Vintern kan komma

Aldrig har väl ett veckoslut på landet varit så tillfredsställande som det här. Pumpen är bortkopplad och torpet väntar nu på vinterns ankomst. Det här fotot tog jag i eftermiddags. Järneken bakom huset är nästan det enda trädet som fortfarande har löven kvar.



Både igår och idag har vi bränt kvistar, brädstumpar och gamla störar som legat bakom lidret sen år ett och två. Jag tror att det bor en liten pyroman i varje människa. Åtminstone var våra veckoslutsgäster enormt fascinerade av elden. Själv märker jag att jag i bastukammaren kan stirra in i brasan hur länge som helst. Det är avkopplande att lyssna på en sprakande brasa och se eldtungorna slicka björkveden.



Fast minst lika tillfredsställande är det att bli av med de rishögar som drällt på vår brasplats nere vid bäcken sen våren. Brasan hade brunnit ut och det var lite glöd kvar då vi skulle åka hem. Helst av allt hade jag velat låta den döende brasan värdigt ligga kvar och pyra ifred, men det sitter en liten neurotiker på högra axeln och viskar i mitt öra alla hemska (om än oändligt osannolika) saker som kan hända om man inte häller en massa vatten på brasan före avfärden. Följdaktligen gav jag efter för neurotikern och släckte askan med sputkannan, som jag fyllde och tömde hela åtta gånger. Till sist lade jag ännu iskakan från fågelbadet på den våta askan.

Då vi åkte iväg kändes det som om vi nu inte behöver åka ut till torpet på ett par månader eftersom allt är nu så väl förberett inför vintern. I verkligheten kommer vi att vilja åka ut ren nästa helg, eller senast helgen därpå.