Sakta men säkert

I veckoslutet fick vi också en uppföljningskurs i hur man tämjer en Aito-kiuas. Vår Aito-kiuas låter sig inte tämjas med en eller två brasor. Det tog fyra timmar att locka anden ur "flaskan" så det var bra att vi inte hade bråttom lördag kväll. Det syns även att vi är lite ovana eller otåliga med spektaklet för helt perfekt var badet inte. Däremot presterade vi nog ett skolvitsord på ungefär 8,5 och bättre blir det.

Om jag borde gissa vilka människor som hamnar i skärselden skulle jag tippa på Hitler & han som hittade på att sticka in reklamlappar i tidskrifter till läsarens förtret. Dessutom röstar jag även på personer som skriver otydliga bruksanvisningar. I vår bastukammare hänger en gammal tallrikshylla och i den hittade vi de ursprungliga instruktionerna till vår Aito-kiuas. Efter att i julas för första gången och upprepade gånger sen dess ha försökt tyda dessa kryptiska instruktioner har jag kommit fram till att han som skrev texten först måste ha tuggat i sig ett tvättfat med dåligt förvällda murklor. Eller så finner han något perverst nöje i att vara lika dunkel och tvetydig i sina råd som oraklet i Delfi.

Men tji fick han. Utan vare sig guden Apollons svar på livets stora gåtor (som alltså förmedlades av oraklet i Delfi för en symbolisk ersättning motsvarande två dagslöner) eller enkla instruktioner från tillverkaren av Aito-kiuas vågar jag påstå att vi nu har bemästrat vår bastu-ugn. Länge tog det, men det vi lärt oss sitter nu i ryggmärgen.