grön(a)saker galore

Nu har det hänt! Krukorna och drivlådorna på våra fönsterbräden här hemma i stan är så många att min sambo inte längre kommer ihåg vad finns var. Och inte hjälper det med små lappar och skyltar heller då de är för många. Så många faktiskt att vi tar stormsteg mot att uppfylla de utmaningar som Finland ställdes inför då man skrev på Kyoto-avtalet.

Men medaljen har två sidor. Vi får tack vare den biologiska mångfalden visserligen njuta av lika syrerik luft som Yamomami-indianerna i Amazonas. Men avställningsyta kan vi bara drömma om. Häromdagen blev jag nästan av med mitt skrivbord, som utan mitt veto hade blivit parkeringsruta för pelargonplantor under vardagsrumsfönstret.

Apropå pelargoner så har vi ganska många. Det lär ska finnas 15 olika sorter, men antalet krukor med enskilda pelargonplantor känns oändligt.

I slutet av förra veckan var vi på Bauhaus. Egentligen hade vi inte behövt så mycket mer än ett slags superspackel, men min sambo har blivit bästa vän med Helge på trädgårdsavdelningen. På ett bord stod helleborus i svarta plastkrukor och blommade vackert. Jag försökte avråda eftersom min uppfattning är att importerade plantor inte är härdade för vårt klimat. Helge tog till det charmerande smil som säkert har vunnit honom Bauhaus stora förtjänstecken i guld och raderade all den tvekan jag drivit upp i min bättre hälft. Hur kan man argumentera mot nån som berättar att plantorna drivits upp på Åland? Vi hade med andra ord helleborus med oss hem. I vår planterar vi ut dem nånstans mellan huset och utedasset på landet.

Det känns lite tröttsamt med att hemmet förvandlas till ett drivhus. Vi har inga fönster somgår att öppna utan en större logistisk manöver. Nästan varje dag kommer det olika trädgårdsrelaterade försändelser på posten. Det är allt från automatiska bevattningssystem från Tyskland, fröpåsar från halvanonyma Leenor, Maijor och Sinikkor runtom i Finland till askar fulla av plastampuller fulla av pelargonplantor från England. Och eftersom webbsidor som marknadsförallt från större växthus och pergolor till lastbilslass med runda stenar finns bokmärkta på datorn misstänker jag att den stora tsunamin ännu inte har nått land.

Men aldrig har jag på så här nära håll kunnat följa med en amatör så hängiven och entusiastisk. Det handlar inte heller om att bara skaffa mera och flera av allt som står till buds trots att skenet kan bedra den oinsatte. Min sambo är metodiskoch diskriminerande. Allt antecknas noggrant i trädgårdsdagboken med pärmar av lakskinn. Nya sorter studeras noga, jämförs med andra och bokförs i detalj. I bokhyllan är vi innepå andra hyllmetern för trädgårdsrelaterad litteratur. Så om det här är en last är den en av få som förlänger livet och gör en lycklig.