Varje gång vi åker hem från torpet känns följande weekend mycket fjärran. Pinan är lika stor som den är för barn som väntar på julgubben. Den är en evighet av vardagar som stör tillvaron mellan veckosluten. Speciellt stark är känslan just nu då naturen håller på och exploderar i blom. Jag medger att jag är lite rädd för att missa något. Just nu är jag till exempel rädd för att missa våra jättevallmon då de är som vackrast.
Våra urbana kvällspromenader för oss ganska ofta till en eller annan park. Ibland är det någon speciellt fin plantering som gäller. Men för det mesta är det roligt att gå dit näsan pekar och upptäcka nytt. Idag var det främst några sköna stenpartier som gjorde ett djupt intryck. Så djupt att jag lät mig frestas till att socialisera två små skott. Jag lovar att ge dem ett gott hem, så berätta inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar