Återblick

Jaha, nu är det dags att ta en titt på året som gått. Det är oerhört svårt att sammanfatta ett helt år i ett blogginlägg på några stycken. Jag har bläddrat i kalendern och är nu tacksam över att jag antecknat något intryck och diverse uppgifter varje dag vi varit på torpet.

Nu vet jag att vi övernattat 59 gånger och varit på torpet under hela 106 kalenderdagar år 2007. Ja dessvärre har vi inte alla gånger varit där särskilt många timmar, men det räknas eftersom jag har gjort anteckningar i kalendern. Höjdpunkterna har varit många och jag vill lyfta fram några.



Bästa minnet blir nog Sommarfesten med stort S, som vi firade på Magdalenas namnsdag. Med nästan 20 personer bänkade i under lindarna och sommarens i särklass vackraste dag blev tillställningen mycket lyckad. Jag brukar inte hålla hårt på traditioner, men om sommarfesten blir tradition så har jag nog ingenting emot det. Musiken bestod av gamla lp-skivor som spelades på en skivspelare vi hittade på vinden. Nostalgi galore!



Men det behöver inte vara omständligt för att räcka som ingrediens för goda minnen. Bästa måltiden åt vi i maj. Det var första gångerna vi använde trädgårdsgrillen. Grillad inre filé och kokt sparris med lite grynost är ungefär så enkelt som det kan bli. Och samtidigt kolossallt gott.




Lika glada har vi varit över hur väl vi lyckades med stenpartiet som vi anlade på bergsknallen mitt på gården. Vi grävde fram bergsknallen under en massa torrt och tovigt gräs, bar dit en massa fina runda stenar och planterade taklök, levisia och kärleksört. Det blev så bra att vi utvidgar år 2008. Tyvärr har vi en del vitrumpade glufsar som sparkar omkring taklökarna och biter bort topparna på blommor som de egentligen inte bryr sig om.



Men titeln för mesta frustationsmoment går ej till de hungriga hjortarna utan till pumpstrulet i maj och juni. Eller är det kanske den enorma björken som bestämde sig för att ge efter för förra vinterns stormvindar och dra med sig fyra-fem andra träd som tar hem priset? Jag hade åtminstone klarat mig bra utan det extra arbete som vi fick på grund av den fallna björken. Ja, man vill inte ens medge att det
fortfarande ligger några stubbar på 100+ cm i diameter och väntar på att åtgärdas. Jag misstänker att dom sega jävlarna kommer att rullas in under någon buske och tjäna som habitat för glupska mikro-organismer.

Som nybliven torpägare var jag för ett år sen full av idéer och tankar om hur jag till våren skulle göra det ena och det andra. Årets stora villfarelse har varit att "det blir färdigt på en vecka". Så gott som alla projekt tar mer blod, svett och tårar i anspråk än man kanske kunde tro. Ja, eller åtminstone tid. Ett typiskt exempel är röjandet och städandet av vinden. Jag hade tänkt att det skulle bli klart på några veckoslut, men det har tagit ett helt år och är inte riktigt klart ännu.

Nåväl, vi får skatta oss lyckliga över att ingenting håller på att rasa in, brista, falla eller braka. Dessutom har våra prioriteringar nog ändrat en aning under det år som gått. Av det vi ville göra för ett år sen men fortfarande är ogjort är det inte mycket som verkar angeläget längre, vilket får mig att hålla med rådet för nya husägare att inte göra mer än nödvändigt det första året man bor i sitt nygamla hus.

Det är alltså med stora förväntningar vi ser framemot torpåret 2008. Inte minst för att vi är nyfikna att se de 1000+ blomlökar spränga sig genom gräsmattan i vår och slå ut i blom. All den tid som vi har vistats på torpet har känts fin och speciell, värdefull. Vi lever ganska anspråkslöst på torpet, men upplever ändå tillvaron som lyxig. Jag medger att jag ibland har känt ett visst behov att åka in till stan och vara mera social, men varje gång överraskas jag av hur snart jag längtar tillbaks till torpet. Det är en längtan jag välkomnar, den känns bra. Här ser du en bråkdel av lökarna som planterades i höstas.



Jag lovade mig själv att jag skulle skriva den här bloggen i ett år. Det har jag nu gjort. Jag tror att jag fortsätter tillsvidare, inte minst för att jag gläder mig över den positiva feedback jag har fått av mina läsare. Tack för den, jag önskar dig vind under vingarna för år 2008!

Julkalorierna är borta

Mannen vi anlitar för att fälla träd var i augusti på torpet och inspekterade trädbäståndet mellan trädgården och åkern. Vi kom då preliminärt överens om att under hösten fälla en del träd.

Det blev av först den 21 december. Det var med spänning vi anlände till torpet i onsdags för att inleda vår julledighet. Jag hade tänkt ligga och mysa framför den öppna spisen med en bok, men då jag såg gården visste jag att det inte skulle bli av. Åtminstone i den utsträckning jag kanske hade hoppats.

I tre dagar försökte vi reda upp detta:







Mycket har vi åstadkommit, men det ser dessvärre ut som om vi knappt hade börjat. Å andra sidan var det lite svårt att börja resa högar med björkris mitt på gården eftersom skogshuggaren kommer igen nästa vecka. Först då allt som ska fällas ligger på marken kan man avgöra var man kan tänka sig att tända ett bål på björkris. Min gissning är att gården är städad innan påsk. Ja, och förutom ett häftigt bål så kommer stockarna att säljas och en del av de grövre grenarna att sågas upp till ved. Det bästa är att vi tack vare ansträngningen förbrände en stor del av de kalorier vi ätit i julhelgen.

Summary in English: We had looked forward to lounging in front of the fireplace all Christmas. Instead we ended up working off the holiday calories in the yard. Our tree person has felled about 20 birches in our yard, and our job was to clear away the branches. I predict we will done by Easter.

Glad jul!

Vi är mitt uppe i julfirandet. Det hela har gått lugnt till. På julafton sov jag och låg och läste hela förmiddagen. På eftermiddagen tog vi en långpromenad bl.a. i rhododendronparken i Norra Haga samt i Lilla hoplax. Jag gick till kyrkan medan min sambo stannade hemma och gjorde i ordning julmiddagen. Efter middagen lät vi maten smälta under en timmes tupplur, varefter jultomtens medhavda presenter öppnades och inspekterades.

Den riktiga och mesta julen för oss båda är nog avfärden till Torpet imorgon bitti och vistelsen där.

Samtidigt ska jag börja författa en kort årsberättelse om livet på Torpet. Men det här som en teaser för alla er som vid det här laget måste tro att jag har försvunnit. Alltså, coming up soon: Årsberättelse och sammanfattning av livet på Torpet år 2007.

Och om jag hinner så blir det kanske lite av en verksamhetsplan för 2008 också.

Njut av helgen!

Julens under

I över ett år har en arkitektbyrå fungerat längs den gata jag promenerar till jobbet. Inredningen i byrån med fönster mot gatan går helt i vitt. På väggen hänger till och med ett stort fotokonstverk av ett sovrum helt i vitt. Uppenbarligen uppmuntrar arbetsmiljön till en viss klädkod för arkitekterna. Jag har nämligen lagt märke till att alla på just den byrån klär sig helt och hållet i vitt och svart.

I morse blev jag dock vittne till julens under. En lång och smärt arkitekt satt och arbetade vid sitt bord som vanligt. Ja nästan som vanligt, för han bar en RÖD tröja. Helt utan hämningar och till synes obekymrad satt han där i sin knallröda tröja. Jag applåderar hans modiga beslut, men hoppas att hans kolleger inte fryser ut honom ur den svartvita gemenskapen som hittills har varit norm på byrån.

En glad jul till den okände arkitekten!

Size matters

Den kyrkliga samfälligheten i Åbo och St. Karins utmanar sina kolleger i rikets huvudstad till en pisstävling. Istället för pisshål i snön är det julgranens storlek som avgör. Den finskspråkiga församlingsinformatören i Åbo skröt tidigare i veckan i en av dagstidningarna om hur granen framför Åbo domkyrka är större än den som står på Senatstorget i Helsingfors. Skadeglädjen i informatörens kommentarer lyser lika klart som ljustornet ovanför Stockmanns varuhus.

Vad kan man annat säga än att, size matters! Åtminstone för församlingsbor i den forna huvudstaden. Även om jag som lekman inte alltid förstår hur man tänker inom kyrkan är den här pisstävlingen säkert just den hippa och människonära verksamhet som kyrkan ska syssla med för att vara attraktiv för vårt sekulariserade och hedniska folk.

Allt folk kommer utan tvekan att vallfärda till skvären utanför Åbo domkyrka för att ta del av julens under.

Lanttu...mitä se on?

Vi brukar ganska ofta ha med oss en soppa eller något annat som är lätt att värma upp då vi åker till torpet så här års. Tidigare i eftermiddags gick jag till den lokala K-affären för att köpa ingredienser till en siskonkorvssoppa.

Väl inne i affären och framme vid grönsaksdisken hittade jag ingen kålrot. På plats fanns tre tonåringar som var i full färd med att fylla hyllorna. Följande dialog utspelade sig:

Jag: Hej, var hittar jag kålrot?

Biträde nr 1: Öh… här!

Jag: Det där är visst palsternakka.

Biträde nr 1: Aj, hur är det med den här…?

Jag: Det där är fänkol. Nej, det där är inte kålrot heller, det är är… kålrabbi. (jag tvekar en sekund, men det är mest för att jag inte visste vad rotfrukten biträdet sträckte sig efter heter på finska)

Biträde nr 1: Då vet jag int…

Biträde nr 2: Det ska nog finnas…

Det slutar med att biträde nr 2 hittar den mystiska rotfrukten. Alla behöver kanske inte veta hur en exotisk karambola ser ut, eller se skillnad på citrongräs och vårlök… Men kålrot! Hur kan man inte veta hur kålrot ser ut? Jag förstår inte. Jag börjar tro att den gångna veckans nyhetsrapporter om en ökad försäljning av färdigmat stämmer. Men jag vill inte tro att det är så bedrövligt att man ej vet hur en av våra vanligaste rotfrukter ser ut. En rotfrukt som på våra bredgrader är åtminstone 200 år äldre än potatisen.

Håller jag på att bli en gammal gnällspik?

Summary in English: I just wrote a badly camouflaged diatribe about today's youth. This, after having been appalled by the teenage grocery store clerk who had no idea what a turnip (a.k.a. rutabaga, Brassica napus subsp. napobrassica in Latin) looks like.

Så här börjar det...

Hela förra veckan var alldeles kolossalt dyster. Mitt i allt mörker och ösregn gick jag och fick ryggskott. Att sitta hemma i två vardagar utan att kunna göra något alls är allt annat än kul. Först på söndagen var jag i så gott skick att jag vågade åka ut till torpet. Där var allting dyblött, men luften var frisk.

Jag använde tiden till att binda en krans av granbarr. Barren kommer från små ädelgranar som fått för sig att slå rot lite varstans. De har fått stå kvar på nåder, egentligen bestämde jag redan i somras att grankvistarna skulle få klä mina julkransar.



Och lite jul i stugan blev det med en halmhimmel i taket ovanför matbordet. Fast den har jag nu ingen bild på. Däremot har jag en bild på de vackra stilleben som vår gäst åstadkom på noll tid. Men det kanske inte är att undra då konstnären har erfarenhet av att plantera arrangemang för en blomsterhandel inför julruschen.





Jag vet, det är på tok för tidigt för julstök, men vi kommer inte att åka ut till torpet alltför många gånger före jul. Det gäller med andra ord att passa på. Dessutom håller jag nog på att få fnatt eftersom jag i år för första gången ser framemot julförberedelserna. Är det ett tecken på att jag närmar mig nån medelålderskris? Eller är det ett tecken på att jag har kommit på det för mig världens bästa knep att undvika julstress? Kanske bådadera.

Men det är just så här det börjar. Lite oskyldigt. Man har helt vettiga och giltiga förklaringar för nödvändigheten att åstadkomma något lite julaktigt i november. Och om några år är julförberedelserna något man i värsta fall inleder redan i september.

Men det det här med att undvika julstress? Mitt knep är att undvika alltför många traditioner, speciellt om det är sådana som väcker dina släktingars förväntningar. typ "men vi har ju alltid firat julen tillsammans och just precis bara på ett visst sätt..."

Ingen vinter utan snö

Första snön har lagt sig över västra Nyland. På torpet hade vi 7-8 cm blötsnö och det var nästan svårt att ta sig med bil ända fram. Det var bra att jag för en gångs skull hade fäst uppmärksamhet vid väderleksprognoserna och förberett mig genom att i sista stund på fredag eftermiddag byta om till vinterdäck.



Det blev bara en snabbvisit till Torpet det här veckoslutet eftersom jag var på väg för att fira helgen hos en kompis i Hangö. Men eftersom Hangö aldrig fick någon snö så är jag glad över att jag måste åka och vattna blommorna samt hämta grankvistar på torpet. Medan jag sysslade med annat plumsade mina kompisar iväg över den snötäckta gräsmattan för att hämta granris i skogsbrynet.



Snön gör naturen så vacker. Jag hoppas att vi i vinter får mera snö än förra året, då det knappt kom någon snö alls. Första snön föll på Torpet precis samma dag som för ett år sen. I motsats till den här snön var första snön ifjol puderlätt och torr.

Som socker på botten såg jag en hel liten flock med sidensvansar i en hagtornshäck i Hangö då jag var på söndagspromenad. Dom var så intresserade av de frusna bären att jag i lugn och ro och på nära håll kunde studera fåglarna.

Kärlek vid första ögonkastet

Det är idag precis ett år sedan vi besökte torpet för första gången. Mäklaren som tog oss ut till torpet körde fel och vi hamnade i ett område med flera förfallna hus och gårdar fulla av bråte. Jag kommer ihåg att jag och min sambo utböt menande blickar om de fula omgivningarna. Lättnaden var stor då vi vände om och mäklaren äntligen hittade rätt. (Några gäster körde i somras också fel och vi har nu förstått att färdnavigatorn inte alla gånger är att lita på.)

Torpet ligger avsides, men ändå nära byn. Allt kändes rätt. Jag minns att vi tilltalades av hur lugnt läget var. Personligen imponerades jag av hur välskött, städigt och välordnat allting var på torpet. Trots att huset och snickarboden var fulla av saker såg jag tydligt att var sak hade sin egen plats. Kanske kände jag igen en själsfrände, men jag förstod att jag skulle trivas på torpet.

Det var ingen självklarhet eftersom jag samtidigt höll på att förhandla om köpet av Bergbacka, min fars barndomshem. Den förhandlingen hade kört fast, men jag var inte beredd att ge upp den drömmen förrän jag strövade omkring på gården utanför Torpet. Då insåg jag med en gång att jag inte skulle sakna Bergbacka. Nu i efterhand inser jag att de utdragna och motiga förhandlingarna med släkten innehöll en dold välsig-nelse.

Och så här ett år senare vet jag att vi tog ett utomordentligt bra beslut. Jag undrar om det känns lika för föräldrar vars förstfödda fyller ett år?

Summary in English: It is today exactly one year ago our first visit to the country house. It was love at first sight. I remember how everything felt so right. And that was not a given. After all, I had my heart set on my father's childhood home, but our negotiations to buy it had not been going too well as another relative wanted to buy it as well. Thus, it was an enormous relief to find something to replace that dream with. We know we took the right decision.

Vita brevis

I trädgården påminns vi varje dag om att livet är här och nu. Det är speciellt perennernas uppgiftatt genom sin konstanta förvandling berätta för oss hur allt redan i morgon kan vara förbi.



Men samtidigt som man så här på hösten med vemod ser på frostbitna perennrester och dödsvärtade fröhus kan man också ana ett löfte i förändringen. Rhododendron har redan nu utvecklat nästa års skott, fast hos oss har hjortarna mumsat i sig skottet.



På sommaren blir man aldrig vemodig på samma sätt trots att det hela tiden är något som dör. Man märker helt enkelt inte förändringen på samma sätt eftersom det hela tiden är något nytt som sticker upp, visar den skönhet knopparna gömmer eller fyller luften med förföriska dofter.

Lotte Möller skriver i sin bok Tankar om Trädgården om vissa av trädgårdens växter som åldras fult och vissnar alldeles oanständigt länge. Hon ger rådet att dessa växter ska förpassas så långt bort från huset som möjligt. Men jag påstår att en blomma i förfall kan vara lika fager att beskåda som en i full prakt. Ett exempel är tulpanen. En tulpan i vas fascinerar mig mest i det skedet de flesta tycker det är dags att slänga den. Men före tulpansäsongen börjar ska vi njuta av amaryllisarnas prakt.

Vintern kan komma

Aldrig har väl ett veckoslut på landet varit så tillfredsställande som det här. Pumpen är bortkopplad och torpet väntar nu på vinterns ankomst. Det här fotot tog jag i eftermiddags. Järneken bakom huset är nästan det enda trädet som fortfarande har löven kvar.



Både igår och idag har vi bränt kvistar, brädstumpar och gamla störar som legat bakom lidret sen år ett och två. Jag tror att det bor en liten pyroman i varje människa. Åtminstone var våra veckoslutsgäster enormt fascinerade av elden. Själv märker jag att jag i bastukammaren kan stirra in i brasan hur länge som helst. Det är avkopplande att lyssna på en sprakande brasa och se eldtungorna slicka björkveden.



Fast minst lika tillfredsställande är det att bli av med de rishögar som drällt på vår brasplats nere vid bäcken sen våren. Brasan hade brunnit ut och det var lite glöd kvar då vi skulle åka hem. Helst av allt hade jag velat låta den döende brasan värdigt ligga kvar och pyra ifred, men det sitter en liten neurotiker på högra axeln och viskar i mitt öra alla hemska (om än oändligt osannolika) saker som kan hända om man inte häller en massa vatten på brasan före avfärden. Följdaktligen gav jag efter för neurotikern och släckte askan med sputkannan, som jag fyllde och tömde hela åtta gånger. Till sist lade jag ännu iskakan från fågelbadet på den våta askan.

Då vi åkte iväg kändes det som om vi nu inte behöver åka ut till torpet på ett par månader eftersom allt är nu så väl förberett inför vintern. I verkligheten kommer vi att vilja åka ut ren nästa helg, eller senast helgen därpå.

Veckoslutsförväntningar

Nu börjar det vara dags att ställa i ordning torpet inför vintern. Det är mycket som ska göras och hittills har vi inte velat se sanningen i vitögat. Bl.a. har vi dahliaknölarna fortfarande i jorden. Det kan hända att det är för sent att ta upp dem för övervintring. Men jag hoppas på det bästa.

Vattenförsörjningen kommer också att försvåras då vi kopplar bort pumpen och lyfter in den för vintern. Men samtidigt går vi in mot en lugnare period på torpet. Naturen väntar på vintern och invånarna trälar på helt någon annanstans.

Men före vintern ska ännu ett andra parti på 600 lökar grävas ner. Min sambo hade svårt att stå emot frestelsen då det kom ett erbjudande för ett parti med nästan 80 procents rabatt. Efter att vi fått (måste jag delta??!) dessa nergrävda kommer förväntningarna inför nästa vår att vara enorma.

Bloggaktion för miljön

I dag firar vi den internationella Blog Action Day då bloggare världen över uppmanas dra sitt strå till stacken för miljön. Var och en gör det på sitt eget vis.

Personligen önskar jag att jag kunde stoppa polarisarna från att smälta bort under tassarna på alla fina isbjörnar, vars existens hotas. Och jag önskar att jag kunde drastiskt minska på belastningen av Östersjön så att vi ska ha ett levande och välmående hav även i framtiden. Ja, det är mycket jag önskar...

Men dom viktigaste valen för och emot miljön sker närmare min egen vardag och verklighet. Det är våra alldagliga val som väger tyngst. Därför har jag tagit fram en hustavla för miljövänliga konsumentval. Den är ingalunda heltäckande, men jag välkomnar nya förslag för att komplettera hustavlan.

Jag lovar att

1. Välja mat som är producerad nära mig. Med andra ord kommer jag att i allt större grad välja inhemska frukter och grönsaker, spannmåls- och köttprodukter. Samtidigt väljer jag bort t.ex. honung från södra Europa, äpplen från Asien, morötter från Mellanöstern. Som stor vän av husmanskost njuter jag av traditionella finska maträtter oftare än jag köper långväga ingredienser till exotiska maträtter. Likaså försöker jag äta mera frukt, grönsaker och rotsaker istället för kött.

2. Återanvända och reparera saker då det går. Jag kommer att tänka efter två gånger innan jag köper något nytt. Det här är viktigt speciellt då man lockas köpa en ny elektronisk grunka som har en förhållandevis kort livslängd. Tänk bara efter på alla onödiga prylar som finns i de flesta hem, som t.ex. brödmaskiner, äggkokare, voffeljärn och diverse motionsapparater.

3. Köpa begagnat. Det här är lätt för mig, för jag har redan länge i hemmet föredragit föremål av god kvalitet med en tidigare ägare. Det är trendigt med retro och loppis, kanske för att det ofta är billigare än att köpa helt nytt. Men att förlänga livslängden på ett föremål är också i bästa fall ett miljövänligt val. Om du är tvungen att köpa nytt är det därför bäst att välja föremål av hög kvalitet.

4. Semestra i hemlandet. En stor miljöbov är flygindustrin. Istället för att åka till Thailand, Mauritius eller Kanarieöarna väljer jag Lappland, torpet i Västra Nyland eller ursköna Åland. Jag vet, det här är ingen uppoffring eftersom jag har gjort det här valet tidigare. Men om du aldrig har semestrat på t.ex. Åland eller i Uleåborg så vet du inte vad du har gått miste om. Jag rekommenderar varmt båda resmålen.

5. Välja miljövänligare presenter. Allt är relativt. Det kan vara svårt att hitta en gåva som inte tär på miljön överhuvudtaget, men det är ej heller poängen. Istället för ett rödvin från Nya Zeeland kan du ge bort en flaska hemgjord svartvinbärssaft. Istället för en sak kan du ge bort av din egen tid. Min brorsdotter har redan i många år fått teaterbiljetter istället för Barbiedockor och cd-skivor. Den gemensamma upplevelsen är ofta lika mycket en gåva till dig själv. Men om du vill ge en riktig present så blir det sällan fel om du väljer något man kan äta, dricka eller bränna. Då kommer presenten med största sannolikhet inte att stå och drälla i något hörn, bortglömd av alla.

6. Aldrig köpa en lövblåsare. Det finns alldeles för många helt onödiga grunkor och produkter som personer med anlag för lättja faller för. Lövblåsare är en sådan. Genom att kratta förbränner du dessutom kalorier istället för fossila bränslen. Hos oss på torpet är det gamla hederliga krattor som gäller.

Nu har mitt blogginlägg handlat ganska lite om just torpet, men det tillåts kanske i miljömedvetenhetens namn. Ikväll ska jag dessutom fortsätta firandet genom att leva som jag lär och gå på teater med en god vän till mig.

Ny skala: härligt - förfärligt

Efter att i mitt tidigare inlägg ha spytt galla över ölandstok och brudspirea får jag nog överväga att införa en skala. I ena ändan har vi nirvana, fulländad skönhet och underbar perfektion. I andra ändan finns skärselden, sura uppstötningar och fasansfull fulhet. Ölandstoken ligger på fel sida om mitten.

Ännu längre in på fel sida om mitten ligger hungriga hjortar och råddjur som äter precis allting. Här har man försökt välja sånt som inte ska ätas upp med en gång, men se nej! Nu visar dom jäklarna ingen hänsyn. Och det som inte tuggas av grävs upp då de vispande vita rumporna sprätter iväg hit och dit. Igen helt utan hänsyn till amatörträdgårdsmästarens ansträngningar.

Hm, nu får jag det igen att låta som om hela weekenden har varit en enda lång frustration. Så här lugnt och fridfullt var det fredag kväll:



På lördagen hade vi besök av en snickare. Vi diskuterade ett projekt för vilket han uttryckte intresse att ta sig an. Han lovade fundera på någonslags budget för projektet. Det verkar lovande, men jag återkommer till detta senast då jag kan visa före och efter foton. Söndagen var tillfredsställande likaså. Jag fick äntligen inspiration att måla två nattduksbord och en gammal kökspall. Det är fortfarande Allbäcks lineoljefärg som gäller. Här ett lite vardagligare stilleben på samma bord som stillebenet ovan.



Vi har hela tiden vetat att det finns möss i vårt hus. Det har alla små svarta peplor på vinden avslöjat för oss. I natt vaknade jag att det var livlig trafik på musebahn bakom spännpappen i sovrummet. Det var första gången på ett helt år som jag hört mössen. Men det är väl inte så underligt, mössen söker sig inomhus då det blir svalt ute. Med mig hem till stan hade jag i varje fall en stor del av all mat som funnits i skafferiet. Det som blev kvar är instuvat i glasburkar, i mikron och på andra ställen där den är svår att komma åt. Men mössen stör mig inte. Trots det är också dom på fel sida om mitten på min skala härligt - förfärligt. Och det är inte bara för att dom skiter inomhus.

Gränsdragningar

Vi för en ständig dialog om gränsdragningar i trädgården. Dialogen är en slags kamp mot det oändliga habegär som vi upplever då vi besöker handelsträdgårdar, järnaffärer och plantskolor.

Själv har jag försökt låta bli att säga nej då min sambo köper perennplantor, vårlökar och hela träd som sen ska stuvas in i vår bil. Mer än en gång har jag anlänt till torpet med löven från ett äppel- eller körsbärsträd kittlande i nacken. Men trädgården är stor och mångfalden är välkommen. Trots det finns det vissa växter som är portade från vår trädgård. Dessa kan delas in växter som inte hör hemma i vår natur (t.ex. lupin och kaukasisk jättefloka) och i växter som hör hemma i rabatten utanför ett ämbetshus från 1970-talet (t.ex. brudspirea och ölandstok). Ja, och så vill jag inte ha något som breder ut sig alltför mycket.

Dessutom är vi lyckligtvis ganska långt överens om att det är just träd, buskar och perenner som gör en vacker trädgård. En och annan trädgårdsmöbel tillåts. Likaså stora krukor och gjutjärnsgrytor. Däremot är alla prydnadsföremål i plast och målad metall förbjudna. Det betyder att inga gardentomtar, krusidulliga rabattstaket eller mackapärer som pinglar med vinden är tillåtna.

Och nu är det inte så att jag/vi känner habegär inför trädgårdstomtar i gips. Men jag tror starkt på att man ska bestämma sig för en linje i trädgården och följa den. Eftersom vi har en ganska stor trädgård försöker vi ha stora rabatter med få sorter, men desto fler av just de få sorter vi väljer. För att undvika ett plottrigt intryck. Jag vet inte om vi lyckas varje gång, men vi försöker.

Men vad tycker du? Var går gränsen? Lämna en kommentar och berätta vad du inte vill se i din trädgård!

Änglavakt i höjden

Det är märkligt hur det vackra och varma höstvädret sätter fart på en. Inspirerad av 46 tranor som vilade upp sig på åkern utanför torpet har jag varit högt över marken hela dagen. Tranorna är alldeles kolossalt försiktiga och medvetna om sin omgivning. Jag smög tystare än Hiawatha, men kom bara så här nära:



Men det var tillräckligt nära för att få mig på gott humör.

På eftermiddagen trängde solen genom molntäcket och det var +19 grader Celsius i skuggan bakom torpet. Och där i värmen trivdes både jag och min egen lilla skyddsängel. För en sån hade jag nog med mig idag.

Jag fick ett infall att klättra upp på taket för att borsta bort mossan som växer på takteglen. Det var förvånansvärt tungt och efter en timme på taket var jag helt slut men bara halvfärdig med det jag börjat. Jag var nästan färdig och stod redan på stegen som står lutad mot taket och borstade bort den lösa mossan från taket. Detta moln av mossmulor for iväg över takkanten och hälften kom med en gång upp tillbaks med en oväntad luftström. Total oberedd som jag var fick jag ögonen fulla av mossa och tappade nästan balansen. Jag håller tyst om det här för min sambo för annars blir jag nog portad från taket.

Som du ser har tegeltaket mossa på norra sidan, men inte på den sidan som vätter mot söder. Antagligen är norrsidan tillräckligt fuktig medan solen gassar mot södra sidan mest hela dagarna och gör livet surt för mossorna som vill slå rot.



Och så här ser mossbeståndet ut på nära håll. Är det nån som vet hur man blir av med mossan? Eller måste man verkligen med jämna mellanrum klättra omkring på taket med en rotborste i handen för att bli kvitt mossorna? Google föreslår att jag dränker mossan i bensaltensid. Det lär ska vara biologiskt nerbrytbart och hålla mossorna borta i fyra år. Jag undrar om det inte låter lite för bra för att vara sant. Är det nån som vet? Berätta!



Ja och då jag var klar med taket klättrade jag upp för en annan stege för att kapa toppen på ett träd. Det var en gammal lind vars grenar kapats helt fel nån gång för länge sen. Grenarna hade följdaktligen murknat och släppt in en massa vatten i stammen. Hela trädet var en fara, men jag fick rådet att kapa kronan och låta 2,5-3 meter av stammen stå kvar. Den är nu ganska ful, men jag ska låta den stå kvar på nåder över nästa sommar. Om den får en buskig och frodig ny krona får den kanske stå kvar ännu längre.

Hurra för pigavdrag

Just nu känns det skönt med höst och lågsäsong för torpliv. Jag tror att det närmast beror på en lyckad och på många vis tillfredsställande sommarsäsong.

Med 10 månaders perspektiv inser jag att vi med köpet av skogsvaktartorpet inledde ett kanske livslångt kapitel i våra liv. Jag kände mig nog lite osäker inför köpet, men resonerade bort osäkerheten med tanken att vi alltid kunde sälja om det inte funkade. Just det torpet vi fallit för kändes helt rätt, men jag kände mig osäker över att äga och ha ansvar för en fastighet i största allmänhet.

Nu känner jag inte den osäkerheten längre. Visserligen har jag massor att lära mig ännu, men det kommer att gå vägen. Dessutom är det väldigt tillfredsställande att bygga och reparera och inse att tummen inte ligger precis mitt i handen. Även om det känns så ibland.

Dessutom är det inte meningen att vi ska göra allt själv. Om vi ser ett år fram i tiden så kommer vi åtminstone att anlita en snickare för att bygga om vår tambur och en träddoktor som kommer och trimmar några övervuxna träd samt en plåtsmed som tillverkar och installerar "mössor" på skorstenarna. Och för allt detta får vi hushållsavdrag (här i Finland kan man i beskattningen dra av en del av kostnaderna för arbete utfört i hemmet, pigavdrag tror jag det kallas i Sverige).

Över hälften vunnet

Narcissplanteringstalkot på lördagen var inte någon publiksuccé att tala om. Trots om inbjudan som gått ut i tid (yeah, right!) och lunchlöfte. Vi hade vädergudarna på vår sida och belönades belönades av härligt solsken, medan regnet uppenbarligen stod som spöt i backen här i Helsingfors. Och att plantera 300 lökar var inte riktigt så hemskt som jag hade tänkt att det skulle vara. Nu har vi bara ca 200 tulpanlökar kvar, men de ska inte planteras riktigt ännu.





Min metod var alltså att gräva ett stort hål, placera ut lökarna på botten och fylla igen hålet. Det gäller att hitta rätt plats för dessa hål eftersom det lätt blir fult där man grävt. Jag valde exempelvis att klippa bort rabarberbladen och plantera lökarna i gropar som var åtminstone 50 cm från rabarberplantan. Dessutom grävde jag en 4-5 meter lång och 20 bred grop längst bort i trädgården. Jag återkommer i vår med rapport om narcisshavet i form av en månskära.

PS. Jag har nu fått tag på en snickare som är mer än försiktigt intresserad att ta sig an tamburprojektet.

PS2. Det var mulet och regnigt i natt. Jag var uppe vid halvfyratiden. Det var rent förbluffande hur kompakt mörkret var. Vi har så fin feng-shui på torpet att mörkret inte kändes det minsta otäckt, tvärtom det kändes fridfullt.

Välkommen på talko lördag klockan 12

Jag kom hem igår från en förhandsvisning av Markku Pölönens nya film Lieksa vid halv 9 tiden och höll på att svimma redan i tamburen. De alliumlökar som gjorde livet surt för både mjölk, kalkonuppskärning och frukosthungriga jag var småpotatis i jämförelse med den ogenomträngliga stanken som slog emot då jag kom hem.

I går anlände nämligen över hälften av de ungefär 470 vårlökar som ska planteras inkommande veckoslut. Och härmed bjuder jag in alla de vänner och bekanta som jag någonsin hjälp att flytta. Jag vet, det är kort varsel, men förbarma er över oss som tack vare min sambos i och för sig bedårande galenskap har ett berg av lökar att gräva ner!

Summary in English: We have almos 500 bulbs waiting to be planted. Please join us on Saturday at noon for a bulb party.

Snickare sökes

Otålig som jag är irriteras jag av pågående högkonjunkturs följder och sidoeffekter. Trots flera och upprepade försök har vi inte lyckats hitta en snickare för vissa ombyggnader på torpet.

Vi har försökt anlita några snickare/företag som vi känner. Men alla har händerna och orderböckerna fulla av mera luckrativa projekt. Jag har ännu några telefonnummer som jag ska ringa, men den här jakten på yrkesfolk har varit så fylld av oväntade motgångar att jag inte riktigt ännu vågar beställa pärlsponten.

Och eftersom min egen erfarenhet av snickrande begränsar sig till högstadiets pedagogiskt obefintliga undervisning i träslöjd kommer jag inte att göra jobbet själv. Visst har jag byggt en drivbänk för bara en månad sen, både hammare och spik hålls i handen. Men jag kommer ändå att invänta en konjunktursvacka. Och samtidigt söka vidare efter en duktig snickare.

Summary in English: People have lots of money. They use it to hire carpenters. No carpenters are available to take on a job at our country house. I hesitate to do the job myself. The search (for a good carpenter) continues.

Rabatt á la Prinsessan Margareta

Då semestern tog slut i mitten av augusti skrev jag i ett blogginlägg att tiden som jag fritt förfogade över under sommaren var lyxig. Det fanns alltid något att göra, men det fanns gott om tid och ingenting var akut.

Nu är situationen en annan. Allt som behöver göras känns akut eftersom tiden är begränsad. Det gäller att klippa gräset före det börjar regna, plantera de sista perennplantorna så att de hinner rota sig innan växtsäsongen är över, samt plantera vårlökar innan vintern kommer. Lite samma tempo som i våras alltså. Speciellt som det nu också är sånt som blir ogjort.

Samtidigt som vi sköter om det som finns märker jag att vi har kört i gång en slags strukturomvandling i vår trädgård. För oss handlar det om att eliminera clutter, gruppera om, samt att följa prinsessan Margaretas (gift med Gustav VI Adolf) råd "En god regel, när man skall anordna en rabatt med perenna plantor, är att sätta få sorter, men rikligt af hvar och en. Hvarje sort bör föra effekt genom samverkan. Tag hellre färre sorter, men många utaf hvar och en, och sätt alltid exemplaren tätt tillsammans."

Vi har tre omedgörliga rosenbuskar som broderar gräsmattan full av pyttesmå rosenbuskar. Dessa kommer att få ge vika för en stor rabatt. Och i den rabatten tillåts inget plotter. Det kommer att bli stora fång av vita solhattar, irisar, bolltistel, praktrudbeckia, lötjnantshjärta och kärleksört. Och några runda buxbomsbuskar. Och visst, allt detta får plats utan att det blir plottrigt. Rabatten är redan nu utstakad med pinnar i gräsmattan. Den blir ungefär 20+ kvadrat.

Sådant alltså. Och till slut lite trädgårdstrivia. Prinsessan Margareta har vi att tacka för trädgården vid Sofiero slott i södra Sverige. Slottsparken kan stoltsera med 10000 rhododendronbuskar. Parken finns på listan över platser jag ska se före jag blir gammal och gaggig.

Det luktar spunk och smakar värre

Vet du vad kungsängslilja, kejsarkrona och allium har gemensamt, förutom att de alla är lökväxter som blommar om våren? Jo, de luktar så illa att både sork och rådjur skyr dem som pesten. Det räcker som argument för min sambo, som igår köpte ett representativt urval av dessa lökar.

Kalkonuppskärningen vid frukostbordet gav mig en aha-upplevelse. Jag har nu en liten avlägsen aning om hur det känns för en liten oskyldig sork som någongång i tidernas begynnelse av misstag huggit sina hungriga tänder i en alliumlök. Och jag är helt säker på att sorkarna lärde sig mycket snabbt att hålla sig borta. Ja faktiskt måste avskyn ha impregnerat sorkens gener redan i miljontals år. Kalkonuppskärningen på mitt Kalasbröd hade nämligen aromen av allium och kejsarkrona. Sambon lovar att lökarna försvinner ur kylen senast imorgon, vilket betyder att jag äter havregrynsgröt till frukost. Utan mjölk.

Årstidsväxlingar

Jag känner det i luften. Ljuset är annorlunda och solen orkar inte värma på samma sätt som bara för en månad sen. Taklöken som jag planterade då fåglarna ännu sjöng som intensivast har nästan försvunnit under täcket av torra björklöv, som även ligger över gräsmattan. Om morgonen ligger daggen kvar längre än jag vant mig vid och varje kväll tycks dimman krypa fram över hygget österom torpet lite tidigare. Tranorna, som hela sommaren trivts på åkern intill har försvunnit och då vi åkte iväg mot stan i går kväll såg vi flera tranplogar dra söderut. Hösten är snart här.

Det känns lite vemodigt. Men jag älskar årstiderna. Eller kanske ännu mer den ständiga övergången från årstid till nästa. Den sker dessutom ganska gradvis, vilket betyder att en aning sensommar försöker senarelägga sin avfärd. Och vi avnjuter frukterna av sommarens mödor.

Från grönsakslandet fick vi nog ingen stor skörd, men det vi fick var gott. Alltså känner vi oss uppmuntrade att nästa vår bredda på sortimentet. Ja, hela grönsakslandet kommer nog att utvidgas - i år blev det inte av eftersom det var så mycket annat vi måste och ville hinna med. Men jag har faktiskt redan byggt en drivbänk för nästa år, den väntar i vedboden.

Däremot belönar rabatterna oss betydligt rikligare. Vi har jättefina dahlior, tobaksblommor och krassar. Klockrankan som min sambo tagit så väl hand om är den finaste jag någonsin sett. Och inför nästa vår har vi redan 200 narcisslökar som väntar på att planteras.



Samtidigt är jag full av förväntan. Jag ser framemot soliga söndagar med hög himmel i september och oktober då vi krattar oss varma och äter sopplunch. Och att promenera till bastun längs stigen som är upplyst av endast stjärnorna. Och när vi kommer så långt ser jag tillbaka på vår första sommar på torpet och känner mig lycklig. Och ser framemot följande årstid.

Citymyggor

På hela sommaren har jag inte - vad jag kan komma ihåg - haft ett enda myggbett. Och helt säkert har jag aldrig blivit biten medan jag sov inne i torpet. Annat är det i stan.

Jag räknar till 9 myggbett. Vi sover med sovrumsfönstret stängt och jag misstänker att dessa små hungriga monster når vårt sovrum via badrummet. Vanliga myggbett brukar inte irritera mig, men dess förvandlas på nolltid till stora bölder som alla dessutom kliar alldeles kolossalt mycket.

Utan ett ögonblicks tvekan skulla jag byta dessa tysta i natten attackerande helikoptermyggor mot vanliga hederliga skogsmyggor. Jag menar, visst är det oschysst att mitt i natten smyga sig in i andras sovrum och gå till attack mot inget ont anande skattebetalare. Istället för gerillakrigföring ska myggor högljutt anmäla sin ankomst och helst surra omkring i åtminstone fyra minuter innan de landar och installerar sina giriga sugrör.

Tillbaka till vardagen

Jag sitter här och begrundar rubriken på mitt förra inlägg, sommaren är här! Visst, den är här, men det känns annorlunda att njuta av den instängd på kontoret. Min semester är med andra ord över och saltgruvans klocka klämtade första gången i morse. Nåja, efter den bästa semestern och kanske den mest tillfredsställande sommartillvaron någonsin var det med lätta steg jag promenerade till jobbet i morse.

Att sommaren var så lyckad bevisar något jag sagt tidigare. Nämligen det att man inte behöver åka till fjärran exotiska stränder eller trekka i Himalayas för att uppleva något speciellt.

Jag har svårt att sammanfatta alla intryck från sommaren (som dessutom fortsätter) i ett enda inlägg. Men en lista över de upplevelser med anknytning till torpet som betytt mycket för mig kan jag alltid åstadkomma. Den kunde se ut så här:

1. Tiden
Att helt och hållet själv förfoga över sin tid är oerhört lyxigt. Flera gånger (dock inte oavbrutet) i sommar upplevde jag att jag hade full kontroll och kunde göra precis vad jag ville med min tid. Min bedömning är att torpet med dess lugna tempo gjorde det här möjligt. Visst, det finns hela tiden hundra och två saker som borde göras, men det uppstår ingen skandal om man låter bli eller skjuter upp det till följande dag.

2. Hemmet
Torpet var ännu i våras bara en fritidsbostad, men nu i sommar har den blivit ett hem. Det som behövdes var tid att vistas på torpet. Den tiden har gett en bättre känsla av hur vi vill ha det, såväl inomhus som utomhus. Även vännerna som gästat oss på torpet gör det till ett hem, exempelvis då vännerna är med och firar viktiga bemärkelsedagar på torpet.

3. Ljuset
Jag märker att jag hela sommaren har fascinerats av hur ljuset lever i rummen och runt huset, hur skuggorna dansar i trädgården och hur solens strålar faller på huset och silas av träden. På grund av tomtens geografi är det bara ett visst ställe som välsignas av den sena kvällssolen. Just på det stället kommer jag att bygga ett lusthus. Eftersom man inte kan få allt på en gång så sitter jag och drömmer om att bygga lusthuset det året jag fyller 40. Med andra ord ryms lusthuset just och just med i den första femårsplanen.

4. Naturens under
Då vi lämnade bud på torpet var vi med min sambo lika övertygade om att torpet var rätt för oss. Då såg jag närmast huset. Men i sommar har en liten trädgårdsmästare och naturväktare spirat i mig. Både till min egen och andras förvåning. Jag har anlagt två rabatter. Båda kommer att utvidgas i nästa år. Trädgården är som vackrast i solnedgången och strax därefter. Men det bästa är att upptäcka nya växter och djur som lever och bor i vår trädgård. Förra veckan upptäckte vi små spindlar som bodde i min blå-vit-gula rabatt. Spindlarna var helvita och hade bosatt sig i rabattens vita blommor. Perfekt kamouflage. Och skogsödlan (som alltså ser ut som en orm, men inte är det) får leva. Den har sin plats i trädgården.

5. Läget
Amerikanska fastighetsmäklare har ett välkänt mantra som lyder Location, Location, Location. Jag tror att vi med tanke på torpets läge gjort ett utmärkt val. I ändan av en byväg har vi inga grannar rakt in på oss och ingen förbitrafik. Intill oss har vi utmärkta svamp och bärskogar och vi är tillräckligt långt borta från tätorter för att skogens djur ska våga bo och leva nära oss (det har i och för sig vissa nackdelar också, men med dem kan vi leva). Dessutom ligger torpet mycket nära olika möjligheter till olika slag av divertissemang såsom Billnäs bruk med sin antikmässa och Byggnadsapotek samt Fiskars med sina sommarutställningar, loppmarknader, restauranger och världens nästbästa kanelbullar (dom bästa serveras på Tölö torg). Avståndet till plagen i Hangö och torget i Ekenäs är överkomligt.

Er som har orkat läsa så här långt belönar jag med en liten bild på torpets "salong". Det här rummet hade de tidigare ägarna som master bedroom, men vi har det som sitthörna och gästrum. Det känns rättare så.



Trots att semestern är slut fortsätter säsongen och vi kommer att vara ute på torpet all ledig tid. Mest blir det väl veckoslut, men även övernattningar mitt i veckan.

Summary in English: This summer proves that one does not have to travel to faraway shores or go trekking in the Himalayas in order to experience something special. The low impact adventures in and around our country house have been extraordinary, in many ways fulfilling and gratifying. I've listed 5 things about the country house (in no particular order) that are important to me.

Sommaren är här!

Just nu känns det som om jag ännu har en möjlighet att ta igen allt det njutande av sol och värme som hittills i sommar varit svårt. Jag kommer att vara här ute på torpet hela veckan. På programmet finns gäster, lite till ved som ska klabbas (och som aldrig tar slut) samt ett större projekt, som kommer att ha stor betydelse för hur landskapet runt torpet och svår trädgård möts. Men mer om det senare.

Verbet är frusta

Jag har nu utanför bloggen fått respons på mitt tidigare inlägg. Älgen frustar. Och det lär dom ska göra så här års eftersom dom är brunstiga. Det var med andra ord första och sista gången jag härmar älgens brölande. Jag vill inte har en älg med parningsdriften som intensivast på min gård. Om inte annat så vill jag inte se en av de gropar dom uppenbarligen "gräver" som en del av parningsritualen mitt i min gräsmatta.

Och om jag i mitt senaste inlägg klagar över bristen på myggor och andra småkryp i den ändan av näringskedjan så kompenseras detta med råge av att älgflugorna har kläckts. Hädanefter kommer jag att helt tyst knäppa mina händer och tacka för frånvaron av myggor. Att högt och offentligt himla sig över saken leder bara till att en annan plåga fyller tomrummet.

Luckor i näringskedjan?

Jag var ute på gården någon gång vid elvatiden och dröjde kvar en lång stund för att njuta av den varma tysta natten. Det var en hel del fladdermöss i luften, men annars var det tyst och stilla. På avstånd hördes en älg grymta (eller gläfsa, skälla, vet inte riktigt vilket verb jag ska använda) och jag började härma ljudet. Turvis grymtade vi i natten och varje gång älgen gjorde det kom den närmare. Till slut var den någonstans bland slyet i gläntan österom torpet. Då beslöt jag att inte svara längre för jag tyckte att den var tillräckligt nära.

Då jag vände mig om och började gå mot huset insåg jag att någon annan än älgen trodde sig ha hört en annan älg. En hjort skuttade nämligen lika snabbt till skogs som mitt hjärta tog ett skutt upp i halsgropen. Jag hade inte väntat mig att någon skulle smyga upp bakom mig som hjorten gjort och hjorten hade tydligen inte fäst stor uppmärksamhet vid det ofarliga ljud som den hör i skogen varje kväll.

Nåja, min adrenalinkick gick över så småningom. Och jag misstänker att den hjorten i fortsättningen förhåller sig misstänksamt till älggrymtar.

Väl inne slog det mig att vi inte har haft en enda mygga på torpet på flera veckor. Det känns otroligt att inga myggor pinade mig trots att jag stod helt stilla på gården i åtminstone en kvart. Och inte var det mitt grymtande som skrämde bort myggorna, utan jag tror att dom helt enkelt inte har kläckts. Trots att sommaren har varit blöt. Och nu när jag tänker efter så har vi inte haft några myggor i bastun heller - i motsats till försommaren då vi fick hålla dörren stängd hela tiden.

Egentligen saknar jag väl inte myggorna, men jag undrar vad våra fladdermöss ska leva på. Och hur går det för alla fåglar och andra djur som högre upp i näringskedjan räknar med sin dagliga mygga? Apropås näringskedjan så hörde jag att alla humlor och bin har dött i någon sjukdom. Äter fåglar humlor och bin? Jag har inget svar på dessa frågor, men jag kommer att denna helg utnyttja tillfället och njuta av den varma augustinatten, betrakta fladdermössen som far fram över huvudet och kanske fortsätta min dialog med den grymtande älgen.

Till skogs, gott folk!

Jag hoppas att min uppmaning tas på allvar. Det lönar sig. Min gissning är att vi är ganska många som hade sett solen lite oftare den här sommaren. Lyckligtvis för det fuktiga vädret med sig mycket gott också. Jag älskar kantareller. Dom lyser som små solar mot mig då jag stöter på dem i skogen. Det här är söndagens skörd.



Och det här hittade jag i morse.



Jag tajmade min skogsvandring och mellan klockan 9:07 och 9:37 hittade jag så här många kantareller - klockan började ticka då jag lämnade gräsmattan och slutade då jag åter klev in där gräsklipparen far fram med jämna mellanrum. Dom flesta kantarellerna hittade jag dessutom mindre än 250 meter från torpet. Det räckte bra till en svampsås för fyra vid lunchen idag. I skogen observerade jag också ett helt bestånd med "champinjoner" lika lila som blåbärsmjölk. Jag önskar jag hade haft en kamera och kunnat skicka fotot till naturväktarna.

Nu vet jag inte hur länge kantarellsäsongen varar, men så mycket kan jag om svampar att jag är helt säker på att vi kommer att få massor av trattkantareller i höst. Och i glad väntan på dessa kan vi plocka lingon. Jag tippar nämligen att vi åtminstone i environgerna runt vårt torp kommer att få en storskörd.



Så jag upprepar min uppmaning: Gå ut i skogen och ta för er av sommarens delikatesser. Och njut!

PS. Min bror påminde mig om att jag visst har simmat i en älv tidigare, nämligen i Kymmene älv nån gång som barn. Själv minns jag bara mörkt strömmande vatten och tvivlar på att jag skulle ha simmat.

Inspiration Uleåborg

Resor hör till sommaren. För oss är varken exotiska stränder eller hippa metropoler något självändamål. Den gångna veckans resmål Uleåborg ter sig i mångas ögon säkert småtråkigt. Uleåborg är kanske inte världens trendigaste resmål, men säkert en av Finlands trevligaste städer.

Vad finns då att se och göra och uppleva i 400+ åriga Uleåborg? Jag listar här fem favoriter.
1. Stadsbiblioteket - ett bibliotek att trivas i, just så bra som många helsingforsare drömmer om. I närheten av biblioteket finns dessutom stans urtrevliga torg, saluhall och små sjöbodar med allhanda hantverkare.
2. Galleria Harmaja - ett av Finlands bästa konstgallerier. http://www.galleriaharmaja.fi/
3. Strandparken Hupisaaret vid Ule älv. Hupisaaret är en av de mångsidigaste och vackraste parkerna i Finland. Parken är egentligen flera små öar i deltat av Ule älv med ett eget mikroklimat. Där finns allt från välmanikyrerade planteringar och en liten vinterträdgård till lundaktig växtlighet omgiven av ivrigt porlande bäckar. I parken kan man se den ytterst ovanliga rödlövade björken. Den har kommit till genom ett genfel i naturen, men efter att den upptäcktes har en komersiell variant tagits fram av universitetsträdgården i Uleåborg - som också är värt ett besök.
4. Ule älv är i sig en sevärdhet. Jag älskar omgivningen runt kraftverket Merikoski och den konstgjorda ön Koskikeskus med sin stadsplan av Alvar Aalto. Älven har ett otroligt stort rekreationsvärde för uleåborgarna. Själv simmade jag nu för första gången i mitt liv i en av Finlands stora älvar. Men före det plåtades dessa somriga bilder på bryggan för mattvättare intill simstranden.



Och sist, men inte minst:
5. Naturen. Naturen upp i norra österbotten är speciell. Den blå himmeln är intensiv, skogarna är stora och havet nära. På några dagar såg vi fler olika fjärilar än vi sett på hela sommaren här i södra Finland. Det kanske är säkert en tillfällighet, men ändå. De här 2 bilderna togs ett stycke upp längs älven från centrum av staden.





Men alla äventyr tar slut nån gång. Vi är nu på väg ut till torpet för att ta itu med gräset som växt sig långt efter en vecka av fukt och värme. På vägen hem skisserade jag upp ett storprojekt som kan inledas kanske redan i höst, men mer om det senare.

Trädgårdsfest

Sommarens vackraste dag och en prunkande trädgård var som kuliss för en trädgårdsfest nästan perfekt. Samtidigt var det lätt att konstatera att torpet är till sin fördel med 15 nära vänner bänkade runt matbordet under linden.



Jag har varit upprymd av sommarens härlighet i en hel vecka nu. Fåglarna som i våras höll konsert i skogen har tystnat, kanske för att ge en mera framträdande roll för allt som blommar. Buketten ovan är gjord på vilda blommor som växer i dikesrenarna och ängarna nära torpet. I vår egen trädgård blommar malvan och studentnejlikan som vackrast just nu, men jag nämns inte plocka dem. Också dahliorna är som finast just nu och även om den tål att plockas låter jag den hellre sitta kvar på sin kvist i rabatten.

Med sommarfirande och semester i zenit känns det en aning vemodigt att observera och tolka tecken på årstidernas ständiga växlingar. Mörkare kvällar, säden som mognar på fältet utanför torpet, daggen som dröjer kvar i gräset lite längre varje morgon och kantarellerna som haft huvudrollen redan vid två måltider skvallrar om hur vi går mot en ny årstid.

Samtidigt som jag firar den bästa sommaren någonsin känner jag mig ödmjuk då jag räknar alla välsignelser som mig har unnats.

Ankeborgs filialbibliotek

Jag har nu kommit så lång med mitt evighetsprojekt på vinden att jag äntligen har organiserat all lektyr med anknytning till Ankeborg i skåp och lådor.



Dottern till de förra ägarna av torpet prenumererade uppenbarligen på Aku Ankka under hela 1970-talet. Dessutom fick hon Kalle Anka under ett helt år (1972) - årgången finns bevarad hos oss på vinden med alla Akuankkor.

Redan då vi för första gången besökte torpet med mäklaren som sålde det upptäckte vi Disney-skatten. Men det var egentligen först igår som jag hann ta itu med litteraturen som staplats längs en vägg. Stapeln innehöll det du ser på fotot ovan. Böckerna ligger i buntar på 2-3 och finns i två lådor. Dessutom fyller Aku Ankkorna ett helt skåp.

Vi har med andra ord något att se framemot om sommaren fortsätter lika regnig som hittills.

Tvättmaskinen gav upp kontraktet

Vi är hemma i stan för ett par dar just nu för att sköta olika ärenden, varav ett är att tvätta kläder. För det mesta tvättar jag då jag/vi hinner. Men då jag för en gångs skull behöver få något tvättat inom utsatt tid så börjar maskinen strula. Typiskt.

Nåja, min tvättmaskin har jag haft snart i 10 år, jag köpte den på Markan talo i Vanda då jag återvände till Finland efter studierna i USA. Hushållsmaskiner förväntas säkert inte leva mycket längre än 10 år nuförtiden, eller hur. Annat är det på Kuba där man fortfarande använder kylskåp som importerades från Amerika före Castro kom till makten. Jag tror att vi åker iväg och shoppar vitvaror imorgon för jag har förstått att det är jobbigt att försöka få något reparerat.

Hur är det, visst kan man nuförtiden pracka den gamla maskinen på affären som säljer den nya? Jag hoppas det eftersom jag inte tål att se gamla hushållsmaskiner som blir kvar och dräller i nåt förråd.

Grävling med hemmorojder?

Jag har ytterst sällan svårt att trivas med tillvaron. För det mesta trivs jag utmärkt. Det betyder kanske att jag i praktiken har lätt för att anpassa mig. Men det finns undantag.

Ett undantag är många på varandra följande regniga dagar på landet. Om jag sitter länge instängd på torpet medan monsunen härjar på utanför får jag fnatt.

Kanske har jag ADHD, men det är bara så länge jag orkar sitta och stirra i brasan, läsa Homan-deckare och upptäcka nya prylar på vinden.

Det värsta är att monsunen sköljer över Nyland nästan jämt, men ändå ojämnt och oregelbundet. I Indien förstår monsunen ändå att infinna sig vid samma tidpunkt på dagen och räcka sådär ganska förutsägbart länge. Annat är det på den nyländska landsbygden där träden igårkväll dröp av pyttsemå vattendroppar. Ja, hela naturen var mättad av vatten. Och mitt arbete på gården är ogjort.

Men för att det här inte ska bli en alltför hopplös diatrib så kan jag rapportera säsongens första skörd av kantareller. Det fanns just tillräckligt för att räcka till en svampsås för två. Men vi lät kantarellerna växa, till helgen har vi en större skörd att vänta.



Om nu inte nån hungrig ännu en gång farit fram och tuggat i sig vår skörd. För så har det gått med krusbären. Nån liten jäkel har ätit varje litet omoget och surt krusbär. Hoppas han får magont och hemmorojder. Det värsta är nu inte att han (jag tror det är en grävlingsgubbe) äter upp våra krusbär, utan att han har mage att göra så utan att visa sig för oss. De tidigare ägarna påstod att man ofta ser honom i skymningen, men jag har många kvällar bänkat mig så att jag ska få syn på honom. Och då jag vaknar om natten brukar jag smyga fram till fönstret och kika ut. Men han kommer och går och förblir osynlig. Frustrerande.

Jag sitter och funderar på att ringa till naturväktarna. I hela mitt liv har jag trott att tranorna föredrar att leva vid vattendrag och insjöar. Vid torpet har vi ett par som spatserar i byns åkrar mest hela dagarna. Igår hörde jag transkrik bakom bastun och smög mig dit för att se om jag skulle få ett foto. Det fick jag inte (mest på grund av avståndet och kamerans tekniska begränsningar), men jag stod länge och tittade på tranorna som spankulerade fram och tillbaka på en liten bergsknall mitt i den kalhuggna gläntan. Och med jämna mellanrum skrek dom till.

"That stone area"

Jag fick ett mejl häromdan där en amerikasläkting frågar vad jag egentligen sysslar med i "that stone area". Stenpartiet, som jag alltså har skrivit om några gånger tidigare, har den här veckan tagit form. Det har varit en het sommarvecka att syssla med rabattanläggning, men med blod (som för det mesta hamnat i magarna på ilskna bromsar), svett och tårna djupt i sanden har jag kommit ganska långt. Nu får jag pusta ut och hoppas att stenpartiväxterna rotar sig. Jag har blandat ner mull i den sandiga jorden för att den ska hålla lite fukt. Faktiskt är det jorden mycket sandigare än den ser ut på bilderna. (Anyway, stenparti is the same as a rock garden)



Och ett foto till


Och ännu ett


Vi var på besök hos en god vän i Hangö igår. Han hade minimerat arbetet med att klippa, rensa och peta bort ogräs genom att på ett större område lägga ner kullerstenar. Det var jättefint. Nu är jag inspirerad och har bestämt att några väldigt torra områden invid husväggen ska få likadan stenläggning. Det blir ett himla jobb. Och det blir knappast av i sommar. Men om nån kommer på visit så välkomnas vackert rundade stenar. Dessa kommer att läggas på hög tills vi kommer igång med kullerstenläggningen. Eventuellt hittar vi också en plats för den i stenpartiet.

Dessutom är sommaren så kort att jag måste komma ihåg att stanna upp och njuta av den! Gör du likadant!

Stora och små djur

Tisdagen kändes nästan speciell, så många olika djur bongade vi den dagen. Först såg vi två stora tranor i rypsåkern, som flög iväg över vägen ett tiotal meter ifrån oss. Sen var det en hjort, en älg, en katt och då vi kom från bastun såg vi ett litet lurvigt djur som vi tror var en mårdhund. Här syns älgen, i gläntan ca 100 plus meter från vårt sovrumsfönster. (Här bör jag påpeka att gläntan ej längre är på vår tomt, för om den var hade vi röjt lite bättre...)



Dessutom ids jag inte ens nämna alla otalig småkryp som kryllar omkring på gården. Redan den här blomman står lunchvärd för tre olika på en gång:

Bilder berättar

Då semestern började lämnade jag communicatorn på hyllan, avbröt prenumerationen på husis och bestämde att jag inte ska sitta framför tv:n eller datorn mer än nödvändigt. Det betyder också att jag inte kommer att uppdatera min blogg varje dag trots att jag nu har mera tid. Därför blir det två inlägg samma dag.

Blomsterprakten från våra jättevallmon upplevde vi aldrig eftersom vi inte förstod att vattna dem. Däremot blommar den här pionen som vackrast just nu. Det är roligt att sitta och stirra på alla myror som huserar mellan kronbladen.



Men jag har faktiskt gjort annat också än suttit och följt med myrorna. Med mera tid att förfoga fritt över kände jag hur inspirationen sköljde över mig i måndags och tog itu med att bygga ett stenparti. På tomten har vi egentligen bara en riktigt liten bergsknall, som rymmer endast en begränsad mängd taklök. Därför började jag gräva bort jorden som med åren täckt in bergsknallen. Det ska bli mera taklök, kärleksört invid gräsmattan och kanske nån torrtålig nejlika. Det som jag nu ska försöka vaska fram är några vackra och riktigt stora stenar. Är det nån som vet var man får tag på såna?



Det är tungt att röja gräsmatta och anlägga rabatter. Därför är det min rygg som har varit mest tacksam över det regniga vädret den här veckan. Just nu dryper trädgården av vatten.



Här syns trädgården från trappan:



Och om regnet fortsätter så kommer jag att börja renovera det här skåpet, som en gång stått i min farmors kök. Jag kommer ihåg hur jag en gång inte nådde upp till hyllan och något godis som min famo hade ställt utan räckhåll från en liten gottgris.