Spår i snön

Det blev som jag gissade lördag kväll. Vi åkte med soluppgången söndag morgon ut till torpet för att fortsätta där det blev på hälft dagen innan. Fast lika mycket på hälft blev det trots att vi arbetade ännu hårdare och längre med veden på söndagen. Här ett foto då vi just har börjat.



Det känns i musklerna att jag klabbat hur mycket som helst, men att publicera ett foto på all den ved som ännu ligger och väntar på klyvyxan under snön vore för deprimerande. Istället bjuder jag på den här bilden med spår i snön. Trevlig arbetsvecka!

Klyvyxa som heter duga

De kallaste vädret har gett vika för en lite mildare luftfront, men björken som vi kapade i januari är fortfarande genomfrusen. Den är med andra ord lätt att klabba. Vi var ute på torpet idag och jag provade min nya yxa. Den som har försökt klyva färsk ved vet att björken kan vara seg som fan. Nu var situationen helt den motsatta. Klabbarna sprack med en gång. Inte ens för Obelix är det lättare då han klyver veden med sina bara händer. Men så har han inte heller Fiskars klyvyxa 2400, vars egenskaper heter duga.

Nu är vi hemma igen, men vi borde ha planerat att stanna över natten. Visst kunde vi ha stannat trots att vi inte hade förberett oss, men utan tandborste, torra byteskläder, lakan och pyjamas hade vi nog ruffat till det för oss ordentligt. Istället sover vi hemma och leker med tanken att åka ut igen så fort vi vaknar på morgonen.

In Memoriam

De osynliga krafterna har segrat. Överlevnadskampen för min murgröna slutade i förlust. Murgrönan är död. En liten tröst i sorgen är den att även ohyran måste ha frusit ihjäl.

Det brukar vara lätt för mig att avstå från världsliga ting. Kanske hade jag förstått att även murgrönan var inne på sista versen, men jag ville nog inte medge det för mig själv. Istället klängde jag mig fast vid murgrönan för att jag förknippar den med vissa känslomässigt viktiga minnen. Därför ville jag ge den en chans.

En lite större tröst (än ihjälfrusen ohyra) i sorgen är löftet om en prunkande ymnighet i vår trädgård i sommar. Min sambo har redan sått en del frön som ska fylla lustgårdens bäddar till bredden. Och jag misstänker att den nog blir en lebensarumskampf i rabatterna för min sambo har säkert tvåhundra fröpåsar som ska sås. Jag har redan sagt att jag inte kommer att plocka ogräs och pilla på kronblad hela sommaren, men visst uppskattar jag en prakten av en riktigt fin trädgård med frodiga rabatter och generösa trädgårdsland.

Min favorit bland trädgårdsgurur är Rosemarie Verey, en brittisk trädgårdsmysteriernas Miss Marple som dog år 2001. Om nån söker efter en lämplig vallfärdsort så rekommenderar jag hennes Barnsley House. Själv har jag bara blivit bekant med trädgården via 3 böcker som hon skrivit och som jag har hemma i bokhyllan. Google är bästa sättet att få info om såväl Verey som Barnsley House.

Vinterfröjder

Vi tog oss ut till torpet idag. Det var perfekt vinterväder med solsken och sisådär 17 minusgrader. Då vi närmade oss torpet insåg vi att grannen som plogar vägen fram till torpet ännu inte hunnit göra det. Men med sådär 10 cm snö så körde vi på ändå.

Och körde gjorde vi tills vi körde fast. Ett par gånger backade vi och tog fart. Lite längre kom vi varje gång, men var till slut ändå tvungna att plumsa genom snön fram till torpet för att hämta några spadar. Och just som vi skyfflat undan all snö kommer grannen med traktorn för att ploga vår väg. Livet på landet!

Men vi var glada att vara framme. Med oss hade vi två kompisar som kört bakom oss i sin skåbil lastad med en gammal skänk. Egentligen är det en skänk med två lite högre skåp på var sida samt en liten spegel ovanför själva skänken. Möbeln innehåller nu våra kärl.

Vi stannade inte särskilt länge eftersom storstugan var kall. Vi försökte elda lite, men det hade nog inte blivit ordentligt varmt förrän på kvällen. Jag gick husesyn med kompisarna samtidigt som min sambo värmde den medhavda kålsoppan. Och medan jag såg till att det fanns mat för våra småfåglar fick vi trädgårdsgången skottad.