Gott Nytt År!

Vi går mot årets slut. En återblick bekräftar att året har varit fullt av mycket arbete men även sköna lata stunder på torpet. Vi har nu haft torpet i lite över 2 år, vilket känns som en väldigt lång tid. Kanske känns det som en lång tid eftersom vistelsen på torpet har gett så oerhört mycket. Jag bläddrade bland bildfilerna på datorn och insåg att vi har material för en hel bilderbok, nu gäller det bara att börja skriva en lifestyle-bok om torpliv. Jag har förstått att sådana böcker säljer bra. Dessa bilder tog jag söndagen den 28 december 2008:





På sätt och vis känns det samtidigt som om vi haft torpet ett mycket kort ögonblick, en bråkdel av en livstid. Såhär vid årsskiftet känns just detta mest som ett löfte. Mina nyårslöften är två till antalet. För det första ska jag njuta av mitt torpliv ännu mer än i år. Och för det andra lovar jag att övernatta på torpet flere gånger än vi hunnit med i år. Om nån vill gissa hur många gånger vi övernattat på torpet i år så kan man göra det genom att lämna en kommentar nedan!

Till slut vill jag önska dig ett riktigt Gott Nytt År 2009!

Julstök

Alla förbereder julen. För mig räcker det med god mat, ljus och några vackra julblommor. Dessa vackra julblomster står och väntar på nya hem i växthuset på handelsträdgården Hagalandet i Ingå.

Proveniens Paasikivi

Nu ska jag infria mitt löfte och berätta vad Alli Paasikivi har med vårt torp att göra.

Inte så mycket egentligen, men sängen i gästrummet har tillhört henne. Min farmor Laina Julia ärvde sängen av sin syster, som i sin tur hade fått den av ingen mindre än Alli Paasikivi. Min farmors syster arbetade i tiderna för fru Paasikivi och fick enligt familjesägnen sängen i avskedsgåva då hon slutade arbeta på någonslags pensionat eller konvalescenshem som fru Paasikivi lär ska drivit eller åtminstone stött. Om jag räknar rätt borde detta ha hänt i början av 1950-talet, d.v.s. ungefär i samma tider som familjen Paasikivi avstod från Jukola, sitt andra hem i Kervo. Kan sängen ha stått på Jukola?



Efter min farmors död stod sängen tom i trettio år i hennes sovrum, alltså i min fars barndomshem. Nu har sängen (med en del andra ärvda möbler) fått ett nytt hem hos oss på torpet.

Sängen är mahognyfanerad, eller fanerad med något som ser ut som mahognyimitation. Den förskönas av diverse svarvade detaljer och skickligt utskurna rosenkrusidullor. Men särskilt praktisk som möbel är sängen inte. Den är tillverkad i en tid då resårmadrasser var ett okänt begrepp och idag är det väl ingen som vill sova på ett halmbolster. För att åstadkomma en madrass med rundade hörn som passar sängen är det nog formskuren skumgummi som gäller. En ordentlig bäddmadrass ovanpå behövs också. Men var får man tag på skumgummimadrasser? Nån som vet?

Virkat sängöverkast som bäst passar i chehovska rum fick jag i present av en släkting, som nog tyckte att jag dragit på mig besvär då jag tog emot sängen. I varje fall, gästrummet får nu heta Allis kammare.

Efter stormen

Vi skulle alls inte ut till torpet detta veckoslut, men bestämde oss att trots allt åka ut. Mest åkte vi för att kolla hur förra veckans storm farit fram på torpet. Av resultatet ser du att det vi igen får kalla in mannen med motorsågen. Det känns lite tröttsamt att igen vara tvungen att hugga ved, men vi får väl skylla oss själva då vi låtit hugga så stor del av träden som skyddat mot vinden.



Fast så småningom börjar väl alla gamla träd vara fällda och fallna. På torpets västra sida och uppe vid bastun finns ännu några björkgamlingar som ska fällas innan de ger efter för en höststorm. Men de får stå kvar tillsvidare.

Före och efter

Nu har jag skrivit om vår tamburrenovering i flera repriser sen starten i mars. Nu då golvet äntligen är målat kan jag publicera bilder på tamburen före och efter renoveringen. Precis som i trendiga inredningsmagasin.

Så här såg det ut innan vår duktige snickare rev ut den gamla tamburen. Väggar och tak var i lackat trä. Den lilla skrubben i bakgrunden hade torpets tidigare ägare byggt som något slags påttrum.



Och så här ser resultatet ut idag. Den orangea dörren avslöjades bakom påttrummets vägg. Renoveringen återställde med andra ord den ursprungliga rumsfördelningen, man kan igen gå runt hela nedre våningen utan att hamna i en återvändsgränd. Då vi en dag får sovrummet och förmaket renoverade så ska alla dörrar i nedre våningen renoveras. Tills dess är den orangea dörren en påminnelse om att alla ytor i torpet en gång haft sjuttitalsfärg. T.ex. har spisen i storstugan en gång varit mörkröd, dörrkarmarna klartgröna och tamburgolvet mörkblått. Jag gissar att storstugans mörkbruna textiler (som den tidigare lämnade kvar) är från samma tid.



I mitt nästa blogginlägg skriver jag om Alli Paasikivis anknytning till torpet. Jag vet att ni dööör av nyfikenhet, men tyvärr får ni hålla er tills jag har fixat en bild för att illustrera inlägget. Ha det gott!

Lästips

En stor del av löven har vi ren krattat upp runt rabatterna och lagt på hög på komposten, men en del håller fortfarande fast vid kvisten ur vilken de en gång fötts. Dagarna blir kortare och i takt med att trädgården vissnar blir våra fyrfota vänner allt mindre kräsna. Nu duger till och med lupinbladen åt hjortarna, som gjort sitt bästa för att mumsa i sig allt som inte är fastspikat eller bakom galler.

Jag förstår att man inte är särskilt kräsen då man är hungrig, men det som stör mest är ovanan att bita av vissa växter bara för att spotta ut den. Lär som sig aldrig?

För mig var veckoslutet välkommen avkoppling. Jag har haft lite strul med ryggen, vilket begränsade veckoslutets sysslor. I gengäld fick jag ligga framför brasan och läsa. Just nu läser jag Vinterstaden av Arnaldur Ingridason.

En svensk kollega tipsade mig om Stieg Larssons Millennium-serie. Jag sträckläste Män som hatar kvinnor, men bestämde mig för att spara Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes. Det var ett svårt beslut eftersom den första delen var kolossalt spännande.

På nattduksbordet har jag också Margaret Atwoods Alias Grace samt An Instant of the fingerpost av Iain Pears. Av Pears' bok har jag läst nästan hälften. Den är en slags historisk detektivroman, full av spänning och mysterier. Speciellt på torpet är det kul att krypa upp i sängen med en spännande bok medan tackan sprakar bredvid och mörkret tätnar utanför. Oslagbart recept. Rekommenderar.

Mot pelargonvinter

Med hösten avtar också verksamheten på torpet. Vi har redan gjort vissa förändringar inför vintern. Den synligaste är kanske förvandlingen i gästrummet. Där har vi nämligen inkvarterat våra pelargoner för övervintring. Det betyder att vi inte kommer att värma upp rummet för övernattande vänner. Temperaturen hålls däremot konstant på ca 5-8 grader och pelargonerna får stå ljust. Senare får kanske pelargonerna tilläggsljus med tajmer.



En del av pelargonerna har vi lyft in som sådana. Av de flesta har vi dessutom planterat skott i egen kruka. På så sätt ökar vi chansen för övervintring. Eftersom vi ännu är nybörjare och glada amatörer så är åtminstone jag lite osäker på hur väl jag kan se till att pelargonerna inte torkar ut eller får för mycket vatten.

Hösten får komma

Det är dags att släppa det krampaktiga taget om sommaren. Jag medger att jag har försökt hålla kvar sommaren, men nu får hon dra åt samma håll som tranplogarna över våra huvuden. På sätt och vis kommer hennes avfärd som en välkommen lättnad också. Inte minst för att jag hela sommaren har gått och väntat på ett tillfälle att måla tamburgolvet. Men med den mängd gästande fötter som det golvet har sett de senaste månaderna har ett målningsprojekt inte varit att tala om.

Men nu är golvet målat en första gång. På grund av de gamla golvtiljorna varit mörkblå och gröna (inte mitt val) så blir jag säkert tvungen att måla åtminstone i 2-3 omgångar till.





Sommaren har infriat sina löften, så det är nog inte enbart på grund av tidtabellen för mina målningsprojekt som jag välkomnar hösten. Jag har inga fler förväntningar utan är nöjd med sommaren om gått. Trots det fram till igår omålade golvet har jag överlag kommit längre i mina diverse projekt än väntat. Och dessutom har vi översköljts av inspiration, börjat och slutfört sånt vi egentligen hade tänkt vänta med. Och sommaren var fin. Vårt torp ligger i zonen lagom, så jag kan inte skriva under påståendet om att det bara skulle ha regnat hela tiden. Det har varit precis rätt.

Dessutom är det lätt att se framemot höst och vinter då jag vet att vi inte har lika stora projekt framför oss som förra vintern. Visst ska några träd fällas, men det handlar om 5 stycken istället för 50.

Svart måndag

Man tar ofta för givet att man kan kontrollera saker och ting, åtminstone om man är noggrann och gör saker och ting enligt konstens alla regler. Som trädgårdsamatör (proffs också!) får man dock finna sig i att inte kunna kontrollera allting. Trots suverän planläggning och precis exekution går det inte alltid som man vill. Det gör åtminstone mig lite ödmjuk, vilket säkert är helt sunt.

Men idag gjorde naturens nyckfullhet mig även väldigt ledsen. Vi var på torpet igår och efter jobbet idag åkte vi igen ut på en blixtvisit. Det var väldigt nedslående att konstatera hur nattfrosten hade farit illa med våra dahlior. Just som några av de finaste dahliorna börjat blomma så omintetgörs en hel växtperiod över en natt.



För jämförelsens skull här en bild på hur dessa vackra orange dahlior såg ut så sent som dagen innan:

Äntligen stinker min suckulent!

Min askaktus har jag haft i flera år. Nu blommar hon för första gången. Går man nära luktar det ruttet kött, vilket är asigt. Men de ludna kronbladen är väldigt vackra, inte sant?

Var dag den andra olik

Just nu blommar dahliorna för fullt. Och för sig själva. Jag har abstinensbesvär av att inte få vistas på torpet just precis så mycket jag vill. Och när jag vill.

Och ändå trivs jag med förändringen. Jag märker att jag jämt ser framåt. Visst är det roligt att titta tillbaks och komma ihåg något speciellt fint från försommaren, våren, förra säsongen. Men det som gör mig mest glad är nog att trädgården hela tiden växer och utvecklas. Det är alltid något nytt som händer, inte bara utomhus utan även inne i torpet. Och det är bra.

Men samtidigt känns det som om veckosluten inte riktigt räcker till. Eller som om man inte riktigt uppmärksammar dahliorna tillräckligt nu då dom belönar oss efter en sommar av gödsling och bevattning.



Dessutom är ljuset så här i augusti väldigt speciellt. Jag älskar att uppleva trädgården under olika tider av dygnet. Speciellt morgonljuset är fint, men också timmarna innan solen går ner placerar sig högt på rankinglistan.

Lustfyllda augusti

Sommaren och trädgården på torpet är som bäst just nu. Eller kanske känns det som om den är som bäst just nu då jag börjar ha begränsade möjligheter att vistas på torpet. Bestäm själv:

Förföriska farligheter

Då och då låter man sig förföras av en skönhet. Man blir så blixtförälskad och fullständigt betagen av hennes skönhet att man helt glömmer att varje kärlek har sina risker. Och så fort man låtit förälskelsen slå rot börjar man invänta att den ska belöna en och slå ut i ännu vackrare blom. Det börjar bra, men ännu är det inga alarmklockor som ringer…

Tills det är för sent.

Invasiva växter, speciellt sådana som inte hör hemma i den finländska faunan är en riktigt plåga. Jag har tidigare spytt galla över lupinen, men vill ännu en gång återvända till det här ämnet och då ta upp tre växter man under inga omständigheter ska släppa in i sin trädgård.

Jättelokan (kaukasian jättiputki) är min förföriska farlighet nummer ett. Många förförs av dess stora och ståtliga blad, men glömmer att den är rejält farlig. Växtsaften innehåller toxiner som kan förorsaka mycket obehagliga utslag på huden, speciellt om huden exponeras för sol. Dess frön överlever lätt i marken i ett helt decennium och växten är därför svår att utrota.

(Image by Eva the Weaver)

Jätteslide och parkslide (jättitatar & japanintatar) är egentligen två olika växter, men nära släkt med varann. Jag tycker parkslide är vacker, men har sett hur den aggressivt erövrar lebensraum i trädgården hos en helt oskyldig stackars tant i Karislojo. Det var inte alls en trevlig syn.

(Image by Katja London)

Och sist, men inte minst vill jag varna för är jättebalsamin (jättipalsami). Den kom till Finland redan på 1800-talet och har sen dess fått fotfäste på diverse fuktiga ställen. Växten spottar iväg sina frön flera meter från moderplantan, alltså sprider den sig i värsta fall som ringar på vattnet. Lyckligtvis är den inte särskilt nätt.

(Image by V31S70)

Hos oss på torpet har vi kirskål, som växer precis överallt. Men den kan man ännu leva med. Ja, och så har vi lupiner, som vi måste leva med. Men jag bara hoppas att vi inte får någon av de jättar som nämns ovan. Ironiskt nog har de alla en jätte framför sig i namnet. Kanske för att de är jätte-nej-nej.

Bilderna har jag lånat på webben. Tack till er som tagit bilderna!

Inspiration Bergianska

Efter en hel sommar i den egna trädgården är det roligt att ströva runt i andras emellanåt. En favorit som man alltid kan räkna med då man är ute efter nya idéer är Bergianska trädgården i Stockholm.

Kolla den här med torvblock upphöjda bänken! Vårt nästa storprojekt är att göra något åt det som nu är ett förvildat trädgårdsland. Kanske en del kunde höjas upp med hjälp av likadana torvblock. Idéen är i sig inte ny, men den känns rätt då vi nu rent konkret har nånstans där vi kan utnyttja den.


I örtagården inspirerades jag av den stora porten med klätterros. Rosen är ingen storfavorit hos oss, men jag har lite funderat på att låta en klätterros ta plats i trädgården på torpet. I sommar har vi redan planterat flera klematis samt en klätterhortensia. Apropås klätterväxter, jag såg en gång en pelare (en stock som stod rakt upp ur jorden) som täcktes av humle. Den var fin.



Och till sist en bild på italienska terrassen.

Simmande fladdermöss och ohyggliga skrik i natten

Trots att såväl sommarens som semesterns slut redan kan anas rymmer båda ännu stora fröjder. En sådan är en favorit som kommer i repris just den här tiden varje år. Nämligen solhatten (echinachea). Den är något av det absolut vackraste som finns, som dessutom inte faller Raseborgs partåiga hovdjur i smaken. Vi har bara några sorter (på bild nedan), men det lär bli fler.






Dessa blommor är inga solhattar, men nog tillräckligt vackra för att få en plats i denna spalt:



Jag fascineras av alla vilda djur som rör sig i environgerna runt vårt torp. T.o.m. hjortarna är fina trots att dom är förfärligt glupska. Jag råkade kika ner i botten på vår nästan tomma vattentunna i går och trodde först att det var en groda som glatt simmade runt, men det var det inte alls. Däremot var det en stackars liten fladdermus som desperat och med sista krafterna försökte hålla sig ovanför ytan. Torpets frivilliga undsättningskår skred till verket och vi stack en korg under vattenytan och lyfte upp den under fladdermusen, som tacksamt klängde sig fast vid något fast. Därefter ställde vi in den dyblöta krabaten med korg och allt i vedlidret. Efter en dryg timme hade han pustat ut och flugit för att sova bort den soliga och varma dagen. Är det nån som känner till vilken slags fladdermus detta är?



Lite hade vi hoppats på att han skulle hälsa på oss glatt i Raseborgsnatten, men icke. Däremot drog våra nattgäster upp täcket över öronen då de kort efter midnatt skrämdes halft från vettet att ett ohyggligt och nästan hjärtskärande skrik - som mest påminde om en vampyr som med sitt jaktläte skrämmer fart på sitt byte! (no kidding!) Jag trodde först det var våra gäster som noisade, men förstod snabbt att det kom utifrån. Jag medger att jag nog hade tyckt att ljudet var otäckt om jag sovit över på torpet ensam, men nu roades jag mest av att våra vänner (som sov på vinden) trodde. Ni som har hört vad som uppenbarligen var en mårdhund vet vad jag talar om.

Summary in English: These echinachea are among my favorites, and I'm glad they burst into bloom as the end of the Northern summer approaches. And I'm particularly happy about these blooms agreeing with the palate of the deer about as much as does broccoli on the taste buds of George W. Also, we have racoon dogs that scare the living shit out of anyone and everyone who is not accustomed to it's call in the night (which, btw, sounds like a vampire trying to scare prey out of hiding).

Sommargott och belönande trälgöra

Det absolut bästa med sommar och semester är att jag har tid för mina vänner. Lyckligtvis är det ganska lätt att få dem lockade på besök hos oss på torpet. Inför en sommarlunch i trädgården förra söndagen hittade jag detta recept för pastasallad på en svensk webbplats. Rekommenderar den mumsiga salladen varmt.

penne pasta
soltorkade tomater
oliver (jag använde gröna oliver med citronfyllning)
kapris
tonfisk
sockerärter
pesto

Några mängder kommer jag inte ihåg, men koka pasta så att det räcker för alla. Tillägg därefter andra ingredienser efter egen smak så att salladen blir matig. Själv använde jag en del av lagen från de soltorkade tomaterna för att göra salladen godare. Salladen kan med fördel göras på förhand. Andra sallader på bild är nypotatissallad med rökt sik, tomat-koriandersallad och coleslaw samt fetasallad med kokt ägg.




Mellan varven (=andningspaus mellan olika gästsammansättningar) är sommaren skön eftersom man har möjlighet att inleda galna rabattprojekt som förser en med program för hela sommaren. Här syns några bilder från vårt försök att utvidga stenpartiet. Marken är full med björkrötter och stenar, som alla måste bort. Det visar sig att det vi tänkt som stenparti nog blir en riktig rabatt eftersom marken går ganska djupt innan urberget kommer emot. Men jorden är ganska sandig och väldränerande så det blir nog växter för solig och varm och torr plats som gäller.






Och projektet blir ännu på hälft. Rabattcirkeln runt bergsklacken blir färdig nästa sommar då vi tar oss an den sista tredjedelen. Är det för optimistiskt att hoppas på ruttna björkrötter då vi sticker spaden i jorden nästa vår? Under tiden ska jag nu njuta av det soliga och varma veckoslutet likt denna (mätta?) ödla, som vi såg i norra Österbotten häromdagen.

Uggla i mossen

På väg till bastun såg jag att det satt en uggla på en mossig stubbe i skogsbrynet. Det var en fjunig unge, som redan växt till sig och var ungefär 30 centimeter hög. Jag tror att det kan vara en slaguggla. Är det nån som vet?

Om det verkligen är en slaguggla var det nog ganska knäppt att gå så nära som vi gjorde för att fota den. Litteraturen har så här i efterhand upplyst mig om att slagugglans föräldrar kan vara rätt så aggressiva då de skyddar sina småttingar. I den grad att de kommer på och klöser ögonen blodiga. Nästa gång vet jag att bara betrakta den från bastufönstret.

Summary in English: This owl was sitting outside our sauna. It's Mom can get pretty aggressive in defending the little ones against curious amateur gardeners.

Åter till smultronstället

Efter ett dygn hemma i stan (för att tvätta kläder och sköta diverse ärenden) är jag åter på väg till torpet för att njuta av sommaren. Härligt.

Savannens barn

Jag har alltid tyckt om en välklippt gräsmatta. Och det är ett omtycke som sitter djupt. Dessutom är jag uppenbarligen inte ensam. Försök googla på ”lawn lover” så ser du att de anglosaxiska herrarnas trädgårdsintresse har två huvudinriktningar. Den ena är dahlior och den andra är gräsmattor. Märk att man på just lawn lover hittar nästan 3 miljoner träffar! Det är säkert en ren händelse att bland de träffar som kommer överst finns böcker om skötsel av gräsmattor till salu hos bl.a. bokhandeln Barnes & Noble.

Min sambo påstår att min kärlek till en välhållen gräsmatta finns i generna. Våra förfäder som bodde på savannen kände sig uppenbarligen tryggare då de kunde se sin omgivning, medan den täta bushen inte var något för savannens barn.

Och kanske däri ligger en liten sanning. Jag har nämligen observerat att många av de som gästar oss på torpet drar sig för att gå i högt gräs. Det är rädslan för ormar och fästingar som får dom att hålla sig till den välklippta gräsmattan. Själv medger jag inte att jag skulle lida av liknande fobier. Förresten så har vi inga fästingar. Ormar nog, men jag har märkt att de är räddare för mig än tvärtom.



Däremot är en jämn och fin gräsmatta väldigt fin. Den känns skön under mina bara fötter, och det gör ingenting om några mossor trivs i gräsmattan. Bäst är gräsmattan några dagar efter att den klippts. Och det avklippta gräset ska naturligtvis avlägsnas.

Hur länge sen var det förresten som du gick barfota ute på gården eller i naturen? Gör det! Det är skönt och dessutom är jag övertygad om att det är hälsosamt!

Semester!

Nu är det äntligen semester. Den inleddes med att vi började gräva en ny rabatt där det tidigare hade stått fyra björkar intill stenpartiet. Marken är lätt att gräva i tack vare allt regn vi fått, men att få bort björkrötterna är sannerligen ganska pissigt. Men trägen vinner. Lättare är det att gräva där vi ska anlägga en andra rabatt som par till en tidigare. Med tiden blir det kanske rentav 4 likadana rabatter med gräsmatta emellan, får se hur långt energin räcker.


Det bästa med att ha semester är att man hinner börja med många olika projekt samtidigt. För oss är det svårt att gräva upp en rabatt hela dagen eftersom föräldrarna till fågelungarna i ett närliggande bo inte törs flyga förbi med näbben full av insekter. Då vi ger fågelungarna matro är det lätt att sysselsätta sig med t.ex. delupinering av ängen. Delupinering går ut på att man plockar bort lupinernas fröhus, så att självsådden begränsas.


Dessutom har jag huggit ved, klippt gräs, rensat några rabatter, badat bastu varje kväll och suttit och ätit frukost samtidigt som en liten bambi 6 meter utanför fönstret gör likadant. Ja, och en liten tupplur om eftermiddan sitter alltid bra.


Tempot är långsamt, men det är så det ska vara på semestern. Här till sist en bild på en skalbagge som landat på pionens kronblad för att njuta av den bedövande doften.

Spegelkulan söker sin plats i trädgården

En spegelkula i trädgården är detsamma som Mumindalen för mig. Jag kommer inte ihåg i vilken av muminböckerna som någon glömmer och drömmer sig bort från verkligheten då han stirrar in i speglade trädgårdens oändlighet, men jag har själv märkt tjusningen. Fast jag längtar inte bort från verkligheten. I varje fall så söker vår spegelkula fortfarande sin plats. Eftersom den lär ska skrämma småfåglar så kanske vinbärsbusken är rätt plats för kulan.

I helgen kunde vi lägga till storken bland fåglar som vi bongat på torpet. Jag behövde hjälp med att känna igen småfåglar, men de flesta stora fåglar kan jag. Storken flög dessutom ganska lågt över trädgården, så vi såg den bra.

Och apropås ingenting så har jag nu målat golvet i storstugan en andra gång. Jag hoppas att det räcker med två omgångar, men det vet jag först då jag åker ut till helgen.

Vårens sista stora ansträngning

Ikväll är jag så slut att jag nog bara orkar ladda upp några foton för dig, bästa läsare, att titta på. Jag hade sett framemot att njuta av solen denna helg, men dessvärre visade sig storstugans golvrenovering att vara just så arbetsdrygt att man inte just hann med annat. Nåja, det känns bra nu att ha slipat golvet och målat det första gången. Det ska målas en gång till och därefter vaxas. Vaxet är viktigt eftersom jag målar med linoljefärg, som annars skulle slitas för snabbt.

Golvytan i storstugan är just under 40 kvadrat, men det kändes oändligt mycket större.













Den här bildserien är ungefär lika fascinerande som min eftermiddag. Så om du känner dig inspirerad så ska andra omgången målas antingen nästa eller så därpå följande helg. Färgen är Allbäcks silvergrå, som är världens bästa målfärg. Då målningen torkar kommer den att bli matt. Färdigt blir det i tid för min sommarledighet, då inga stora projekt kommer att inledas. På riktigt.