Pärlspont och spännpapp

Jag har ett litet dilemma. Efter att ha läst flera volymer om byggnadsvård vet jag att man med gamla hus borde skynda långsamt. Det är egentligen en väldigt vettig regel som alla nya ägare av gamla hus borde följa.

Problemet är att jag är otålig och genast skulle vilja bygga om tamburen samt trappan till vinden, bygga ett lusthus och täcka storstugans väggar med pärlspont och spännpapp. Dessutom går jag och drömmer om linoljemålade golv istället för de lackade ytor som jag nu polerar då jag i Mammas yllesockor valsar fram.

Det förtjusande gamla paret som sålde torpet till oss har gjort en kulturgärning värt en Pro Finlandia då dom sen 1973 så kärleksfullt skött om både torp och trädgård. Vi vill bevara den stämning och alla de kulturhistoriska värden som finns i torpet. Och samtidigt vill vi gå ett steg längre och försöka återskapa en tidstypisk interiör från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Utan att för det ge upp vissa bekvämligheter.

I praktiken betyder det här att vi inomhus försöker sudda ut den kontrast som uppstått då man använt inredningsmaterial som inte är tidstypiska. De tidigare ägarna berättade att dom renoverade torpet före det blev trendigt med byggnadsvård. Det utbud av tidstypiska gamla tapeter i nytryck, pärlspontpanel och linoljemålning i 1800-talskulörer som finns idag kunde man bara drömma om ännu för 10-15 år sen.

Det är slutligen ganska bra att jag just nu är mitt uppe i några hysteriskt stressiga veckor på jobbet. I annat fall skulle jag kanske inte ha råd med några julklappar efter ett besök på Byggnadsapoteket i Billnäs...

Sent i november

Vi har äntligen tagit skogsvaktartorpet i besittning! Nu är det vårt. Bara vårt! Och det känns jättefint.

Det är något speciellt med att åka ut till landet så här sent på hösten. Skogen var tung av regn och träden alldeles orörliga då vi steg ur bilen i morse. En korp hörde av sig från nånstans bakom trädtopparna. Allting är vissnat och dött, men vi hade nog inte varit på plats en timme innan min bättre hälft hade grävt ner tiotals tulpanlökar, ett dussin vintergäcksiris (Iris danfordiae), ett dussin jättelökar (Allium giganteum) och lika många berglökar (Allium Ostrowskianum). Med åtta plusgrader kan det hända och marken tung av allt regn kan det hända att detta otåliga trädgårdsexperiment lyckas. Jag hoppas det för entusiasmen för vår trädgård är stor.

Min Mamma hade åkt med oss för att för att besiktiga torpet. Vår förmiddag gick följdaktligen snabbt då jag stolt visade upp storstugan, sovrummet, pigkammaren och den stora öppna vinden. Belåtenheten var ömsesidig då dessutom diverse garn, tygstycken, stickpinnor, hattaskar och halvfärdiga handarbeten bytte ägare. Vi hittar nämligen hela tiden saker undanstuvade i skåp, på vinden och i olika skrymslen som man tycker att de förra ägarna rimligtvis skulle ha tagit med sig. Å andra sidan är vi väldigt nöjda över att inte behöva köpa allt nytt. T.ex. har vi alla kärl vi någonsin kommer att behöva. För att inte tala om alla dom sisådär 500 deckare (på engelska, svenska och finska), romaner och Kalle Anka pocketböcker som dom förra ägarna lämnat kvar med tanke på eventuella regniga dagar.

Det här med att röja sig igenom andra människors gamla saker är lite jobbigt, men samtidigt tillfredsställande. Det känns kul att verkligen se huset förvandlas till vår egen fritidsbostad. Men mera om det i nästa avsnitt.

För övrigt gav min Mamma oss fulla poäng för torpet, som förresten ser ut så här:

Torpdrömmar 2

Vi har betalat handpenningen för torpet och skriver på köpebrevet nästa torsdag. Efter det måste vi i värsta fall ännu vänta till månadens slut före vi får nycklarna. Det kanske är önsketänkande, men jag har för mig att säljarna kanske har hunnit flytta bort sina ägodelar före torsdagen.

Eller så försöker jag hölja min überotålighet i optimism. Jag hade nämligen inbillat mig att jag skulle slappna av efter att vi betalat handpenningen eftersom affären då blivit bindande för säljaren. Inte för att jag oroar mig över att drömstället kommer att glida oss ur händerna. Däremot är fötterna just nu långt ifrån marknivå vad beträffar alla mina drömmar angående torpet.

Jag vill inreda, bygga, plantera, bygga om, hugga, så, röja, måla om, putsa, ansa och renovera så till den grad att allt omöjligtvis får plats i den mest ambitiösa av femårsplaner. Kanske det att jag äntligen får stiga in under eget tak får mig att ta en dag i sänder. Dessutom brinner jag av lust att lägga ut åtminstone ett foto på torpet, men det kommer jag att ge mig till tåls med tills vi officiellt har skrivit på köpebrevet. Om inte annars, men av vidskepelse är det bäst så.

Torpdrömmar

I snart två år har vi gått och drömt om ett torp med trädgård. Drömmen gått ut på att ta över ett gammalt och mer eller mindre förfallet torp i vilket vi se skulle blåsa nytt liv. Allt skulle naturligtvis ske med alla konstens regler som går att läsa i t.ex. Byggnadsapotekets handbok.

Men ack. Det är sällan det går som man har tänkt sig.

För det första hade vi (jag och min bättre hälft) redan bestämt att vänta till våren. Vi hade t.o.m. utfärdat stränga förbud mot att surfa på olika fastighetsförmedlares hemsidor i jakt på ett sommarnöje. Men om det är något jag aldrig har kunnat motstå så är det en frestelse. För 8 dagar sen skickade jag iväg ett mejl till min sambo. I mejlet fanns en länk till en fastighetsförmedlare som sålde en gammal skogsvaktarstuga någonstans i södra Finland.

På mindre en vecka hade vi sen bokat tid för visning, konstaterat att torpet är precis vad vi vill ha, sovit på saken, lämnat en offert, sovit dåligt i väntan på svar, samt betalat en handpenning för huset.

Då vi om två veckor skriver på köpebrevet blir en stor dröm sann. Det i sin tur betyder att jag får lov och infria mitt löfte att börja blogga. Tanken var att jag skulle skriva om hur reparationerna av det förfallna torpet framskrider. Dessvärre är vårt (det är ju faktiskt redan nästan vårt!) torp inte förfallet, men jag hittar kanske annat att skriva om. Prövotiden för den här blogen är ett år. Efter det får vi se vad det blir.