Grävling med hemmorojder?

Jag har ytterst sällan svårt att trivas med tillvaron. För det mesta trivs jag utmärkt. Det betyder kanske att jag i praktiken har lätt för att anpassa mig. Men det finns undantag.

Ett undantag är många på varandra följande regniga dagar på landet. Om jag sitter länge instängd på torpet medan monsunen härjar på utanför får jag fnatt.

Kanske har jag ADHD, men det är bara så länge jag orkar sitta och stirra i brasan, läsa Homan-deckare och upptäcka nya prylar på vinden.

Det värsta är att monsunen sköljer över Nyland nästan jämt, men ändå ojämnt och oregelbundet. I Indien förstår monsunen ändå att infinna sig vid samma tidpunkt på dagen och räcka sådär ganska förutsägbart länge. Annat är det på den nyländska landsbygden där träden igårkväll dröp av pyttsemå vattendroppar. Ja, hela naturen var mättad av vatten. Och mitt arbete på gården är ogjort.

Men för att det här inte ska bli en alltför hopplös diatrib så kan jag rapportera säsongens första skörd av kantareller. Det fanns just tillräckligt för att räcka till en svampsås för två. Men vi lät kantarellerna växa, till helgen har vi en större skörd att vänta.



Om nu inte nån hungrig ännu en gång farit fram och tuggat i sig vår skörd. För så har det gått med krusbären. Nån liten jäkel har ätit varje litet omoget och surt krusbär. Hoppas han får magont och hemmorojder. Det värsta är nu inte att han (jag tror det är en grävlingsgubbe) äter upp våra krusbär, utan att han har mage att göra så utan att visa sig för oss. De tidigare ägarna påstod att man ofta ser honom i skymningen, men jag har många kvällar bänkat mig så att jag ska få syn på honom. Och då jag vaknar om natten brukar jag smyga fram till fönstret och kika ut. Men han kommer och går och förblir osynlig. Frustrerande.

Jag sitter och funderar på att ringa till naturväktarna. I hela mitt liv har jag trott att tranorna föredrar att leva vid vattendrag och insjöar. Vid torpet har vi ett par som spatserar i byns åkrar mest hela dagarna. Igår hörde jag transkrik bakom bastun och smög mig dit för att se om jag skulle få ett foto. Det fick jag inte (mest på grund av avståndet och kamerans tekniska begränsningar), men jag stod länge och tittade på tranorna som spankulerade fram och tillbaka på en liten bergsknall mitt i den kalhuggna gläntan. Och med jämna mellanrum skrek dom till.