Proveniens Paasikivi

Nu ska jag infria mitt löfte och berätta vad Alli Paasikivi har med vårt torp att göra.

Inte så mycket egentligen, men sängen i gästrummet har tillhört henne. Min farmor Laina Julia ärvde sängen av sin syster, som i sin tur hade fått den av ingen mindre än Alli Paasikivi. Min farmors syster arbetade i tiderna för fru Paasikivi och fick enligt familjesägnen sängen i avskedsgåva då hon slutade arbeta på någonslags pensionat eller konvalescenshem som fru Paasikivi lär ska drivit eller åtminstone stött. Om jag räknar rätt borde detta ha hänt i början av 1950-talet, d.v.s. ungefär i samma tider som familjen Paasikivi avstod från Jukola, sitt andra hem i Kervo. Kan sängen ha stått på Jukola?



Efter min farmors död stod sängen tom i trettio år i hennes sovrum, alltså i min fars barndomshem. Nu har sängen (med en del andra ärvda möbler) fått ett nytt hem hos oss på torpet.

Sängen är mahognyfanerad, eller fanerad med något som ser ut som mahognyimitation. Den förskönas av diverse svarvade detaljer och skickligt utskurna rosenkrusidullor. Men särskilt praktisk som möbel är sängen inte. Den är tillverkad i en tid då resårmadrasser var ett okänt begrepp och idag är det väl ingen som vill sova på ett halmbolster. För att åstadkomma en madrass med rundade hörn som passar sängen är det nog formskuren skumgummi som gäller. En ordentlig bäddmadrass ovanpå behövs också. Men var får man tag på skumgummimadrasser? Nån som vet?

Virkat sängöverkast som bäst passar i chehovska rum fick jag i present av en släkting, som nog tyckte att jag dragit på mig besvär då jag tog emot sängen. I varje fall, gästrummet får nu heta Allis kammare.

Efter stormen

Vi skulle alls inte ut till torpet detta veckoslut, men bestämde oss att trots allt åka ut. Mest åkte vi för att kolla hur förra veckans storm farit fram på torpet. Av resultatet ser du att det vi igen får kalla in mannen med motorsågen. Det känns lite tröttsamt att igen vara tvungen att hugga ved, men vi får väl skylla oss själva då vi låtit hugga så stor del av träden som skyddat mot vinden.



Fast så småningom börjar väl alla gamla träd vara fällda och fallna. På torpets västra sida och uppe vid bastun finns ännu några björkgamlingar som ska fällas innan de ger efter för en höststorm. Men de får stå kvar tillsvidare.

Före och efter

Nu har jag skrivit om vår tamburrenovering i flera repriser sen starten i mars. Nu då golvet äntligen är målat kan jag publicera bilder på tamburen före och efter renoveringen. Precis som i trendiga inredningsmagasin.

Så här såg det ut innan vår duktige snickare rev ut den gamla tamburen. Väggar och tak var i lackat trä. Den lilla skrubben i bakgrunden hade torpets tidigare ägare byggt som något slags påttrum.



Och så här ser resultatet ut idag. Den orangea dörren avslöjades bakom påttrummets vägg. Renoveringen återställde med andra ord den ursprungliga rumsfördelningen, man kan igen gå runt hela nedre våningen utan att hamna i en återvändsgränd. Då vi en dag får sovrummet och förmaket renoverade så ska alla dörrar i nedre våningen renoveras. Tills dess är den orangea dörren en påminnelse om att alla ytor i torpet en gång haft sjuttitalsfärg. T.ex. har spisen i storstugan en gång varit mörkröd, dörrkarmarna klartgröna och tamburgolvet mörkblått. Jag gissar att storstugans mörkbruna textiler (som den tidigare lämnade kvar) är från samma tid.



I mitt nästa blogginlägg skriver jag om Alli Paasikivis anknytning till torpet. Jag vet att ni dööör av nyfikenhet, men tyvärr får ni hålla er tills jag har fixat en bild för att illustrera inlägget. Ha det gott!