagen påverkas snabbt då någonting inte fungerar som det ska. Att hushålla utan rinnande vatten är jobbigt även om det går. Som det stora teknikens underbarn jag är var min andra åtgärd att ringa min bror och fråga om råd. Det första jag gjorde var att häva invektiv över odågan till pump. Pumpen går kanske att reparera, men jag återkommer till det.

Det var tur att vi hade klippt en stor del av gräsmattan på fredag kväll. Lördagen regnade det precis hela dagen, men tappra trädgårdsmänniskor låter sig inte avskräckas. Vi var uppe tidigt och åkte iväg till Billnäs för att ta del i en bytesmarknad för perennplantor. Vårt bidrag var stora pelargonplantor. Min sambo visste att vi inte hade tillräckligt med pelargoner och hade därför förberett sig med en börs full av en- och tvåeuros mynt. Vi hade bakluckan full av plantor då vi åkte iväg hem.

Min rabatt (som fick sin början förra helg) har nu fått tillskott och kan bland annat stoltsera med en vit pion med det nobla namnet Duchesse de Nemour. Hertiginnan har dubbla doftande blad och uppenbarligen en gul mitt, men jag tror inte att hon kommer att belöna sin vårdare med några blommor den första sommaren.. Nånstans läste jag att hertiginnan, som alltså funnits på riktigt, var kusin med drottning Victoria. Månde drottning Victoria går igen som pion också? I varje fall, jag tycker att pionen är väldigt fascinerande. Tidigare användes den som medicinalväxt och den har fått namnet av läkaren Paion i den grekiska mytologin.

Nåja, tack vare allt regn fanns det ingen fara för att plantorna skulle torka. Tvärtom, vi fick lov att lyfta en del krukor under tak för att de inte skulle översvämmas.

Mot kvällen klarnade det upp och då vi gick till bastun färgade solnedgången furorna mörkröda. Då vi klockan halv tolv på natten promenerade från bastun till torpet imponerades vi av den gröttjocka dimma som uppstått ur intet medan vi badat.

Söndagens program var också späckat. Vi fick trädgårdslandet i skick, hallonsnåren som så gott som slukat vinbärsbuskarna är nu borta och bordsytan i storstugan är vaxad med Osmo-color.



Dessutom fick jag äntligen vinden städad. Nästa gång vi åker till torpet ska jag ännu torka golven och ställa möblerna på plats och sen kan vi inkvartera åtminstone fyra personer på vinden.

Den blomstertid nu kommer

Och inte helt utan lust och fägring heller. Rosenkvitten är bland det vackraste som växer i vår trädgård.



Åtminstone tills min nya rabatt kommer igång på riktigt. Jag har nu kommit halvvägs med att gräva bort ytskiktet av gräsmattan där min rabatt kommer att prunka. Det är hårt jobb då man också måste avlägsna alla rötter i jorden. Och ändå kommer jag nog ganska lätt undan eftersom jordmånen är god och full av daggmask. På fotot nedan syns den östra ändan av rabatten. Jag blandade in två säckar med Biolans svarta mylla i den egna mullen. Vet inte om det nu egentligen har så stor betydelse, men det kändes rätt.



Jag kom redan nu igång med att plantera några perenner, men största delen kommer nog i jorden först nästa veckoslut. Men det betyder att jag nu har en vecka på mig att fundera på vad jag vill ha i rabatten. Min tanke är att färgskalan ska bli blå-vit-gul. Förslag mottages med tacksamhet!

Sju franska streck får sammanfatta veckoslutet och avsluta det här inlägget:
- vi klippte gräset för första gången.
- jag bongade en snok som försökte komma undan gräsklipparen. Den verkade inte alls farlig, men att den sen plötsligt bara försvann mitt i gräsmattan kändes otäckt.
- jag skrämde iväg en uggla som sov i vedlidret utanför bastun. Snälla, kom tillbaks och ät upp alla sorkar! (Om du fortfarande är hungrig så kommer jag nog inte att sakna snoken heller)
- pumpen strejkade, hoppas det inte är något större fel med den.
- jag målade matbordet.
- dessutom borstade jag gårdens enda klippa ren från unkiga mossor (dom var på riktigt fula, halvdöda och sura - inte alls fina som mossor ska vara). Hos oss är det taklök som gäller. Mera om "stenpartiet" senare.
- hann aldrig dammsuga och städa vinden trots att vi fått låna en jättehäftig dammsugare för industriellt bruk. Däremot hann jag prova den då jag dammsög bastun och bastukammaren.

Från svart till vitt

Jag kan från mitt köksfönster se innergården i vårt kvarter. Varje gång jag går till kylskåpet spanar jag in fågelboet i trädet utanför. Redan i slutet av mars, kanske var det början av april, blev jag glad då jag insåg att vi skulle få ett kråkpar till granne. Kråkhonan höll på i flera dagar med att rätta till kvistarna i det nya boet.

Men så försvann kråkorna. I stället hade vi en hyperaktiv skata som höll vakt över innergården och jagade bort alla som kom nära. Skatans svartvita skrud är så mycket vackrare än kråkans helsvarta så det går lika bra, tänkte jag. Även om kråkan är mera sympatisk än skatan.

Nu inser jag att jag tagit ut glädjen i förväg. Skatan är borta. Istället har vi nu en mås som malligt breder ut sig i boet. Hon tycks ha lagt sina ägg redan så jag misstänker att vi får stå ut med att hennes skrik ekar över innergården och ända ut i portgången. Trots att hennes gråvita fjäderskrud egentligen hör hemma på ett skär, inte mitt inne i stan.

Vad lär vi då oss av det här? Jo, det att Helsingfors bostadsmarknad går på högvarv och att det gäller att ha vassa armbågar om man hittar drömhemmet med utsikt.

Sieben, sieben

Vi gav upp en helg på torpet för att uppleva den Eurovisions hype som trappats upp på gator och torg i en hel vecka före finalen i lördags. Ja, inte var vi med på Hartwall Arenan, men vi hade goda vänner som ordnat med festlokal, buffetmiddag och schlager på storskärm. Med tanke på att det här antagligen var den enda gången vi hade möjlighet att uppleva detta under här hemma i Helsingfors så var det definitivt värt det.

Jag ser väldigt lite på tv, men i år hade jag av en händelse råkat sitta framför tv:n då den samnordiska juryn såg på schlagerbidragen före själva finalveckan. Den här juryn består av en person från varje nordiskt land, som i tur och ordning presenterar bidragen och sen kommenterar dem. Finland representerades i juryn av Thomas Lundin. I varje fall, de här programmen är den bästa underhållning som jag sett på tv. Någonsin. Det låter banalt, men så är det. I varje fall så kunde jag nu säga att jag var lite påläst inför Schlagerfestivalen. Eller åtminstone tillräckligt bekant med bidragen för att våga ha en åsikt.

Finalkvällen började med en förfest på fel sida om långa bron, men champagnen flödade och det var kul. Senatstorget lär ska ha lockat 25000 schlagervänner, men vi anade inget av denna publiktillströmning då vi åkte taxi via Norra stranden till Skatudden vid 21-tiden.

Min segertippning gick delvis åt skogen, men vi fick vara med på en rolig fest. Om jag hade slagit vad utgående från de bidrag som fick de mesta applåderna på festen hade det blivit två rätt av tre. Publiken tyckte nämligen bäst om Ukrainas, Serbiens och Finlands bidrag. Nåja, vi vet att Finland slog Sveriges segertippade bidrag, vilket man i bästa landskampsanda kan glädja sig över. Om vi dessutom hade fått tre poäng mer än Kanada hade vi varit världsmästare i hockey också.

Istället får vi vara nöjda med YLEs suveräna schlagerarrangemang. Värdparet Mikko Leppilampi och Jaana Pelkonen såg bra ut och Krisses blonda humor gick hem hos alla. Däremot tycker jag att man kunde ha tonat ner hårdrocken en aning. Överlag var det ett fint veckoslut och nu kan man glömma allt vad schlagerfestivalmusik heter till våren 2008 och finalen i Serbien.

Kan man slänga andras minnen?

Flera gånger de senaste veckorna har jag varit tvungen att ta beslut i situationer där jag hellre låtit bli. Det gäller vinden på vårt torp. Varje gång vi varit ute på torpet den senaste tiden är jag uppe på vinden den sista timmen före vi åker hem. Målet är att tömma vinden på överlops bråte i tid för sommarsäsongen. Med rishögen som vi brände vi påsk så brann mängder att gamla bolster, malätna filtar och söndertuggade dynor.

Efter det har jag packat säkert tjugo sopsäckar fulla med avlagda vinterstövlar, söndersmulade julprydnader, gamla gardiner, kopiösa mängder av plast- och plåtburkar. Det i sig är ganska lätt och resultatet är tillfredsställande. Det som däremot är svårt är att stöta på låda efter låda med de tidigare ägarnas privata korrespondens, barnens skolteckningar och handarbeten samt annan egendom som sparats eftersom de är fulla av minnen. Vad ska man ta sig till med andras brev? Jag vill inte ha dem själv, men det känns fel att slänga dem. Och de tidigare ägarna var mycket tydliga: det enda dom vill ha (förutsatt att vi hittar den) är en tilläggskrok till den fina takkronan som tidigare hängde i storstugan.

Trots klart besked kan jag inte låta bli att undra om dom kommer att ringa om ett halvår och försiktigt höra sig för om gamla brev och barnens påskteckningar. Jag vet att min egen Mamma sparat dessa och skulle bli superolycklig om nån brände dem i brasan.

Men nu då tåget har kommit igång är det svårt att stoppa det. Nästa vecka har jag tillgång till en skåpbil och då bär det av till avstjälpningsplatsen med den gamla hetekan och de murriga resårmadrasserna. Det är bara några trasmattor och fina filtar som jag sparar.

Överlag är det rätt skönt att röja och städa. Inspirationen fanns kvar då jag sist återvände till stan och följdaktligen röjde jag i garderoberna. Nu har jag en stor plastsäck i hallen med kläder till Frälsningsarmén. Bland dessa kläder finns den första kostymen jag köpte då jag tog steget in i arbetslivet. Det känns lite vemodigt att avstå från den, men den har hängt med på nåder så länge nu att tiden definitivt löpt ut.

Filtarna och bolstren på torpet får däremot ingen prövotid. Trots att det knappast är filtarnas fel att en massa möss har sprungit omkring och skitit i varje filtveck. Men jag är obeveklig. Om jag tvivlar på att jag själv skulle vilja sova på eller under bolstret/filten så är domen fällande.

Långvägatulipaner

Min sambo deltar aktivt i ett diskussionsforum för grönfingrar på internet. Forumet är en guldgruva av information och utbyte av råd och erfarenheter. Och alltid är det nån som är på jakt efter något, vilket betyder att en viss handel med frön, skott och plantor uppstår. För vår del betyder det här bilfärder till när och fjärran för att hämta olika klorofylliga skatter. Senast i eftermiddags blev det ett litet avbrott i trädgårdsarbetet tack vare (eller på grund av) en kommunikation som innehållit ett löfte om vilda skogstulpaner.

Hundra kilometer är en kort sträcka då det gäller skogstulpaner. Speciellt som vi fick se ut mycket speciell och vacker trädgård då vi kom fram. Det som en gång varit en havsvik och ännu för 25 år sen övervuxen av björkar och aspar var idag en särdeles utsökt oas full med vårlökar, tulpaner, ormögon, gullvivor, scillor, hyacinter och en hel del andra blommande små skönheter vars namn jag inte känner till. Jag får nog lov att hitta på nån ursäkt att ha vägarna förbi senare i sommar för att se vilka skönheter som då står och tränger sig i rabatterna.

Damen med trädgården hade bott i huset i ett kvartssekel. Med hårt arbete hade hon undan för undan erövrat mer och mer mark för sin trädgård och samtidigt skött förvärvsarbete och en stor familj. Jag är full av beundran. Och hela vägen hem kände jag glädje över att ha fått se en så vacker trädgård.

Väl hemma började jag själv se mig omkring med helt nya ögon. Hittills har trädgården varit min sambos domän, men jag har nu bestämt för att jag ska plantera en rabatt som är helt min. Kanske planterar jag klockranka i en spaljé. Här nedan finns två klockrankor, som står i storstugan och växer sig starka inför sommaren.

Sakta men säkert

I veckoslutet fick vi också en uppföljningskurs i hur man tämjer en Aito-kiuas. Vår Aito-kiuas låter sig inte tämjas med en eller två brasor. Det tog fyra timmar att locka anden ur "flaskan" så det var bra att vi inte hade bråttom lördag kväll. Det syns även att vi är lite ovana eller otåliga med spektaklet för helt perfekt var badet inte. Däremot presterade vi nog ett skolvitsord på ungefär 8,5 och bättre blir det.

Om jag borde gissa vilka människor som hamnar i skärselden skulle jag tippa på Hitler & han som hittade på att sticka in reklamlappar i tidskrifter till läsarens förtret. Dessutom röstar jag även på personer som skriver otydliga bruksanvisningar. I vår bastukammare hänger en gammal tallrikshylla och i den hittade vi de ursprungliga instruktionerna till vår Aito-kiuas. Efter att i julas för första gången och upprepade gånger sen dess ha försökt tyda dessa kryptiska instruktioner har jag kommit fram till att han som skrev texten först måste ha tuggat i sig ett tvättfat med dåligt förvällda murklor. Eller så finner han något perverst nöje i att vara lika dunkel och tvetydig i sina råd som oraklet i Delfi.

Men tji fick han. Utan vare sig guden Apollons svar på livets stora gåtor (som alltså förmedlades av oraklet i Delfi för en symbolisk ersättning motsvarande två dagslöner) eller enkla instruktioner från tillverkaren av Aito-kiuas vågar jag påstå att vi nu har bemästrat vår bastu-ugn. Länge tog det, men det vi lärt oss sitter nu i ryggmärgen.

Perfekt veckoslut

Meteorologen är ikväll min bästa vän. Weekenden har ur ett väderpolitiskt perspektiv varit helt perfekt. Först regnade det så mycket att vi igår på torpet vågade tutta på en enorm hög med ris och avklippta rosenbuskar. Hittills hade det varit alldeles för torrt, soligt och blåsigt för att man ens skulle våga tänka på det, men igår var vädret helt perfekt.

Och idag har det varit soligt och lagom blåsigt. Det har med andra ord varit skönt att kratta, klyva ved och sitta på farstutrappan och dricka te medan solen värmer ansiktet.

Fler såna veckoslut!

Tre saker

Jag har blivit utmanad av Maja

Tre saker som skrämmer mig:
Ormar
Inkonsekvent och osäkert ledarskap
Djupt mörkt vatten

Tre personer som får mig att skratta:
Min man
min kollega Anna-Kaisa

Tre saker jag älskar:
Långa promenader
Naturen
Bildkonst

Tre saker jag hatar:
Förtal
Arbetsplatsintriger
Att vara försenad och att vänta på nån som är det och inte hör av sig

Tre saker jag inte förstår:
Förtjusningen med filmerna Top Gun och Pulp Fiction – jag har försökt se filmerna upprepade gånger, men varit tvungen att avbryta tittandet då jag inte stått ut med skiten.
Varför vissa personer vandaliserar annans egendom
Kvinnoprästmotståndare

Tre saker som finns på mitt skrivbord:
En hög med papper
En mugg (med pennor) som jag fått i present av en Rotaryklubb för vilken jag en gång höll ett anförande
En musmatta från The House of Lords

Tre saker jag gör just nu:
Varvar ner efter jobbet, kom hem först vid åttatiden
Lyssnar på musik
Planerar weekenden på landet

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
Få många nya vänner
Uppleva nya äventyr
Besöka Venedig

Tre saker jag kan göra:
Lyssna
Säga nej (det har jag just lärt mig!)
Glömma oförrätter/förlåta

Tre saker jag inte kan:
Sy knappar och lappa en söm som brustit, åtminstone blir det aldrig av…
Titta på skräckfilmer och dokumentärer som visar äckliga sjukdomar
Använda alla våra fjärkontroller

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
Eric Saties gymnopedier med Pascal Rogé vid pianot
Fågelsång
Den vaknande naturen kort före soluppgången i juli ute på landet eller nånstans på en ö ute i finska viken

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
Att väva trasmattor
Att tala franska flytande
Att helt glömma mitt arbete på fritiden

Tre favoriträtter:
Pasta
Siskonkorvsoppa
Ärtsoppa och pannkaka varje torsdag

Ögonfröjd

De allra största fröjderna i livet är ofta de som kostar minst. Wow-faktorn ligger inte alla gånger på rekordnivå så det är en utmaning att stanna upp och inse vad vi har orsakatt fröjdas över. Min modersmålslärare från gymnasietiden hade för vana att citera någon klok som en gång sagt att a thing of bjuutti if a joy fåreeever.

I varje fall, den här skönheten växer hemma hos oss, men är det nån som vet vad hon kan tänkas heta på svenska?

Bara 51 dagar kvar...

Jag har alltid tyckt att det bästa med våren är att man utan större besvär kan vara ute och göra alltmöjligt. Min programförklaring inför vinteledigheten för en vecka sen var ambitiös, men jag inser nu att jag faktiskt åstadkommit det mesta. Det enda jag inte vågade göra var bränna ris eftersom det har varit så blåsigt.

Hela gårdagen gick åt då jag målade våra nya pinnstolar. Linoljefärgen är ganska rinnig så man måste vara noggrann om man inte vill att målningen ska rinna. Aldrig hade jag tänkt mig att det skulle ta en timme och 15 minuter att måla en stol, men nu vet jag att det kan vara så. Det fanns ett halvt dussin stolar och min enda tröst är att matbordet inte har anlänt ännu.

Mellan verserna hade vi besök av goda vänner. Det blev tal om skor. Min klasskamrat från gymnasiet hade räknat alla sina skor, men det blev nog aldrig riktigt klart för mig varför. Kanske för att hon har ambitioner på att bli ankdammens egen imelda.

Under studietiden i USA läste jag en kurs i antropologi. Vår professor var en gammal hippie som tyckte att dagens ungdom lever i ett osunt materiellt överflöd och för att bevisa någon poäng som förblev lite flummig gav han hela kursen i uppgift att göra en lista på alla våra klädesplagg, skor och accessoarer. För mig som hade största delen av mina persedlar på fel sida om Atlanten var uppgiften enkel, men jag är ännu idag förbluffad över att några av mina studiekompisar hade över 100 par skor!

Var förvarar man 100 par skor? Jag skulle bra gärna ha sett de garderober som rymmer sådana mängder sneakers, sandaler, stövlar, tofflor och skor. Själv hör jag till den (ovanliga??) skolan som tycker att skor inte får stå framme. En tambur full av skor är kanske inte det värsta som finns, men det bara måste strida mot en hel hop feng-shui lagar. Därför har jag två byråer hemma i tamburen som rymmer en stor del av de skor som vi har i daglig användning. Och de skor vi har ute på torpet kommer inom en snar framtid att gömmas under locket på en gammal kökssoffa som jag har ärvt. Men före det ska den få en omgång av samma havregrå linoljefärg som mina stolar.

Är det förresten nån som kan väva mattor? Eller känner nån som kan och vill väva mattor på beställning? Storstugan ute på torpet behöver nya trasmattor. Jag besökte häromveckan en affär på Fabiansgatan som säljer trasmattor. Och visst var urvalet helt överväldigande. Affärens alla mattor är handgjorda på mattvävt som man själv färgar och river för att kvaliteten skall vara den bästa. Jag hittade två favoriter, men kom aldrig så långt att jag skulle ha börjat fundera på färgkombinationer. Mina mattdrömmar avbröts nämligen av att jag såg meterpriset på de fina trasmattorna. Jag insåg genast att jag borde ha köpt ett mindre torp för storstugan kräver minst 3 stycken 5-meter långa trasmattor, helst 80-85 cm breda. Dessa mattor hade kostat 2000 euro. Så mycket är jag inte beredd att betala trots att den svenskspråkiga servicen var utsökt. Jag överväger att skriva in mig på Arbis och lära mig att själv väva mattor.

Men tillbaka till skorna. Hela vägen hem satt jag och funderade på att räkna mina egna skor. Jag tippar på ungefär 30 par, men dessa par är utspridda på fyra olika platser i svenskfinland, nämligen hemma i stan, ute på torpet, i mitt barndomshem samt på jobbet. Hur många par skor har du?

Ja, och rubriken berättar hur många arbetsdagar jag har kvar till sommarsemestern.

Magiska morgonstund

Morgonstund har sina belöningar. Idag kom den i form av tranedans på åkern utanför torpet. Jag promenerade till bilen då jag såg två tranor i pardans, lätt beslöjade av dimman som ännu ett ögonblick hängde kvar över åkern. Det kändes nästan som helgerån att klampa förbi. Tranorna brast ut i rop och samtidigt vittrade en vitsvanshjort i skogsbrynet min närhet och skuttade iväg. Det magiska ögonblicket var förbi lika snabbt som jag blivit medveten om det. Tydligen är det just före soluppgången man ska vara uppe för att få uppleva detta. Nästa gång vet jag att vara tystare och smyga mig förbi tranornas intima tête à tête.

Väntan är lång för den otålige

Den här arbetsveckan känns oändlig, men om den ändå skulle förbarma sig över otåliga lilla mig och ta slut så kan jag se framemot en 10 dagar lång vinterledighet. Då jag nångång i början av december avgjorde tidpunkten för årets vinterledighet så prickade jag in den så sent som möjligt. Med perfekt vårväder den här veckan och en nästan lika lovande prognos för nästa vecka hade jag knappast kunnat välja bättre.

Det är knappast svårt för någon att gissa var jag kommer att vara nästa vecka. Just det, på torpet! Jag brukar göra upp listor på allt sånt som ska göras. Min lista för nästa vecka börjar så här:

1. Besöka Byggnadsapoteket för att välja linoljefärg för matbord och stolar i gustaviansk stil. Antagligen blir det ljusgrått eller nån annan ljus nyans. Tanken är att jag ska måla pinnstolarna före vi åker iväg hem till stan så att linoljemålningens lukt får avdunsta under veckan då vi inte är där.

2. Bränna en hög med grankvistar och ris före det blir för torrt ute. Jag hoppas bara att det inte blåser för mycket, för då vågar jag inte tända på.

3. Transportera alla klabbar från skogen till carporten, som kommer att bli vårt nya vedlider. Det här är nog det absolut största jobbet, men det skulle vara viktigt att få så mycket som möjligt av det här gjort under ledigheten (som alltså ser ut att bli något helt annat än ledig tid).

4. Stämma träff med en arborist (heter det så?) som har lovat att komma och granska konditionen på våra askar och lindar. Jag hoppas att det inte blir en fällande dom för det sista vi behöver just nu är mera ved.

5. Röja hallonbuskar som växit upp runt våra vinbärsbuskar. Det här blir av om det är tillräckligt torrt. Senare i vår kommer vi att täcka marken med tidningspapper och strö på flis. På så sätt hålls området runt bärbuskarna så gott som underhållsfria i några år.

6. Kratta löv där det är tillräckligt torrt.

7. Rensa diket från dött gräs och löv som proppar till smältvatten. Det här är viktigt för smältvattnet rinner annars över vägen.

8. Smeta roundup på stubbarna som blev kvar då vi fällde aspar i vintras. Roundup är en (antagligen giftig) mönja som förstör trädets enzymer och hindrar en massa skott från att skjuta upp.

9. Njuta av våren.

10. Läsa en bok. Jag ska ta med mig Orhan Pamuks Snö och se om jag inte kan bli färdig med den.

Tjälföre och snödroppar

Torpet tog i morse emot oss i strålande vårväder. På en vecka hade så gott som all snö smultit. Den snö som fanns kvar var spröd och helt tydligt döende.

I en halv sekund hade vi tvekat då vi bestämde oss för att köra hela vägen fram till torpet. Vägen såg bra ut och var överlag i bättre skick än jag väntat mig. Däremot var de sista metrarna av uppfarten helt mättad av smältvatten. Marken var mjuk och jag misstänker att jag nu vet hur det känns att kliva i kvicksand. Bilen stannade nämligen med en gång och jag kände hur vi sjönk neråt i den av smältvatten mättade uppfarten. Den sista sträckan är egentligen mera gräsmatta än väg. Nu vet vi att det lönar sig att låta den torka innan man försöker köra över den.

Efter en och en halv timmes hårt arbete fick vi bilen upp på torr mark. Det kommer däremot att ta betydligt mera tid för oss att återställa uppfarten/gräsmattan i sitt ursprungliga skick.

Nåja, c'est la vie. Jag bestämde mig för att köra bilen ut på "stora vägen" och parkera den vid postlådan. Då jag promenerade tillbaks såg jag att tjälen håller på att gå ur jorden på väldigt många ställen. Med andra ord var vi nog lika dumma som alla galenpannor som ännu den här årstiden ger sig ut på isarna, men vem hade nu väntat sig att tjälen skulle gå ur jorden redan nu? Inte vi åtminstone.

Efter den här arbetsdryga lilla episoden var tillvaron betydligt mera behaglig. Solen sken från en klar blå himmel och vår lilla värld var full av vårtecken. Porlet i bäcken var konstant. Dessutom bongade vi dom första snödropparna och scillorna. Fåglarna kvittrade och jag såg årets första amiralfjäril. Blåsipporna blommar inte ännu, men bladen var fina. Torpet är för oss ännu så nytt att vi inte riktigt vet vilka blommor vi kan se framemot. Blåsipporna gläder mig nästan mest.

Vårt torp ligger inte vid havet eller ens vid någon sjö. Däremot har jag skämtat att vi kommer att ha egen strand då polarisarna smälter och havsytan stiger med 7 meter. Man börjar undra om det kan ske då man i slutet av mars kan kratta gården från fjolårslöven. Den östra sidan av gården var idag nämligen så torr att jag bra kunde kratta löven och de små kvistarna som fallit ur gårdslindarna. Dessutom inser jag nu att vi kommer att ha arbete för all evig framtid med all ved som ska klabbas, stapplas samt bäras hit och dit. Jag har gått och förklarat att björkveden spricker bara då det är flera grader kallt, men det stämmer nog inte. Åtminstone blev det klabbar hur lätt som helst av såväl björk som asp i plus 10 grader celsius, solsken och en svag vind från nordost.

grön(a)saker galore

Nu har det hänt! Krukorna och drivlådorna på våra fönsterbräden här hemma i stan är så många att min sambo inte längre kommer ihåg vad finns var. Och inte hjälper det med små lappar och skyltar heller då de är för många. Så många faktiskt att vi tar stormsteg mot att uppfylla de utmaningar som Finland ställdes inför då man skrev på Kyoto-avtalet.

Men medaljen har två sidor. Vi får tack vare den biologiska mångfalden visserligen njuta av lika syrerik luft som Yamomami-indianerna i Amazonas. Men avställningsyta kan vi bara drömma om. Häromdagen blev jag nästan av med mitt skrivbord, som utan mitt veto hade blivit parkeringsruta för pelargonplantor under vardagsrumsfönstret.

Apropå pelargoner så har vi ganska många. Det lär ska finnas 15 olika sorter, men antalet krukor med enskilda pelargonplantor känns oändligt.

I slutet av förra veckan var vi på Bauhaus. Egentligen hade vi inte behövt så mycket mer än ett slags superspackel, men min sambo har blivit bästa vän med Helge på trädgårdsavdelningen. På ett bord stod helleborus i svarta plastkrukor och blommade vackert. Jag försökte avråda eftersom min uppfattning är att importerade plantor inte är härdade för vårt klimat. Helge tog till det charmerande smil som säkert har vunnit honom Bauhaus stora förtjänstecken i guld och raderade all den tvekan jag drivit upp i min bättre hälft. Hur kan man argumentera mot nån som berättar att plantorna drivits upp på Åland? Vi hade med andra ord helleborus med oss hem. I vår planterar vi ut dem nånstans mellan huset och utedasset på landet.

Det känns lite tröttsamt med att hemmet förvandlas till ett drivhus. Vi har inga fönster somgår att öppna utan en större logistisk manöver. Nästan varje dag kommer det olika trädgårdsrelaterade försändelser på posten. Det är allt från automatiska bevattningssystem från Tyskland, fröpåsar från halvanonyma Leenor, Maijor och Sinikkor runtom i Finland till askar fulla av plastampuller fulla av pelargonplantor från England. Och eftersom webbsidor som marknadsförallt från större växthus och pergolor till lastbilslass med runda stenar finns bokmärkta på datorn misstänker jag att den stora tsunamin ännu inte har nått land.

Men aldrig har jag på så här nära håll kunnat följa med en amatör så hängiven och entusiastisk. Det handlar inte heller om att bara skaffa mera och flera av allt som står till buds trots att skenet kan bedra den oinsatte. Min sambo är metodiskoch diskriminerande. Allt antecknas noggrant i trädgårdsdagboken med pärmar av lakskinn. Nya sorter studeras noga, jämförs med andra och bokförs i detalj. I bokhyllan är vi innepå andra hyllmetern för trädgårdsrelaterad litteratur. Så om det här är en last är den en av få som förlänger livet och gör en lycklig.

Svar på utmaning

Hjäp! Jag har blivit utmanad att avslöja något om mig själv. Och jag som trodde att det räcker att man skriver om dittan och dattan. Mitt svar på utmaningen hittar du om du orkar läsa längre än reglerna nedan.

Regler:Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har ett förträffligt lokalsinne och hittar lätt rätt speciellt i urbana områden. Om jag dessutom har varit nånstans en gång hittar jag alltid tillbaks.

2. Mina mockarutor är dom bästa som jag någonsin har ätit. Hemligheten finns i glacyren, som jag rör ihop utan att följa något recept.

3. Jag kan måla utan att klotta. Sist som jag målade väggarna i vardagsrummet målade jag linjen mellan vägg och tak utan hjälpmedel. Att jag inte tycker om att måla är sen en annan sak.

4. Jag sover som en stock. För att somna räcker det oftast att jag lägger ifrån mig det jag läser och kryper lite längre ner under täcket. Det bästa som finns är att någon gång ta en tupplur mitt på dagen.

5. Har bra näsa för de mest prisvärda fynd på loppmarknader och i antikvitetsaffärer. I vanliga affärer har jag däremot en ofelbar förmåga att alltid tycka bäst om det som är dyrast.

6. Den här sista är svår, men jag är svårprovocerad och har ett gott tålamod i sociala situationer. Däremot kan jag ibland välja att själv provocera. Speciellt om jag märker att min kontrahent på ett osunt sätt är övertygad om att han har rätt.

Och nu då jag har svarat på dessa frågor utmanar jag alla mina sex läsare att tänka ut vilka egenskaper som gör just dig till den unika och speciella person du är.

Frågor och svar

De här frågorna plockade jag från Majas blog, som finns länkad här intill (Man lär så länge man har elever). På slutet lade jag till några frågor som jag fått anno dazumal och vars svar jag nu uppdaterat.

1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?
Visst, men lika gärna överlåter jag åtminstone punkteringen åt någon annan. Torkarbladen klarar jag av snabbt själv.

2. Hur äter du ett äpple?Vanligen utan att skala det först.
Om äpplet är utländskt och täckt med en äcklig film för att hålla bättre tvättar jag det först och gnider det sen rent mot en handduk.

3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
Nej. Däremot är jag rädd för lite större svarta "kryp" som helt saknar ben men ringlar sig fram.

4. Big Brother eller Sportnytt?
Båda låter som någotslags orättvist straff.

5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
Ledig tid, som jag kan förfoga över fritt.

6. Är du mörkrädd?
Nja, inte riktigt. Det är osannolikt att någon bulubisi skulle orka stå och valla i mörkret på att jag annan ska dyka upp. Däremot har jag hört om praxis inom vissa finska familjer att ha en "kakkakummi" med sig till utedasset.

7. Resmål som fascinerar?
Island. Härligt resmål med härliga människor. Jag rekommenderar trots att det är dyrt. Kapstaden var också en fin upplevelse.

8. Ditt senaste telefonsamtal?
Det var någon som ville veta något om en budget.

9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?Pascal Rogé får gärna komma och spela Saties gymnopedier på en stor Steinway flygel för mig. Fast nu är jag lite osäker på om han fortfarande lever...

10. Förrätt eller efterrätt?
Jo tack. För några år sedan hade jag helt säkert prioriterat efterrätten, men på senare tid föredrar jag allt oftare förrätten. Åldern kommer sällan ensam.

11. Bästa stunden på dagen?
Morgonstund har guld i mun. Speciellt om det är lördag morgon och jag har tid att ägna mig åt de två dagstidningar vi prenumererar på.

12. Tre saker du alltid har med dig?
Nycklar, mobil och plånbok.

13. E-post eller snigelpost?
Snigelpost är den bästa vardagslyx som finns. I denna era av evinnerligt mejlande bör en gentleman ibland ta tid på sig att producera ett handskrivet brev eller kort.

14. Den senaste komplimangen du fick?
Nån sa att jag är söt.

15. Senaste gången någon skällde på dig?
I eftermiddags. Jag skällde tillbaks, vilket är väldigt ovanligt.

16. Vad finns under din säng?
Dammråttor, men dom räknas bara i Borgå (har jag hört).

17. Vilken bok ligger på ditt nattduksbord?
Hah, den här frågan är som direkt från SFPs webbpresentation av riksdagsvalskandidater. Mitt svar: Henrik Meinanders Finlands historia samt Orhan Pamuks Snö. Dessutom finns där ett flertal tidskrifter.

18. Vem beundrar du?
Jag har väl gått och blivit cynisk då jag har svårt att svara på den här frågan. Man brukar visst svara Moder Teresa och Mahatma Gandhi, men jag kan nog bara säga att den här frågan ger orsak till eftertanke. Överlag beundrar jag personer som gör något de tror på trots dåliga odds.

19. När rördes du senast till tårar?
Hedniska lilla jag rördes till tårar senast då jag fick ett sms om att Borgå domkyrka stod i lågor. Jag blev själv förvånad och kommer därför så bra ihåg det.

20. Nämn något du inte är bra på.
(politiska) intriger och datorspel

21. Vilket motiv har screensavern på din dator?
En trädgård i Vichtis som jag aldrig besökt, men som jag hittade på webben.

Länge leve murgrönan!

Hmm, jag märker att det är en liten evighet sen jag skrivit sist. Är det månne nån som ännu orkar titta in för att se om jag fortfarande bloggar överhuvudtaget?

I varje fall så kan jag idag rapportera en glad nyhet! Minns ni den döda murgrönan? Nå den är fortfarande lika stendöd som sist, men jag har nu en ny murgröna i mitt liv. En generös person på min arbetsplats förbarmade sig över min sorg och gav mig en helt underbart vacker murgröna istället. Murgrönan mår nu bra hemma hos mig ute på landet, som du själv kan konstatera på veckans bild. Tack Elisabeth!



In other news: Arbetsveckan slutade med en timme långt meningsutbyte med min chef och jag var dessutom trött efter en lång och tung vecka. Men vi hade redan för ett par veckor sen bestämt att vi skulle ut till landet den här helgen. Vi kom iväg över en timme senare än beräknat, vilket betydde att det var kolmörkt då vi kom fram. Dessutom var det nästan kusligt dimmigt, men väl framme kändes det skönt. Kvällen gick snabbt medan vi värmde upp stugan inför natten. Mitt tips nummer ett för avstressande tillvaro är att sitta i sovrummets gungstol och stirra in i brasan. Och mera mysigt blir det med t.ex. Pascal Roge´ som spelar Eric Saties gymnopedier.

Det visade sig att vi valt ett perfekt veckoslut att åka ut till landet för såväl lördagen som söndagen var soliga och vackra. Fast jag måste nog medge att det kunde ha regnat småsten hela lördag förmiddag utan att jag hade märkt det. Jag låg nämligen och sov. Efter frukost gick jag och lade mig igen, mest för att värma fötterna. Jag vaknade vid halv 2 tiden och förstod nog först då hur utmattad jag var efter förra veckan. Nu sitter jag här och undrar när jag sist har sovit så länge. Och så fantastiskt gott!

Vi fick nog ett och annat gjort också, men det finaste med den här helgen var att vi njöt av tillvaron som bara riktiga mumintroll kan göra. Och då andan föll på klippte vi ner en och annan buske, städade lite i tamburen och bar en bänk upp på vinden.

Spår i snön

Det blev som jag gissade lördag kväll. Vi åkte med soluppgången söndag morgon ut till torpet för att fortsätta där det blev på hälft dagen innan. Fast lika mycket på hälft blev det trots att vi arbetade ännu hårdare och längre med veden på söndagen. Här ett foto då vi just har börjat.



Det känns i musklerna att jag klabbat hur mycket som helst, men att publicera ett foto på all den ved som ännu ligger och väntar på klyvyxan under snön vore för deprimerande. Istället bjuder jag på den här bilden med spår i snön. Trevlig arbetsvecka!

Klyvyxa som heter duga

De kallaste vädret har gett vika för en lite mildare luftfront, men björken som vi kapade i januari är fortfarande genomfrusen. Den är med andra ord lätt att klabba. Vi var ute på torpet idag och jag provade min nya yxa. Den som har försökt klyva färsk ved vet att björken kan vara seg som fan. Nu var situationen helt den motsatta. Klabbarna sprack med en gång. Inte ens för Obelix är det lättare då han klyver veden med sina bara händer. Men så har han inte heller Fiskars klyvyxa 2400, vars egenskaper heter duga.

Nu är vi hemma igen, men vi borde ha planerat att stanna över natten. Visst kunde vi ha stannat trots att vi inte hade förberett oss, men utan tandborste, torra byteskläder, lakan och pyjamas hade vi nog ruffat till det för oss ordentligt. Istället sover vi hemma och leker med tanken att åka ut igen så fort vi vaknar på morgonen.

In Memoriam

De osynliga krafterna har segrat. Överlevnadskampen för min murgröna slutade i förlust. Murgrönan är död. En liten tröst i sorgen är den att även ohyran måste ha frusit ihjäl.

Det brukar vara lätt för mig att avstå från världsliga ting. Kanske hade jag förstått att även murgrönan var inne på sista versen, men jag ville nog inte medge det för mig själv. Istället klängde jag mig fast vid murgrönan för att jag förknippar den med vissa känslomässigt viktiga minnen. Därför ville jag ge den en chans.

En lite större tröst (än ihjälfrusen ohyra) i sorgen är löftet om en prunkande ymnighet i vår trädgård i sommar. Min sambo har redan sått en del frön som ska fylla lustgårdens bäddar till bredden. Och jag misstänker att den nog blir en lebensarumskampf i rabatterna för min sambo har säkert tvåhundra fröpåsar som ska sås. Jag har redan sagt att jag inte kommer att plocka ogräs och pilla på kronblad hela sommaren, men visst uppskattar jag en prakten av en riktigt fin trädgård med frodiga rabatter och generösa trädgårdsland.

Min favorit bland trädgårdsgurur är Rosemarie Verey, en brittisk trädgårdsmysteriernas Miss Marple som dog år 2001. Om nån söker efter en lämplig vallfärdsort så rekommenderar jag hennes Barnsley House. Själv har jag bara blivit bekant med trädgården via 3 böcker som hon skrivit och som jag har hemma i bokhyllan. Google är bästa sättet att få info om såväl Verey som Barnsley House.

Vinterfröjder

Vi tog oss ut till torpet idag. Det var perfekt vinterväder med solsken och sisådär 17 minusgrader. Då vi närmade oss torpet insåg vi att grannen som plogar vägen fram till torpet ännu inte hunnit göra det. Men med sådär 10 cm snö så körde vi på ändå.

Och körde gjorde vi tills vi körde fast. Ett par gånger backade vi och tog fart. Lite längre kom vi varje gång, men var till slut ändå tvungna att plumsa genom snön fram till torpet för att hämta några spadar. Och just som vi skyfflat undan all snö kommer grannen med traktorn för att ploga vår väg. Livet på landet!

Men vi var glada att vara framme. Med oss hade vi två kompisar som kört bakom oss i sin skåbil lastad med en gammal skänk. Egentligen är det en skänk med två lite högre skåp på var sida samt en liten spegel ovanför själva skänken. Möbeln innehåller nu våra kärl.

Vi stannade inte särskilt länge eftersom storstugan var kall. Vi försökte elda lite, men det hade nog inte blivit ordentligt varmt förrän på kvällen. Jag gick husesyn med kompisarna samtidigt som min sambo värmde den medhavda kålsoppan. Och medan jag såg till att det fanns mat för våra småfåglar fick vi trädgårdsgången skottad.

Överlevnadskamp

Min murgröna för en överlevnadskamp här hemma i stan. Eftersom den har angripits av någonslags ohyra är den i karantän sen hösten. I praktiken betyder det här att murgrönan har förpassats till en konvalesens (efter flera potenta giftbehandlingar) i ett eget litet rum i trappuppgången. Där har den hittills fört en stillsam tillvaro i ett varmt inglasat utrymme mellan trapphuset och balkongen.

Då vintern äntligen kom hakade jag upp dörren mot trappuppgången för att varm luft skulle strömma in i murgrönans karantänsboning. Tyvärr finns det osynliga krafter som inte hyser stora sympatier för frusna murgrönor eftersom dörren mot trapphuset är stängd varje dag jag återvänder hem från jobbet. Ofta är det nån som stänger den igen på kvällen, men jag brukar kolla att dörren står på glänt före jag lägger mig och igen på väg till jobbet om morgnarna. Det låter ominöst med osynliga krafter, men det är ingenting ominöst alls med den spröda damen några våningar under som är misstänkt för denna försåtliga verksamhet.

Min vädjan är att murgrönan ska få leva. Den ser risig ut just nu, men även fula ankungar för med sig ett löfte om något vackrare. Ge min murgröna en chans!

En sjungande skogsvaktare

Min nya hobby är att samla pusselbitar. Trots att jag inte vet hur pusselbitarna ser ut så vet jag att den färdiga bilden föreställer skogsvaktaren som en gång bodde på vårt torp. Vi har naturligtvis aldrig träffat honom eftersom han med stor sannolikhet ligger på någon gravgård och skuffar prästkragor upp ur marken. Men pusselbitarna finns kvar. Och varje gång vi träffar bybor är det någon som skjuter fram en bit till. Konturerna är nästan klara och vissa detaljer kan urskiljas.

Till exempel vet vi att skogsvaktaren hade två söner, uppenbarligen en hustru också, men om henne har vi ingenting hört. Hans arbetsgivare bodde på en stor gård på andra sidan den stora skogen. Dom flesta pratar om Wikstén, men det var nån som påstod att han nog hette Wikstedt.

Då apostlahästar antagligen var hans snabbaste fortskaffningsmedel tog han sig ofta genom skogen från ett ställe till ett annat. Ironiskt nog lär han ska ha varit rädd för älgar. Han lär alltid ska ha sjungit hela vägen genom skogen för att skrämma älgarna på språng. Jag tror att man kan anta att han själv haft en rendez-vous med en älghona som misstagit sig om hans intentioner och instinktivt gått till attack för att försvara sina kalvar. Det kan få vem som helst att vilja sjunga sig genom den minsta av skogar.

Vi har också räknat ut att det torde vara Wikstén som planterat en del träd på tomten. Det hör nog till ovanligheten att ett torp av samma kaliber som vårt har fullvuxna lindar, askar, ädelgranar, ekar och lärkträn att ståta med. Men jag ser framför mig skogsvaktaren Wikstén återvända hem i skymningen efter att ha planterat ekalléer skrålande på någon nätt liten visa och med en liten planta i näverryggsäcken. Vi tackar honom för det. Likaså kan vi tacka de förra ägarna som i Wiksténs anda planterat bland annat hästkastanj och flera lärkträn.

I något skede erbjöd Wiksténs arbetsgivare att sälja torpet till honom, men han lär ska ha tyckt att det var för dyrt. Hans barn och barnbarn lär dessutom ska ha hälsat på hos de tidigare ägarna i något skede, men så mycket mer vet vi inte om dem. Likaså saknas pusselbitarna som skulle avslöja vart Wikstén tog vägen då han flyttade från torpet. Jakten på nästa pusselbit är dock ofta minst lika tillfredsställande som att finna den.

Vinter! Och mera skogsarbete

Vinterkylan har en helt egen speciell doft. Det är en fin doft. Jag vet, min gamle fysiklärare skulle säga att kylan inte kan ha någon doft eftersom det inte finns något sånt som kyla. Allt är värme. Ibland är det mera och idag var det mindre. Jag åkte iväg ut till skogsvaktarstugan idag långt före soluppgången. Hade nämligen anlitat en proffs för att såga upp den övertjocka björkstammen (på trädet som föll någon gång före självständighetsdagen) eftersom svärdet på min egen motorsåg inte är tillräckligt långt.

Förra veckoslutet fick vi kronan kapad. Då misstänkte jag att björken nog inte var så murken trots allt, men det var den visst det. Ju närmare roten stammen kapades ju finare var blommyllan som fanns inuti stammen. På Kekkilä hade man nog varit grön av avund.



Karln som sågade björkstammen tog en snabbtitt på de andra träden i närheten. En av de absolut finaste träden på tomten, en enorm ädelgran (Abies Sibirica), har en stor spricka, som åtminstone jag inte lagt märke till tidigare. Uppenbarligen tar de sydvästliga vindarna ganska hårt på träden i Västra Nyland för björken hade fallit mot nordost. Ädelgranen har pressats mot nordost av hårda och ihållande vindar. Och även om vi redan hade bestämt oss för att hugga lite fler träd på tomten, så hade den här ädelgranen gärna fått stå kvar. Nu ser det dessvärre ut som om vi måste kapa den. Eller vänta och se tills nån höststorm gör det.

Det var minus 10 grader ute vid skogsvaktarstugan. Nästan så det knäppte i trädtopparna, men inte riktigt. En riktigt vacker dag var det i varje fall. Här ser du solljuset reflekteras i sovrumsfönstrets iskristaller.

Skogsarbete på skogsvaktartorpet

Som jag redan tidigare beskrivit så gav en enorm björk på vår gård efter för höststormarna. På väg mot marken drog den med sig tre asptoppar, en ädelgran, en mindre tall och en halv rönn. Nästan hela weekenden gick åt till att röja upp efter det magplasket.



Och inte nog med det. Bettet på motorsågen var inte tillräckligt långt för rå på den tjocka björkstammen. Det betyder att vi inom kort och med lite hävare don får ta oss an stammen. Ja, i praktiken är det nån annan som kommer att såga upp stammen.



Trots weekendens snöslask och plotter var det skönt att fira veckoslutet ute på landet. Vi var dödströtta efter allt skogsarbete, men redan under arbetets gång började vi inse möjligheterna med den delen av gården som vi röjde. Kanske ännu i vår kommer vi att röja ytterligare. Avsikten är att öppna upp landskapet, göra det lite mera parklikt. Eventuellt anlägger vi en smal gräsmatta som slingrar sig fram mot bäcken och bastun, samt planterar rhododendron. Och det bästa är att vi kan göra precis som vi vill. Eller låta bli.

Vardagen kallar

Jag har längs med dagen hört vardagen kalla och imorgon bär det av mot saltgruvorna igen. Den här ledigheten har varit lång och ytterst välkommen. Först efter jul insåg jag hur fysiskt trött och andligt utmattad jag hade varit efter en tung höst på arbetet.

Förutom att vi redan går mot längre dagar är ett annat säkert vårtecken de tulpaner som lockar oss på spårvagnshållplatserna runtom i stan. Jag vill minnas att det här är tredje eller fjärde året som vi får glädjas över samma vackra planscher. Det är nästan så man vill gå till en spårvagnshållplats varje morgon även om arbetsvägen inte förutsätter det.