Pärlspont och spännpapp

Jag har ett litet dilemma. Efter att ha läst flera volymer om byggnadsvård vet jag att man med gamla hus borde skynda långsamt. Det är egentligen en väldigt vettig regel som alla nya ägare av gamla hus borde följa.

Problemet är att jag är otålig och genast skulle vilja bygga om tamburen samt trappan till vinden, bygga ett lusthus och täcka storstugans väggar med pärlspont och spännpapp. Dessutom går jag och drömmer om linoljemålade golv istället för de lackade ytor som jag nu polerar då jag i Mammas yllesockor valsar fram.

Det förtjusande gamla paret som sålde torpet till oss har gjort en kulturgärning värt en Pro Finlandia då dom sen 1973 så kärleksfullt skött om både torp och trädgård. Vi vill bevara den stämning och alla de kulturhistoriska värden som finns i torpet. Och samtidigt vill vi gå ett steg längre och försöka återskapa en tidstypisk interiör från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Utan att för det ge upp vissa bekvämligheter.

I praktiken betyder det här att vi inomhus försöker sudda ut den kontrast som uppstått då man använt inredningsmaterial som inte är tidstypiska. De tidigare ägarna berättade att dom renoverade torpet före det blev trendigt med byggnadsvård. Det utbud av tidstypiska gamla tapeter i nytryck, pärlspontpanel och linoljemålning i 1800-talskulörer som finns idag kunde man bara drömma om ännu för 10-15 år sen.

Det är slutligen ganska bra att jag just nu är mitt uppe i några hysteriskt stressiga veckor på jobbet. I annat fall skulle jag kanske inte ha råd med några julklappar efter ett besök på Byggnadsapoteket i Billnäs...