Så här börjar det...

Hela förra veckan var alldeles kolossalt dyster. Mitt i allt mörker och ösregn gick jag och fick ryggskott. Att sitta hemma i två vardagar utan att kunna göra något alls är allt annat än kul. Först på söndagen var jag i så gott skick att jag vågade åka ut till torpet. Där var allting dyblött, men luften var frisk.

Jag använde tiden till att binda en krans av granbarr. Barren kommer från små ädelgranar som fått för sig att slå rot lite varstans. De har fått stå kvar på nåder, egentligen bestämde jag redan i somras att grankvistarna skulle få klä mina julkransar.



Och lite jul i stugan blev det med en halmhimmel i taket ovanför matbordet. Fast den har jag nu ingen bild på. Däremot har jag en bild på de vackra stilleben som vår gäst åstadkom på noll tid. Men det kanske inte är att undra då konstnären har erfarenhet av att plantera arrangemang för en blomsterhandel inför julruschen.





Jag vet, det är på tok för tidigt för julstök, men vi kommer inte att åka ut till torpet alltför många gånger före jul. Det gäller med andra ord att passa på. Dessutom håller jag nog på att få fnatt eftersom jag i år för första gången ser framemot julförberedelserna. Är det ett tecken på att jag närmar mig nån medelålderskris? Eller är det ett tecken på att jag har kommit på det för mig världens bästa knep att undvika julstress? Kanske bådadera.

Men det är just så här det börjar. Lite oskyldigt. Man har helt vettiga och giltiga förklaringar för nödvändigheten att åstadkomma något lite julaktigt i november. Och om några år är julförberedelserna något man i värsta fall inleder redan i september.

Men det det här med att undvika julstress? Mitt knep är att undvika alltför många traditioner, speciellt om det är sådana som väcker dina släktingars förväntningar. typ "men vi har ju alltid firat julen tillsammans och just precis bara på ett visst sätt..."