En stor del av löven har vi ren krattat upp runt rabatterna och lagt på hög på komposten, men en del håller fortfarande fast vid kvisten ur vilken de en gång fötts. Dagarna blir kortare och i takt med att trädgården vissnar blir våra fyrfota vänner allt mindre kräsna. Nu duger till och med lupinbladen åt hjortarna, som gjort sitt bästa för att mumsa i sig allt som inte är fastspikat eller bakom galler.
Jag förstår att man inte är särskilt kräsen då man är hungrig, men det som stör mest är ovanan att bita av vissa växter bara för att spotta ut den. Lär som sig aldrig?
För mig var veckoslutet välkommen avkoppling. Jag har haft lite strul med ryggen, vilket begränsade veckoslutets sysslor. I gengäld fick jag ligga framför brasan och läsa. Just nu läser jag Vinterstaden av Arnaldur Ingridason.
En svensk kollega tipsade mig om Stieg Larssons Millennium-serie. Jag sträckläste Män som hatar kvinnor, men bestämde mig för att spara Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes. Det var ett svårt beslut eftersom den första delen var kolossalt spännande.
På nattduksbordet har jag också Margaret Atwoods Alias Grace samt An Instant of the fingerpost av Iain Pears. Av Pears' bok har jag läst nästan hälften. Den är en slags historisk detektivroman, full av spänning och mysterier. Speciellt på torpet är det kul att krypa upp i sängen med en spännande bok medan tackan sprakar bredvid och mörkret tätnar utanför. Oslagbart recept. Rekommenderar.
