Tjälföre och snödroppar

Torpet tog i morse emot oss i strålande vårväder. På en vecka hade så gott som all snö smultit. Den snö som fanns kvar var spröd och helt tydligt döende.

I en halv sekund hade vi tvekat då vi bestämde oss för att köra hela vägen fram till torpet. Vägen såg bra ut och var överlag i bättre skick än jag väntat mig. Däremot var de sista metrarna av uppfarten helt mättad av smältvatten. Marken var mjuk och jag misstänker att jag nu vet hur det känns att kliva i kvicksand. Bilen stannade nämligen med en gång och jag kände hur vi sjönk neråt i den av smältvatten mättade uppfarten. Den sista sträckan är egentligen mera gräsmatta än väg. Nu vet vi att det lönar sig att låta den torka innan man försöker köra över den.

Efter en och en halv timmes hårt arbete fick vi bilen upp på torr mark. Det kommer däremot att ta betydligt mera tid för oss att återställa uppfarten/gräsmattan i sitt ursprungliga skick.

Nåja, c'est la vie. Jag bestämde mig för att köra bilen ut på "stora vägen" och parkera den vid postlådan. Då jag promenerade tillbaks såg jag att tjälen håller på att gå ur jorden på väldigt många ställen. Med andra ord var vi nog lika dumma som alla galenpannor som ännu den här årstiden ger sig ut på isarna, men vem hade nu väntat sig att tjälen skulle gå ur jorden redan nu? Inte vi åtminstone.

Efter den här arbetsdryga lilla episoden var tillvaron betydligt mera behaglig. Solen sken från en klar blå himmel och vår lilla värld var full av vårtecken. Porlet i bäcken var konstant. Dessutom bongade vi dom första snödropparna och scillorna. Fåglarna kvittrade och jag såg årets första amiralfjäril. Blåsipporna blommar inte ännu, men bladen var fina. Torpet är för oss ännu så nytt att vi inte riktigt vet vilka blommor vi kan se framemot. Blåsipporna gläder mig nästan mest.

Vårt torp ligger inte vid havet eller ens vid någon sjö. Däremot har jag skämtat att vi kommer att ha egen strand då polarisarna smälter och havsytan stiger med 7 meter. Man börjar undra om det kan ske då man i slutet av mars kan kratta gården från fjolårslöven. Den östra sidan av gården var idag nämligen så torr att jag bra kunde kratta löven och de små kvistarna som fallit ur gårdslindarna. Dessutom inser jag nu att vi kommer att ha arbete för all evig framtid med all ved som ska klabbas, stapplas samt bäras hit och dit. Jag har gått och förklarat att björkveden spricker bara då det är flera grader kallt, men det stämmer nog inte. Åtminstone blev det klabbar hur lätt som helst av såväl björk som asp i plus 10 grader celsius, solsken och en svag vind från nordost.