Överlevnadskamp

Min murgröna för en överlevnadskamp här hemma i stan. Eftersom den har angripits av någonslags ohyra är den i karantän sen hösten. I praktiken betyder det här att murgrönan har förpassats till en konvalesens (efter flera potenta giftbehandlingar) i ett eget litet rum i trappuppgången. Där har den hittills fört en stillsam tillvaro i ett varmt inglasat utrymme mellan trapphuset och balkongen.

Då vintern äntligen kom hakade jag upp dörren mot trappuppgången för att varm luft skulle strömma in i murgrönans karantänsboning. Tyvärr finns det osynliga krafter som inte hyser stora sympatier för frusna murgrönor eftersom dörren mot trapphuset är stängd varje dag jag återvänder hem från jobbet. Ofta är det nån som stänger den igen på kvällen, men jag brukar kolla att dörren står på glänt före jag lägger mig och igen på väg till jobbet om morgnarna. Det låter ominöst med osynliga krafter, men det är ingenting ominöst alls med den spröda damen några våningar under som är misstänkt för denna försåtliga verksamhet.

Min vädjan är att murgrönan ska få leva. Den ser risig ut just nu, men även fula ankungar för med sig ett löfte om något vackrare. Ge min murgröna en chans!

En sjungande skogsvaktare

Min nya hobby är att samla pusselbitar. Trots att jag inte vet hur pusselbitarna ser ut så vet jag att den färdiga bilden föreställer skogsvaktaren som en gång bodde på vårt torp. Vi har naturligtvis aldrig träffat honom eftersom han med stor sannolikhet ligger på någon gravgård och skuffar prästkragor upp ur marken. Men pusselbitarna finns kvar. Och varje gång vi träffar bybor är det någon som skjuter fram en bit till. Konturerna är nästan klara och vissa detaljer kan urskiljas.

Till exempel vet vi att skogsvaktaren hade två söner, uppenbarligen en hustru också, men om henne har vi ingenting hört. Hans arbetsgivare bodde på en stor gård på andra sidan den stora skogen. Dom flesta pratar om Wikstén, men det var nån som påstod att han nog hette Wikstedt.

Då apostlahästar antagligen var hans snabbaste fortskaffningsmedel tog han sig ofta genom skogen från ett ställe till ett annat. Ironiskt nog lär han ska ha varit rädd för älgar. Han lär alltid ska ha sjungit hela vägen genom skogen för att skrämma älgarna på språng. Jag tror att man kan anta att han själv haft en rendez-vous med en älghona som misstagit sig om hans intentioner och instinktivt gått till attack för att försvara sina kalvar. Det kan få vem som helst att vilja sjunga sig genom den minsta av skogar.

Vi har också räknat ut att det torde vara Wikstén som planterat en del träd på tomten. Det hör nog till ovanligheten att ett torp av samma kaliber som vårt har fullvuxna lindar, askar, ädelgranar, ekar och lärkträn att ståta med. Men jag ser framför mig skogsvaktaren Wikstén återvända hem i skymningen efter att ha planterat ekalléer skrålande på någon nätt liten visa och med en liten planta i näverryggsäcken. Vi tackar honom för det. Likaså kan vi tacka de förra ägarna som i Wiksténs anda planterat bland annat hästkastanj och flera lärkträn.

I något skede erbjöd Wiksténs arbetsgivare att sälja torpet till honom, men han lär ska ha tyckt att det var för dyrt. Hans barn och barnbarn lär dessutom ska ha hälsat på hos de tidigare ägarna i något skede, men så mycket mer vet vi inte om dem. Likaså saknas pusselbitarna som skulle avslöja vart Wikstén tog vägen då han flyttade från torpet. Jakten på nästa pusselbit är dock ofta minst lika tillfredsställande som att finna den.

Vinter! Och mera skogsarbete

Vinterkylan har en helt egen speciell doft. Det är en fin doft. Jag vet, min gamle fysiklärare skulle säga att kylan inte kan ha någon doft eftersom det inte finns något sånt som kyla. Allt är värme. Ibland är det mera och idag var det mindre. Jag åkte iväg ut till skogsvaktarstugan idag långt före soluppgången. Hade nämligen anlitat en proffs för att såga upp den övertjocka björkstammen (på trädet som föll någon gång före självständighetsdagen) eftersom svärdet på min egen motorsåg inte är tillräckligt långt.

Förra veckoslutet fick vi kronan kapad. Då misstänkte jag att björken nog inte var så murken trots allt, men det var den visst det. Ju närmare roten stammen kapades ju finare var blommyllan som fanns inuti stammen. På Kekkilä hade man nog varit grön av avund.



Karln som sågade björkstammen tog en snabbtitt på de andra träden i närheten. En av de absolut finaste träden på tomten, en enorm ädelgran (Abies Sibirica), har en stor spricka, som åtminstone jag inte lagt märke till tidigare. Uppenbarligen tar de sydvästliga vindarna ganska hårt på träden i Västra Nyland för björken hade fallit mot nordost. Ädelgranen har pressats mot nordost av hårda och ihållande vindar. Och även om vi redan hade bestämt oss för att hugga lite fler träd på tomten, så hade den här ädelgranen gärna fått stå kvar. Nu ser det dessvärre ut som om vi måste kapa den. Eller vänta och se tills nån höststorm gör det.

Det var minus 10 grader ute vid skogsvaktarstugan. Nästan så det knäppte i trädtopparna, men inte riktigt. En riktigt vacker dag var det i varje fall. Här ser du solljuset reflekteras i sovrumsfönstrets iskristaller.

Skogsarbete på skogsvaktartorpet

Som jag redan tidigare beskrivit så gav en enorm björk på vår gård efter för höststormarna. På väg mot marken drog den med sig tre asptoppar, en ädelgran, en mindre tall och en halv rönn. Nästan hela weekenden gick åt till att röja upp efter det magplasket.



Och inte nog med det. Bettet på motorsågen var inte tillräckligt långt för rå på den tjocka björkstammen. Det betyder att vi inom kort och med lite hävare don får ta oss an stammen. Ja, i praktiken är det nån annan som kommer att såga upp stammen.



Trots weekendens snöslask och plotter var det skönt att fira veckoslutet ute på landet. Vi var dödströtta efter allt skogsarbete, men redan under arbetets gång började vi inse möjligheterna med den delen av gården som vi röjde. Kanske ännu i vår kommer vi att röja ytterligare. Avsikten är att öppna upp landskapet, göra det lite mera parklikt. Eventuellt anlägger vi en smal gräsmatta som slingrar sig fram mot bäcken och bastun, samt planterar rhododendron. Och det bästa är att vi kan göra precis som vi vill. Eller låta bli.

Vardagen kallar

Jag har längs med dagen hört vardagen kalla och imorgon bär det av mot saltgruvorna igen. Den här ledigheten har varit lång och ytterst välkommen. Först efter jul insåg jag hur fysiskt trött och andligt utmattad jag hade varit efter en tung höst på arbetet.

Förutom att vi redan går mot längre dagar är ett annat säkert vårtecken de tulpaner som lockar oss på spårvagnshållplatserna runtom i stan. Jag vill minnas att det här är tredje eller fjärde året som vi får glädjas över samma vackra planscher. Det är nästan så man vill gå till en spårvagnshållplats varje morgon även om arbetsvägen inte förutsätter det.