Kärlek vid första ögonkastet

Det är idag precis ett år sedan vi besökte torpet för första gången. Mäklaren som tog oss ut till torpet körde fel och vi hamnade i ett område med flera förfallna hus och gårdar fulla av bråte. Jag kommer ihåg att jag och min sambo utböt menande blickar om de fula omgivningarna. Lättnaden var stor då vi vände om och mäklaren äntligen hittade rätt. (Några gäster körde i somras också fel och vi har nu förstått att färdnavigatorn inte alla gånger är att lita på.)

Torpet ligger avsides, men ändå nära byn. Allt kändes rätt. Jag minns att vi tilltalades av hur lugnt läget var. Personligen imponerades jag av hur välskött, städigt och välordnat allting var på torpet. Trots att huset och snickarboden var fulla av saker såg jag tydligt att var sak hade sin egen plats. Kanske kände jag igen en själsfrände, men jag förstod att jag skulle trivas på torpet.

Det var ingen självklarhet eftersom jag samtidigt höll på att förhandla om köpet av Bergbacka, min fars barndomshem. Den förhandlingen hade kört fast, men jag var inte beredd att ge upp den drömmen förrän jag strövade omkring på gården utanför Torpet. Då insåg jag med en gång att jag inte skulle sakna Bergbacka. Nu i efterhand inser jag att de utdragna och motiga förhandlingarna med släkten innehöll en dold välsig-nelse.

Och så här ett år senare vet jag att vi tog ett utomordentligt bra beslut. Jag undrar om det känns lika för föräldrar vars förstfödda fyller ett år?

Summary in English: It is today exactly one year ago our first visit to the country house. It was love at first sight. I remember how everything felt so right. And that was not a given. After all, I had my heart set on my father's childhood home, but our negotiations to buy it had not been going too well as another relative wanted to buy it as well. Thus, it was an enormous relief to find something to replace that dream with. We know we took the right decision.