Redan innan soluppgången var vi på Västerleden med nosen mot torpet. Meningen var att vi skulle stanna i stan detta veckoslut, men jag det är något som gör att vi har svårt att hålla oss borta.
Vi har en miljon kubik björkris som borde röjas och brännas. Jag böt om till arbetskläder så fort vi kom till torpet och började släpa ihop riset till en bål. Mycket snabbt hade jag fått två par handskar dyblöta och gav upp. Nåja, det finns mycket annat man kan ta itu med då marken är snöfri, tänkte jag...
Men istället för att göra något som jag kanske borde tog jag nästan en timmes promenad i skogen. Jag önskar jag hade haft min kamera, för skogen var förvånansvärt grön. Det måste vara allt regn som fått mossorna att grönska. Skogsbäcken var full av glatt porlande vatten och jag gick längre än jag någonsin tidigare gått. Och plötsligt insåg jag att jag kanske borde ha haft något rött på mig eftersom man visst jagar rådjur ännu. Jag kom helskinnad tillbaks ungefär samtidigt som det slutade regna och snöa.
Då jag återvände fick jag äta mig mätt på rykande varm siskonkorvsoppa. Efteråt tog jag en 45 minuters tupplur på farfars kökssoffa. Det var ovekvämt, men sömnen var ljuv. Åtminstone till en kompis ringde.
Min sambo hade under tiden varit mer än duktig på gården. Nästa gång vi är på torpet hoppas jag på vindstilla väder så att vi kan tända på rishögarna som börjar torna upp här och där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vi måste komma ihåg vad torpet betyder för oss och varför vi har det. Det som är alltid det viktigaste är att vi blir lyckiga där. Det borde inte känna som ett arbetsläger. Det låter att din skogsvandring var just vad doktorn ordinerade. :)
Du har helt rätt. Ofta ska man ta tid på sig att göra det som känns rätt. Skogspromenaden gjorde susen!
Skicka en kommentar